Den 16-17 marshöll FSL en konferens för särskilt inbjudna gäster under rubriken KRITIKNS ROLL I EN NY OFFENTIGHET -SKANDINAVIEN OCH EU.
Vid konferensen höll Magnus W-O ett kortare anförande om seminariet/symposiet som tankeform. Framställningen kan läsas här nedan:

SEMINARIET SOM TANKEFORM

I Sapfos trasiga fragment nr 22 finns ett par i stort sätt hela strofer som lyder:

Abanthis, nu ber jag dig,
tag upp din lyra och sjung om Gongyla,
den sköna, tills åtrån ånyo fladdrar
omkring dig

Ty hennes klänning hetsade upp dig när
du såg den, och jag gläder mig, för själva
Kyrpogeneia, evigt rena, förebrådde
mig en gång

Dessa strofer har inte sällan läst så att de vittnar om det sammanhang för vilka hennes visdikter avsågs. Ett slags kvinnliga symposier, enkönade och erotiska, beskyddade av den cypernfödda, Kyprogeneia, Afrodite. Diktens jag ber poetiskt sin kollega Abanthis att i sin tur fatta lyran och sjunga om den sexiga Gongyla – en sång av det suggestiva slag som manar fram en åtrå vilken fladdrar likt den åtråddas klänning kring sångerskan. Det är en komplicerad uppmaning där de olika subjekten liksom omärkligt går över i varandra. Sapfo vars dikt rymmer Abathis vars dikt rymmer – och härmar - Gongylas dans. Och detta poem - framfört av den nutida läsarens röst - sveper i diktens performativa nu en slöja över läsarens ansikte. ”Abanthis, nu ber jag dig” säger läsaren med Sapfos ord, ”tag upp din lyra och sjung”

Om detta Nu, denna särskilda slags närvaro, skall denna korta betraktelse kretsa. Det är ett nu som kan beskrivas på många vis; som en uppmärksamhet, som en stämning, ett rum eller en tradition, odlad genom millennier och fortfarande en form som växer och utvecklas – och som i vår tid föregrenar sig ut i många sammanhang, reella såväl som virtuella

Själv har jag mött den på många håll och i olika former. Sedan tio-femton år arbetar jag mycket med arabisk poesi. Ett arbete som lett mig till många slags poetiska sammanhang. Jag har läst dikter på alltifrån rökiga jazzklubbar till teatrar och sportanläggningar. Generellt ligger dikten närmare till i umgänget människor emellan i arabiska litterära miljöer. Ofta känner sig någon ha anledning att citera en strof eller en dikt. Man reciterar där man går och står. Och på många håll odlas ännu en form som utan tvekan är väsensbesläktad med antikens symposier.
Jag minns till exempel en kväll i Damaskus kristna kvarter vid Bab Touma. Damaskus är, som bekant, världen äldsta kontinuerligt bebodda stad. Här har man levt sida vid sida i årtusenden och den Touma som porten är uppkallad efter är den vi brukar kalla tvivlaren. Till den Kristna delen av staden går man om man vill dricka alkohol, här ligger krogarna tätt. I en av stadsdelens smala gränder har konstnärinnan Nawal Alsadoun sin ateljé där konstnärer, poeter, filosofer brukar samlas vissa kvällar. En sådan kväll för några år sedan var jag där. Det riggades till uppläsning. En provisorisk scen och stolar i rader. Jag läste mina dikter och fick översättningar upplästa. Och det var väl ungefär som det brukar vara också här i Norden. Men sedan hände något. Efter en kort paus då alla försåg sig med arrak eller öl möblerades rummet om till en stor cirkel av stolar. ”Kom och sätt dig här!” ropade man. Folk talde en stund, bytte plats, drack och fortsatte. Strax tog någon fram en oud och spelade en sång. Samtalet fortsatte. ”Ah Ghayath” sa någon, ”läs en dikt?” ”Nej, inte i kväll”, ”Joo kom igen nu” ”Nej”. Så ställde sig någon annan upp, en folkdiktare som skrev på dialekt. Han läste. Stort skratt. Oudisten började spela alla och föll in i sången. Ytterligare några läste. Arrak och öl rann genom strupar. Gahyath gick till sist upp – han hade förståss noga valt tillfället - och läste så att nackhåren reste sig på publiken och näsdukar drogs fram att torkade svettiga ansikten. En kvinna vände sig tårögd mot mig och väste ”He is the new Mahmoud Darwish” Plötsligt ställde sig någon och talade, det handlade om en pågående utställning i stan förstod jag, en sorts spontant recension. Högljudda invändningar. Skratt. Oudisten började spela igen. En trumma kom fram och vips så böljade ringdansen.
Nawal är irakiska och detta sätt att hålla salong är, har jag förstått, särskilt vanlig i Bagdad, en tradition som är förislamisk, men som levt vidare och som skall ha blomstrat under såväl Harun Al Rashids 700-tal som As-sayyab och Al Bayyathis 1950- och 60-tal. Några av den Irakiska poesins guldåldrar. Men jag har varit med om liknande symposier såväl i Beirut som i Marrakesh – så traditionen lever i hela arabvärlden. Denna blandning, detta nu odlat av lust, tanke, skönhet, droger, äregirighet och njutning. Vi har den ju också i Europa. Jag tänker på Bellmans Bacchi bröder, den romantiska salongen, på 1900-talets parisiska och atenska kaféliv, på spanska tertulias, etc., etc.

Symposiet har sitt namn från det grekiska verbet sympotein – att ”dricka ihop” och berusningen är nog en viktig del av symposiets själva idé. Det finns ett moment av exstasis, av självöverskridelse som jag tror är avgörande för om en sammankost, det må vara ett seminarium som detta, ett vetenskapligt forum eller en middag i vänners lag, skall kvalificera sig som symposion. Dess nu är en ort där man något måste kunna förlora sig.

Som begrepp och umgängesform uppstår det symposiet under 600-talet före Kristus och anses ofta ha till förutsättning framväxten av en krigarklass. Symposiet är en sammankomst där man dricker, sjunger, samtalar och umgås. Att umgängesformen var avgörande för den grekiska visdiktningens tillblivelse ser man inte minst i drickandets och vinets betydelse hos diktare som Anakréon och Alakaios. Och dess senare utveckling har som bekant funnit sitt främsta ideal i Platons dialog – ett nog så stiliserat porträtt av företeelsen som inte desto mindre spelat avgörande roll för sympoisietraditionen alltifrån romartiden till idag.
Jag ska inte tråka ut er med en exposé över symposiets idéhistoria. Låt mig bara konstatera att symposiet alltid har intagit en mellanställning. Mellan undervisning och lek, mellan ansträngning och njutning, ordning och lidelse, behärskning och extas. Det utgör ett bildningsrum i stark kontrast till undervisningens Paideia men också till filosofins akademier och lyceer.

Jag är barn till akademiker, såväl min far som min mor forskade, och som liten upplevde jag mina föräldrars karriärer som motbjudande. Hierarkierna på universitetens institutioner tedde sig för barnet som ett karikerat hov, i vars mitt tronade potentater som fördelade sin allmakt och i vars periferier – till vilka min barndoms frukost och middagsbord hörde – missnöjet kom till väsande uttryck. Mina föräldrars unga anleten förmörkade i dämpat upphetsade samtal om tjänstetillsättningar, titlar, sakkunniga och konkurrenternas eviga kappvändande och lismanden. Jag svor för mig själv att jag aldrig aldrig skulle bli forskare.

När jag sedan själv kom till universitetet fann jag rätt snabbt att detta inte var en plats för mig. Jag tyckte att jag skulle välja dikten, och efter många samtal – inte minst Tomas Tranström som jag lärde känna då jag skrev en universitetsuppsats om hans diktning – beslöt jag mig för att ta min barndoms dubier på allvar. Men en företeelse i den akademiska miljön tedde sig för mig som en uppenbarelse; seminariet, idén om att tänka tillsammans. Senare fann jag bortom det akademiska en besläktad miljö i tidskriftsredaktionen och inte minst på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö där Ingmar Lemhagen framför andra lärde mig mycket om seminarierformens möjlighet och problem.

Sedan början av 90talet då jag första gången arrangerade seminarier har jag sedan tämligen oavbrutet odlat detta slags tänkande i olika former och lokaler, från Börshusets källare till, Konstakademiens stora sal, från gymnasiekafeterior, Hotellobbies och teaterfoajéer i främmande länder, bibliotek och bildningsförbund till detta vackra rum där vi nu för femte eller kanske sjätte året bedriver Fria seminarier för nordiska kritiker, konstnärer och författare.

Jag vet ju att här inne finns många som har minst lika stora erfarenheter som jag av konsten att få till ett lyckat seminarium. Men - Vad krävs då för att detta slag tänkande skall lyckas? Vad krävs för att nuet skall bli en sådan alstrande närvaro som Sapfo diktar om?

Alla här inne vet hur beklämningen kan växa med stumheten i rum där annars kvicka tungor klibbar mot gommen, där tillkämpade ansatser lämnar läpparna som underliga haranger utan fäste i något urskiljbart föremål. Vi har alla varit med om hur modet sviktat när man plötsligt blivit varse de andras skitviktiga anleten, hur infallet slocknat, hur tanken plötsligt är trög som tjära och allt man var stolt över att veta förlorar sin glans.

Å andra sidan – dessa märkvärdiga ögonblick då alla i rummet tycks tala på det yttersta av sina förmågor och varje replik likväl fyller i och underbygger de andra så att alla deltagare känner att deras idiosynkrasier inte bara vinner genklang i andras, utan därtill bygger ett tredje, ett förut okänt. När ”talet” som Ulf skriver i en vacker dikt ”gestalter sig på ett lyssnande vis”

Vad avgör om det är den senare eller tidigare varianter som skall uppstå?

Först och främst ska det sägas att en alstrande seminariekultur tar lång tid att få till stånd. Ofta handlar det om år. Men å andra sidan är seminariet en ytterst tänjbar och generös social form när den väl etablerats – när FSLseminariet fungerar som bäst kan det ta emot och förvalta nästan vilka tankar och personligheter som helst. De mest underliga idéer, föremål eller beteenden turneras i stringenta och utmanande samtal och tankar. Det är en miljö som är extremt öppen för att härbärgera det främmande.

Nä jag har tänkt över vad som krävs för att ett seminarium skall bli lyckat har jag kommit fram till några avgörande parametrar.

1. Principen om samma värde i samtalet. Också om man kommer till seminariet från mycket olika förhållanden, någon är gammal, etablerad och meriterad en annan ung, i vardande och osäker måste man ha samma tillgång till samtalet. Det de två säger kommer förstås att ha olika tyngd för andra, men i seminarierummet måste man tala i ögonhöjd med varandra
2. Seminariets form är ytterst viktig. Det är en fördel om man i stort sätt kan upprepa samma schema vid varje möte. En trygg periodiserig av samvaron ökar tänkandets djärvhet.
3. grundläggande är accepterandet av att utbytets gemenskap bygger på generositet och nyfikenhet. Man kan inte förvänta sig att få lika mycket uppmärksamhet som man investerar. Ingenting är så mördande för samtalen som sociala kontrakt av typen – jag lyssnar på dig så lyssnar du på mig.
4. Man bör sträva efter att uttrycka sig på det yttersta av sin förmåga. Uttrycksvilja är alltid viktigare än medelsevilja. Sammanhangets förmåga att uttyda det man säger är större än ens egen.
5. Var inte rädd för tystnad.
6. Det är en fördel om man möter varandra i olika sorters diskurser. De mer cerebrala samtalen om dagarna under FSL helger vinner enormt mycket på att deltagarna om kvällarna läser dikter för varandra, tar rökpauser och käkar middag ihop.
7. Uppriktigt beröm och till och med beundran seminariemedlemmarna emellan är alltid befruktande. Endast ett sammanhang som inte snålar med beröm tål den kritik som är grunden för seminariet som tankeform.
8. Dissensus är seminariets vila. Det är förmågan att härbärgera olikheter och skillnader som är seminariets grundform. Till den kan samtalen alltid återvända, innan dess medlemmar på nytt går in för att övertyga, förstå, imponera och kommunicera. Konsensus är seminariesamtalets största fiende.
9. Seminariet bör ha ett direkt förhållande till ett större sammanhang. Kleos – ryktet bör alltid sitta med vi seminarieborde. Seminariet är offentligt i sin förlängning. Mån måste känna att man talar utöver den enskilda gruppen, att man sätter det sagda på spel i det stora sammanhanget. På FSL gör vi alltid sammanfattningar som publiceras och vi är noga med att delar av seminariet är öppet för alla.

Ja, dessa parametrar kan säkert göras flera och jag hoppas på era erfarenheter i diskussionen om en stund.
Men jag skulle till sist vilja placera seminariet som tankeform i den större mediala kontexten.

Det är min absoluta mening att vi i vår tid upplever en genomgripande uppmärksamhetskris som grundar sig i den teknologiska omvälvning som svepande kan kallas digitaliseringen. denna kris har flera yttringar, men grundar sig i svårigheten vi alla ha att disponera våra ändliga livs begränsade uppmärksamhet i en miljö där väldigt mycket kunskap och information är ständigt tillgänglig. Jag ska ge er ett par exempel.

Jag arbetar sedan ett par år på en bok om poesi och aktualitet – flera kapitel finns förövrigt publicerade i Kritiker. Det kapitel jag nu skriver på behandlar poesins förhållande till evigheten, ett förhållande som på olika sätt varit aktivt så länge vi kan följa poesin i historien. Hur som helst så skriver jag en del ett av det grekiska orden för evighet, ordet Aion. Där sitter jag alltså och skriver framför datorn. Så går jag in på Google Schoolar och slår på ordet Aion – vips får jag upp flera hundra förslag. Jag börjar titta och finner åtminstone ett trettiotal titlar som är relevanta, många av dem ligger så gott som fullständigt ute för läsning. Jag börjar tafatt med en – en Holländsk avhandling. Det visar sig att den är fantastiskt intressant och lägger många nya perspektiv till vad jag själv skrivet. Jag sparar den i referensmappen och prövar en annan – en amerikansk studie. Också den visar sig fantastiskt lärorik. Så prövar jag ett spanskt verk – och genast blir jag fångad av kunnandet och lärdomen. Efter en dags intensivt läsande inser jag att jag med lätthet skulle kunna ägna ett halvår åt lektyren. Det är för mycket! Jag stänger Google Scholar och bestämmer mig för att återgå till min egen text. Men skrivandet liksom divergerar ohjälpligt mot det olästa, mot den kunskap – vilken ju ligger där sparad i refernsfilen - som den egna tanken med alla säkerhet skulle skärpas av. Mitt livs begränsning ligger rått och skaver mot möjligheterna.

Ett annat exempel. För några dagar sedan talade jag med en tidskriftsredaktör om det ständiga och tillsynes ostoppliga tappet av prenumeranter. I stort sätt alla kulturtidskrifter känner av det. Hon sa – ”jag vet att innehållet är intressant. Det är genomtänkt, välskrivet och vackert presenterat. Men hur ska jag kunna begära att mina prenumeranter skall ägna detta en uppmärksamhet som jag själv slutat ägna mina lika välgjorda konkurrenter?”

Exemplen kan mångfaldigas. Läsforskningen ger vi handen att våra läsvanor drastiskt förändrats. Vi scanläser enorma mängder text varje dag, men får allt svårare att läsa koncentrerat. Behovet av att hålla sig ajour gör att yngre svenskar kollar sin mailbox fler en tio gånger varje dag – och många är ju numera ständigt uppkopplade så att deras Iphons piper till varenda gång ett mail eller ett textmeddelande kommer in.

Jag har själv allt svårare att koncentrerat lyssna på längre musikstycke hemma. Inte bara för att jag blir störd av impulsen att kolla mailen, utan också för att jag inte kommer ned till den rätta koncentrationen. När jag läser diktsamlingar måste jag numera alltid läsa dem hög och ljudligt för mig själv för en gång för att vinna den uppmärksamhetsgrad som de kräver av mig. Etc. Etc.

Denna uppmärksamhetkris präglar allas våra liv och omformar offentligheten i detta nu. Vi söker och finner nya sätt att disponera vår uppmärksamhet, något som skapar nya former men som också aktualiserar gamla.

Här på FSL har vi många gånger under de senaste åren funnit att begreppet ”närvaro” ånyo blivit allt viktigare för att förstå våra beteenden och behov i den digitala eran. Här tror jag att man kan finna en av orsakerna till att seminariet som tankeform ter sig så attraktivt i vår tid. Det erbjuder ett sätt att tänka som grundar sig i att deltagarna är tillstädes, kroppsligen. Varför det är lockande kan vi gärna fortsätta att diskutera. Men själv upplever jag att just kroppsligheten – och dödligheten – är den avgörande utgångspunkten för ett sätt att hantera uppmärksamhetskrisen.
Den allt annat än nya insikten i att jag bara har ett liv, som endast förmår härbärgera en ytterst begränsad del av världens oändliga mångfald – insikten i att vi, med Pindaros ord, är endagsvarelser - är den existentiella grundval på vilken vilken kan försöka skapa en tillvaro också i det kvallitativt nya informations och kunskapsöverflödet. Förhållandet mellan tänkandet och kroppen ter sig därför allt viktigare – för mig.

Det faktum att vi alla är här inne tillsammans just i kraft av våra ändliga kroppar är en omständighet vilken bestämmer seminariet som tankeform. Här är det alltid en dödlig som talar också om hans eller hennes dödliga mun utsäger odödliga ord.

Ett av Epikurso framgent lyder, ungefär: ”Man kan försäkra sig mot allt, men inför döden lever människan i en stad utan murar ”

Seminariet/sympoeiset, eller vad jag skall kalla den tankeform som jag nu i två decennier har försökt odla, är just en sådan murlös stad. En plats där talet och tänkande är utsatt. Där talet, tanken sker i ljuset av det mot vilket man inte kan försäkra sig.

Abanthis, nu ber jag dig,
tag upp din lyra och sjung om Gongyla,
den sköna, tills åtrån ånyo fladdrar
omkring dig

Ty hennes klänning hetsade upp dig när
du såg den, och jag gläder mig, för själva
Kyrpogeneia, evigt rena, förebrådde
mig en gång

FSL har med stor glädje inlett ett samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland som kommer att stödja återkommande seminarier i Helsingfors där FSL:s deltagare får möjlighet att knyta nya kontakter.

Skuggvärldar – ändlighetens alfabet


Dominanta begrepp i samtiden som hypertext, globalisering, transparens och integration ger oss bilden av att vi alla verkar i och tillhör en och samma värld, uppenbarad av de moderna medie- och kommunikationsteknikerna. Denna unimondialitet tycks bekräftad varje gång vi till exempel söker och finner information, laddar ner filer från de hyperbiliotek av musik, film och litteratur som numera finns på nätet eller via satellitögon närgranskar resmål på andra sidan jordklotet. Allt sker samtidigt, i samma diskursiva universum. Den goda versionen av denna unimondialitet är att allt hänger samman och att alla därmed är ansvariga. Den onda versionen av samma unimondialitet består i övervakningssamhället, i utplånandet av det hemliga och osynliga. Allt hänger samman och alla är vi därför skyldiga. Skulden är ansvarets baksida, och omvänt. Dessa två föreställningar om världen och tiden präglar offentligheten.

Projektet Skuggvärldar – ändlighetens alfabet syftar till att undersöka en annan bild av tillvaron och tiden, den plurimondiala. Varje enskilt, unikt och ändligt liv skuggas av en oändlig rad andra, som aldrig realiseras. Dessa liv uppdagas då vi låter oss betraktas av framtiden och det förflutna, då vi helt enkelt reflekterar kring det vi inte blev och det vi kan komma att bli, liksom kring det som ägt rum men förblivit oskildrat och det vi kommer att vara för dem som ännu inte fötts. Litteraturen och konsten är vår civilisations främsta bärare av sådana världar. I centrum för vårt perspektiv står en elementär materialistisk humanism, grundad i varje livs ändlighet. I det enskilda livets perspektiv är det förflutna och framtiden, ödets historicitet, långt verkligare än illusionen av en allestädesnärvarande samtidighet.

Projektet rymmer följaktligen både en filosofisk och en litterär dimension. Under fjorton helger på två år kommer ett tjugotal inbjudna författare och kritiker från Norden och Baltikum att arbeta kring temat. Arbetet sker på flera nivåer. Deltagarna skriver essäer som ventileras i ett seminarium. Fyra individuella, tvååriga forskningsprojekt, för vilka stöd söks hos det svenska Vetenskapsrådet, kommer att kontinuerligt redovisas, diskuteras och publiceras inom ramen för projektet. Vid varje helgträff bjuder vi in internationella föreläsare, representerande olika discipliner och kunskapsfält (filosofer, författare, kritiker, konstnärer, antropologer, lingvister, teologer etc.) att hålla för allmänheten öppna föreläsningar. Vi arrangerar uppläsningar och håller offentliga miniseminarier. De texter som produceras publiceras, ofta i den projektet närstående, nordiska tidskriften Kritiker, men även i bokform. En av helgträffarna genomförs varje år i en annan nordisk eller baltisk huvudstad. 2010 hoppas vi kunna vara i Helsingfors, 2011 i Riga. Vid dessa träffar koncentrerar vi oss på det gästade landets konst, litteratur och offentlighet.

Nordens litteraturer och kulturvärldar representerar i sig en plurimondialitet som vi avser att utnyttja och utveckla. Genom seminariets sammansättning kommer begreppen gräns och översättning i fokus. Redan idag fungerar de olika nordiska och baltiska ländernas litteraturer och kulturliv som skuggvärldar för de inhemska litteraturernas författare. Dessa skuggvärldar kommer till verklighet i de mångspråkiga samtalen. Det är vår uppfattning att denna kulturella differentiering bäst förstås i ljuset av regionen Nordens relation till ett större internationellt sammanhang.

Vid det inledande seminariet för året 2008/09 som hölls helgen 12-14 september höll Ulf och jag som vi brukar ett kortare anförande för att göra oss kända för de nya deltagarna och för att introducera årets tema, som alltså är "självrannsakan". Nedan följer stödtexten till mitt anförande.
/Magnus William-Olsson


OM SJÄLVRANNSAKAN –
anteckningar till inroduktionsanförande: FSL 5:1

Ordet ”rannsaka” är av nordiskt ursprung. Det första svenska belägget är från Olaus Petris Tänkebok (postumt utgiven år 1561). Ordets första ledet ”rann” för oss till gotiskans razn, fornengelskans arn och det germanska ordet rasna som även ingår i etymologin till ordet ”Granne” – alla dessa besläktade ord betyder helt enkelt ”hus”. Det andra ledet saka är detsamma som dagens svenska ”söka”. Självrannsakan skulle i etymologiskt hänseende kanske kunna uttydas ”att söka husrum i sig själv” eller möjligen ”att söka sin granne i sig själva” eller kanske rent av ”att söka sig själv hos sin granne, i ett främmande hus”.

Ur denna etymologi tycker jag att man bör ta med sig en sak: Det att självransakan tar sin begynnelse i husvillheten, hemlösheten.

Låt mig alltså börja in exsilium.


Min mamma, som har en ganska långt framskriden Alzheimer drabbas återkommande av en bestämd känsla som säger henne att hon inte är hemma när hon sitter i det jag och alla andra kallar hennes hem, omgiven av de möbler, böcker, tavlor och saker som hon haft omkring sig i årtionden. När man påpekar detta för henne svarar hon: ”Nej, jag har ju inget annat hem än det här. Det är ju mina saker.” Men förnimmelsen lämnar henne inte.
Tillståndet är på något vis arkaiskt och jag känner alltid igen mig i hennes predikament sådana gånger. Förnimmelsen av hemmet, av jaget, av ”mig” är resultatet av en förhandling där den sista repliken, accepterandets replik, allt börjar med en negation: ”Nej, det finns väl ingen annan möjlighet än att det är mitt hem, mitt jag, mig själv.”

”Nej, detta är jag” – är, som jag förstår det, själva formeln för den exil genom vilken självrannsakan kan bli möjlig.

* * *

Jag har i ungefär tio års tid, skönlitterärt, prövat flera av självrannsakans olika uttryck och former. Det började med en insikt i att dikten för mig endast var möjlig när jag rent faktiskt var ”borta”. Den sorts poesi jag hade arbetat med under femton års tid, hade som förutsättning att jag avskiljde mig från min vardag; mina barn, älskade, vänner, de berättelser om mig själv som jag dagligdags levde. Ända sedan jag började skriva hade jag levt i föreställningen om att jag måste söka dikten i avskildhet, på underligt enskilda platser, i havsbandet, på bergstoppar eller i avkrokar. Jag hade vid tillfället fått mitt andra barn och jag tänkte att jag måste formulera en skrivandets ort inom mig och rent faktiskt där jag inte var tvungen att negera ”det vanliga” för att dikten skulle kunna bli till. Jag började därför på några olika projekt. Dels en samling mycket korta, stavelseräknade dikter, som jag skrev en halvtimme om dagen på ett café runt hörnet och som jag tänkte skulle var extremt trogna infallet. Dels en lång självbiografisk dikt vars ytterst intrikata formprincip hämtades ur mitt ”personnummer” vilkets första sex siffror äger en fascinerade symmetri. Jag prövade också bekännelsen dels i from av korta prosastycken som genom ett tätt dutilltal blandade sig i läsaktens nu, enligt principen ”du läser just nu dessa ord” och dels i form av talkörer där det bekännande subjektet talde med många munnar.
Dessa försök publicerades år 2000 i en bok som heter Biografía, vilken sedermera följts av flera andra böcker som fortsatt att inventera självbetraktandets, självframställningens, jagkonstruktionens och självrannsakans traditioner och former – som helt enkelt undersökt den underligt semitransparanta spegel som kan ställas mellan liv och skrift i det bio-grafiska incitament som noga taget går att spåra i all litteratur, tänker jag, ja faktiskt i det de flesta mänskliga aktiviteter över huvud taget.

* * *

För mig finns några särskilt viktiga föregångare i detta arbete. Framför alla andra; Sapfo, som jag har ägnat många år åt att översätta. Augustinus, vars bekännelser jag läst om och om igen i ett par decennier. Men också en del nutida författare förstås, och kanske framför allt en argentinsk poet som är den poet eller rent av den människa – utöver min mamma - som jag, i en helt banal mening, känt mig mest lik eller ”hemma” hos över huvud taget; Alejandra Pizarnik. Jag skall strax återkomma till henne. Men först något om självreflexionens verktyg (och talar jag förstås inte om språket självt eftersom det är själva förutsättningen för att vi ska ha ett själv att reflektera med).

Reflectere betyder att ”böja tillbaks, böja åter”. Detta återkastande av det egna sker på i hägnet av alla mänskliga sinnen, tänker jag. Men det är utan tvekan synsinnet som dominera tänkandet kring självreflektionen. Jag föreställer mig att det finns två grundläggande, så att säga paradigmatiska föremål för visuell självreflektion, även om den senare är synestetiskt.
Det första är spegeln i alla dess former, från vattenspegeln över antikens dunkla metallspeglar i brons eller silver, de venetianska silverbestrukna glaspeglarna till dagens många slags metalliserade glas. I spegeln möter vi en bild av oss själva som övertygar i kraft av att vi lätt kan verifiera dess sanningsanspråk. Spegeln är den filosofiska mimetikens matris. Den vänder visserligen på världen, men i övrigt är den ofta perfekt i så motto att vi i alla detaljer med synen kan identifiera föremålet med bilden. Vi kan konstatera att bilden är ”lik”, att den stämmer så som Målningen i Aristoteles resonemang kring konstens mimetiska ursprung. Till spegelns många moderna former hör förstås kameran, och filmkameran.
Det andra föremålet för visuell självreflektion är ansiktet, alltifrån moderansiktet som spädbarnet, enligt forskningen, ägnar så mycket möda åt att härma, till fiendeansiktet i vilket vi ser vår onda sida och djuransiktet i vilket vi igenkänner det främmande. Ansiktets själreflektion är inte mimetisk i platonisk eller aristotelisk mening. Däremot kan man kanske säga att den är mimisk i det att den lever av härmning och inlevelse. Medkänsla, förståelsen, ethos (grek. ”karaktär”, ”bild”-av den som talar), hör alla till ansiktets själreflexiva sfär.

Om det spegel-mimetiska är bundet till synsinnet, så är det ansikts-mimiska synestetiskt, det involverar alla sinnena. Beröringen. Lystrandet. Talet, sången, rytmen, sådana uppmärksamhetsformer som är grundläggande till exempel i det vi kallar litterär stil eller ett uttryck.. Och som vi säkert får anledning att återkomma till under den här helgen.

Med spegeln och ansiktet, det mimetiska och det mimiska, tror jag att vi fångar in självreflektionens två mest grundläggande framträdelseformer sådana de till exempel uppträder i läsandet, i läsakten, vare sig texten är skriven av någon annan eller av en själv.

Jag ska strax konkretisera mitt resonemang genom att läsa den kort dikt av Alejandra Pizarnik som ni alla har framför er. Men först en kort biografisk orientring, så att ni vet vem jag talar om.

Flora Alejandra Pizarnik, vars Jiddischka smeknamn i barndomen var Buma (blomma-”flora”)eller Blímile (lilla blomma), föddes utanför Buenos Aires 1936 av judiska föräldrar som bara något år tidigare emigrerat från den starkt judiskt präglade, numera Ukrainska staden Rovne. Under hennes barndom, som ju sammanfaller med 2:a världskriget utplånades hela hennes släkt och det sammanhang hennes familj stammade ur. En omständighet som oftast bara är indirekt läsbar i hennes diktning.
AP var en komplicerad flicka. Hon ägnade stor del av tonåren åt psykologiska konsultationer. Föräldrarna hade det ganska gott ställt, fadern var juvelerare, de var av allt att döma liberala och intellektuella. Hon debuterade brådmoget vid 19 års ålder. Snabbt får hon insteg i Buenos Aires litterära kretsar. Sedermera åker hon till Paris, bli vän med Cortázar, Octavio Paz, Rosa Chacel och många andra litterära storheter. Hon skriver dagbok hela sitt vuxna liv, det slags litterär dagbok som många författare skriver. Dagböckerna är utgivna och är en viktig del av verket. Hon skrev också en hel del kritik. När fadern blir sjuk återvänder hon motvilligt till Buenos Aires, nu som stjärna. Hon hade emellertid svårt att förlika sig med livet och lyckades till sist, efter flera försök, att ta sitt liv 1972, 36 år gammal.
AP litterära rykte har bar vuxit sedan hennes död. Under åttio- och nittiotalen kom hennes poesi att bli en stor inspirationskälla för mycket spanskspråkig litteratur. Och hon fortsätter att intressera inte minst andra författare. Bland annat har jag helt nyligen läst en nyutkommen och ytterst egendomlig roman av mexikanskan Christina Rivera Garza som på ett plan handlar om ett antal kastrerade lik, men som på ett annat är en djupgående läsning just av Pizarniks diktning – jag hoppas få anledning at återkomma till den romanen vid annat tillfälle.

Nycken till min egen läsning av Pizarniks litterära verk fann jag i en studie om henne av den argentinska författaren och litteraturvetaren Maria Negroni. Hon skriver där att i Alejandra Pizarniks värld är ”allt spegel”. Det är en slående formulering. Varje föremål för hennes dikter och anteckningar återkastar i någon mån bilden av henne själv. Det är inte bara en extremt utsatt position därför att allting oavlåtligt ifrågasätter det egna. Det är också en position som ständigt oscillerar mellan likhet och skillnad. Hos Pizarnik hägrar inget läkt eller helt, allt är särat. Där finns ingen försoning. Inte i kärleken. Inte mellan varat och världen, inte mellan språket och tingen. Allt är söndrat och begärande. Varje bekännelse börjar med ett ”Nej”.

Alejandra Pizarniks verk är därför i eminent graden biografiskt, men om vanliga självbiografier, i hägnet av olika försonande ordningar som ”berättelsen”, kronologin, personligheten, ofta låter grafin dominera livet, så är det förledet ”bios” som dominerar över skriften hos Alejandra Pizarnik. Många av Alejandra Pizarniks dikter har karaktären av utkastade utsagor och drömlika bilder. Ett slags objekt att pröva och pröva sig själv emot. Det känns sällan rätt att kalla dem ”bekännelser”, ”utgjutelser”, ”centrallyrik” eller någon annan självbiografisk subgenre. Inte heller känns det rätt att tala om dem i termer av ”ärlighet”, ”uppriktighet” eller ”självutlämnande”. Här finns utan tvekan en intimitet, men den väcker snarare läsarens uppmärksamhet än hennes misskund. Identifikation är ett märkvärdigt låst möjlighet i läsningen av hennes poesi. Spegelglaset mera skiljer än förenar. Och man lämnar snarare läsningen i en känsla av komplikation än i en känsla av förlösning.

I ljuset av den distinktion mellan det mimetiska och det mimiska som jag nyligen gjorde är Pizarniks poesi väsentligen mimetisk. Ja speglingen är, vill jag påstå, själva utgångspunkten för Alejandra Pizarniks biografism. Dagboksskrivandet är förstås ett av dess uttryck. Och ordet spegel är frekvent i hennes dikter. Men också intresset för de faktiska speglarna spelar in. Den 21 December 1958 skriver hon i dagboken: ”Jag köpte mig en stor spegel. Betraktade mig och fann att det ansikte jag borde ha befinner sig bakom – fängslat i – det jag har. Alla mina krafter måste läggas på att rädda mitt autentiska ansikte. För dess skull är det nödvändigt med en omfattande fysisk och andlig fostran.” Här finns utan tvekan en längtan till det autentiska, en längtan som nog drev Alejandra Pizarnik i mycket. Men här finns också, och viktigare, erfarenheten av att reflektionen förutsätter skillnaden den vill överbrygga. Det autentiska ansiktet, den absoluta dikten, sanningen, allt detta som Alejandra Pizarnik åtrådde och prövade att vinna genom skrivandet, på en gång uppdagas och visar sig vara utom räckhåll i reflektionens spegel. Det jag som skriver och det jag jaget skriver om kan lika lite sammanfalla som de två ansiktena vilka betraktar varandra genom spegelglaset. Reflektionen öppnar en väg, den skiljer, banar. Men den blick som i allt ser en spegel finner i allting likhet och i allting skillnad.

Som 17åring skriver Pizarnik en dikt vilken jag gärna läser som ”den första dikten”, själva ingången till verket (Ni har den alla framför er). Den lyder (OBS. dikten nedan kall vara centrerad, vilket inte tillåts av datorprogrammet här, den bildar således grafiskt en ofullbordad triangel, ett ansikte eller en spegel):


alejandra alejandra
debajo estoy yo
alejandra


Ja, ni ser ju själva. Det är förstås ett ansikte, ett självporträtt. Och det är förstås en spegel, men av det slag där vi inte – direkt - ser oss själva, utan en annan. Men det är också, tänker jag mig, en ofullbordad triangel, en varningsskylt för den som här träder in i det biografiska verk som garanteras av Alejandra Pizarniks signatur. Man kan tänka länge över det oinskrivna ordet/orden i triangeln: Kanske borde där stå Buma – det judiska namn Alejandra lystrade till som barn. Eller Flora, det namn hon ännu bar på omslaget till sin första diktsamling, men som hon sedan gjorde sig av med när hon skapade sin författarpersona. Eller kanske skall där stå ”tu”- du eller kanske ”muerte”- död, eftersom livet alltid släpar på döden i Pizarniks värld. Kanske är det läsarens signatur som skall skrivas in där eller varför inte tolka cesuren som ett tecken för det autentiska jag som inte låter sig betecknas, annat än möjligen genom frånvaron av tecken. Om detta kan man, som sagt, tänka länge. Men låt oss istället vända åter till diktens aspekt av spegel och ansikte. Ty även om Alejandra Pizarnik är en utpräglat mimetisk poet, så finns här också en ingång till det till det mimiska..

Dikten består, som ni ser, av sex ord. Fem av dem är självreflektionens mest elementära tecken. ”alejandra” – namnet. pronominat ”yo” – jag. Verbet ”estoy” som betyder jag är med avseende på befintlighet. Slutligen rymmer dikten adverbet ”debajo” som betyder under, nedanför. En mer koncentrerat självreflexiv dikt kan man knappast tänka sig. Men hur ska den läsas?

Jag brukar tänka mig hur Alejandra Pizarnik själv satt och läste den här dikten. Den tycks ju tala ur erfarenheten av att ansikten är ”fängslat i ansiktet”, eller om man så vill om hur jaget ”yo” befinner sig under bilden av det. Som tecken för det egna ansiktet hyser dikten alltså det sedvanliga oscillatiot mellan likhet och skillnad. Å andra sidan - om vi, de främmande läsarna, speglar oss däri ser vi en annans ansikte. Främlingen som oss själva. För så vitt vi inte heter Alejandra, förstås. Ett ord som för övrigt etymologiskt betyder ”försvar” eller ”försvarare” ( grek. "alexhema" = ”försvar”, ”vakt”) och som därmed understödjer diktens tematik.

Kanske kan man säga att dikten handlar om den skillnad som gör självreflektionen möjlig, men som samtidigt hindrar oss från att någonsin förstå oss själva. Själva mimesis, helt enkelt. Men bortom det mimetiska hägrar de mimiska. Då vi läser dikten högt, då den kommer ur vår egen mun, byter orden ”estoy” och ”yo” referenser. Då blir läsakten anrop och tilltal – Alejandra, Alejandra, under är jag jag, Alejandra.
En sådan läsning låter nästan som ett löfte. Inte om försoning, för det mimiska ansiktet som reflektionsobjekt lovar knappast mer försoning än spegeln. Kanske, tänker jag, kan man här istället säga att det är löftet om det etiska som ljuder ur dikten. Löftet om förhållandet. Det rör sig därmed om en annan sorts ”mening” än den som kan sökas hermeneutiskt i dikten. Ett slag icke-mening, som kräver ett annat slags närmande till dikten/ansiktet. Jag tänker på Emanuel Levinas vackra ord: ”Ansikte är betydelse och betydelse utan kontext” Om allting betyder i förhållande till någonting annat, är ”ansiktet mening i sig självt. /---/ I denna bemärkelse kan man säga att man inte ’ser’ ansiktet. Det är något som inte kan bli ett innehåll, vilket ens tänkande skulle kunna omfatta; det kan inte fyllas med innehåll, det leder hinsides.”
Förhållandet till ansiktet är alltid etiskt. Och så upplever jag också Pizarniks dikter (såväl den ni har framför er, som de hon senare skrev). De ställer läsaren inför det estetiska, med bjuder oss också att göra etiska ställningstaganden. Spegel eller ansiktet, spegel eller ansikte – aldrig upphör detta vibrato, denna svängning, denna oscillation, mellan mimetiskt och mimiskt, mellan ögonblick och evighet, förståelse och vision.

Fria seminariet i litterär kritik har av Kulturkontakt Nord fått anslag till projektet Skuggvärldar som kommer att löpa över två år.