Den 16-17 mars håller FSL en konferens på Konsthögskolan med prominenta nordiska gäster kring Kritikens roll i digitaliseringes era.
Konferensen är finansierad av Stiftelsen Framtidens Kultur och pogrammet är som följer:

Tisdagen den 16/3
13.00. Samling i hus 28, på kajen bakom Kungliga Konsthögskolan, Skeppsholmen, Stockholm.
Ni hälsas välkomna. Vi presenterar oss för varandra.
13.45. Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson presenterar FSL.
kl. 14.45. Kaffe.
kl. 15.00. Magnus William-Olsson talar under rubriken ”Abanthis, nu ber jag dig, /ta upp din lyra och sjung” - om symposiets och seminariets tankeformer. Samtal med utgångspunkt i det sagda
16.00. Den Europeiskt inriktade kritikern Theresa Benér föreläser om kritikens ställning i Europa i den digitala eran. Diskussion kring det sagda.
18.00 Middag på Moderna museet.
20.00. Konsert: Den Irakiske oudisten, professorn från Musikaliska Akademien i Bagdad, Alaa Mejid spelar. Vin och umgänge.

Onsdag den 17/3
Samling i hus 28 kl. 10.00.
10.00. FSL:s EU-ansökan. Ulrika Nilsson, EU-konsult, berättar om FSL:s ansökan och ansökningsprocessen. Presentation av och diskussion kring projektet.
11.00. De Nordiska Kulturinstitutionerna och Europa
Konferensdeltagarna erbjuds möjlighet att berätta om hur deras organisationer önskar verka och förhålla sig till det Europeiska sammanhanget. Hur skall Norden/Skandinavien artikuleras intellektuellt och konstnärligt i en Europeisk kontext?

12.15. Fastställande av schema för fortsatta kontakter och möten. Magnus W-O och Ulf E avslutar konferensen.

FSL har med stor glädje inlett ett samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland som kommer att stödja återkommande seminarier i Helsingfors där FSL:s deltagare får möjlighet att knyta nya kontakter.

FRIA SEMINARIET I LITTERÄR KRITIK
– en ny modell -




DEN GAMLA MODELLEN

FSL kommer under perioden fr.o.m. hösten -09 t.o.m. våren -11 att pröva en ny organisation. Tidigare har FSL:s organisation sett ut ungefär så här:



IDEELLA FÖRENINGEN FSL
Styrelse


1.
Seminariet format som en ”redaktion”.
16-20 inbjudna deltagare med varsin
större uppgift (essä, översättning, etc.)
och recensioner.

2.
Öppna föreläsningar. Uppläsningar.
Offentliga upplägg

3.
Samarbetet med Kritiker




Modellen har hängt kvar alltsedan det första året på Nordiska Folkhögskolan. Men den har visat sig fungera allt sämre. Det produceras inte så många essäer och det har visat sig svårt för de inbjudna att kontinuerligt delta.

FSL har som väntat inte fått lika mycket pengar från Kulturkontakt Nord denna gång vilket gör att vi måste försöka finansiera verksamheten på annat vis. Ett mått av idealitet kommer att (och bör alltid) ingå i deltagandet vid FSL. I gengäld vet vi att seminariet öppnar många möjligheter för deltagarna, såväl vad gäller det egna arbetet som vad gäller kontakter och karriärvägar. Detta är den främsta resurs FSL har att förvalta. Våra utsikter att finna en enda finansiär tycks obefintliga. Verksamheten måste därför drivas enligt devisen ”många bäckar små”.



DEN NYA MODELLEN

Vår plan är att renodla och utveckla det som fungerat i FSL:s verksamhet och sluta med sådant som visat sig fruktlöst. De delar av verksamheter som vi tänker fortsätta med är:
1. Det kritiska samtalet i stor grupp. Vi samlas och talar om ett eller annat utifrån lästa eller upplästa texter.
2. Öppna föreläsningar. Även om det har framförts en del kritik gällande urvalet av föreläsare, så har själva formen fungerat väl. De öppna föreläsningarna inte bara berikar seminariets interna samtal, de har också varit en av FSL:s kontaktytor mot den större offentligheten.
3. Samarbetet med Kritiker. Här finns stora möjligheter till att fördjupa och utveckla samarbetet.
4. Den nordiska inriktningen. Det årliga besöket i en annan nordisk huvudstad hör till det som fungerat bäst. Om det är möjligt vill vi förlägga flera sammankomster till andra nordiska länder.
5. Offentliga evenemang. Uppläsningar, fester, mm.


FORSKNING

FSL är en intellektuell och kritisk miljö som visat sig ytterst fruktbar. Den här delen vill vi nu utveckla genom att skapa ett särskilt forskarseminarium där 6-10 personer arbetar på större enskilda projekt enligt individuella arbetsplaner. Begreppet ”konstnärlig forskning” har etablerat sig i Norden och Europa. FSL vill utifrån sin tradition och sina arbetssätt försöka ge begreppet ett innehåll. Utgångspunkten för detta arbete är idén om en ”litterär kritik”, ett skrivande och tänkande som grundar sig på kunskapsteoretiska, inte vetenskapsteoretiska distinktioner. Vi hävdar att FSL producerar kunskap. Och vi gör det i en lång och väletablerad tradition som i vid mening skulle kunna kallas essäns. En kunskapstradition som utgår från det konstnärliga subjektet och där undersökningen tar sitt uttryck i ett konstnärligt verk, en essä, en översättning, en utställning, föreställning eller en roman, men också och likaväl i en traktat, en avhandling eller en teori.



FSL:s nya organisation kan beskrivas enligt följande schema:


IDEELLA FÖRENINGEN FSL
Styrelse

1.
Stora Seminariet (7 träffar/år varav minst
en i annat Nordiskt land med inriktning på
detta lands litteratur, konst, kritik och offen-
tlighet) 20-25 inbjudna deltagare. Symposier.
Uppläsningar. Öppna föreläsningar. Uppgifter:
Mikroföreläsningar, interventioner, etc. an-
passade till varje enskild träff.

1b.
Forskarseminariet (7 träffar/år) 6-10
deltagare som arbetar med varsitt av-
gränsat projekt (bok, utställning, etc.) i
enlighet med utarbetad arbetsplan och
för vilka vi söker medel från forsknings-
och andra fonder.

2.
Möjlighet för medlemmarna i FSL-kretsen
att ordna evenemang (föreläsningsserier,
seminarier, uppläsningar, etc.) där FSL är
part och där den enskilde medlemmen kan
söka pengar i FSLs namn kanske i sam-
arbete med andra förlag, bildningsförbund,
universitet, författarskolor, konsthögskolor, etc.

3.
FSL samarbetar med KRITIKER



STORA SEMINARIET

Det stora seminariet rymmer alltså upp till 25 medlemmar. Dessa samlas 7 gånger under 2009/10. Varje träff kommer att ha ett tema förankrat i projektet Skuggvärldar (se projektbeskrivningen som följer på denna text under rubriken Nyheter på hemsidan). En uppgift kommer att sändas ut inför varje träff. Uppgiften kan bestå i en mikroföreläsning (5-10 min), en intervention, en liten text eller reflektion som utgör föremålen för seminariediskussionerna, men i det stora seminariet åtar sig deltagarna inga övergripande uppgifter. Kravet att framställa en stor essä och skriva recensioner bara för seminariet är alltså slopat. Däremot väntar vi oss att det skrivs för tidskriften Kritiker.


TIDSKRIFTEN KRITIKER

Samarbetet med tidskriften Kritiker hoppas vi kunna utveckla och fördjupa. Den som deltar i FSL åtar sig att i någon mening samarbeta med Kritiker, som skribent, redaktör, författare av ingress, översättare, tillfällig korrekturläsare och idégivare. Träffarnas teman koordineras med Kritikers redaktion och texter som kommer till i samband med träffarna kan publiceras i tidskriften.


ENSKILDA INITIATIV

Den nya organisationen betonar en ny och viktig funktion hos FSL. Vi har under den tid FSL verkat skaffat oss ett mycket stort kontaktnät av tidigare och nuvarande medlemmar, samarbetspartners, finansiärer, etc. Vår förhoppning är att FSL:s nuvarande och tidigare medlemmar skall kunna använda sig av detta kontaktnät men också av FSL:s goda rykte till att initiera egna projekt i alla de nordiska länderna. Exempel: NN är intresserad av att göra en föreläsningsserie eller en uppläsning eller en festival. NN kan då söka pengar eller samarbeten i FSL:s namn och dessutom (se nedan) få hjälp med att söka finansiering, samarbetspartners, etc. Eftersom vi redan genomfört stora arrangemang i Danmark, Finland, Norge och Sverige och därför har goda förbindelser med anslagsgivare och andra underlättas därmed NN:s arbete avsevärt.


FORSKARSEMINARET

Till forskarseminariet söker man på projekt. Fyra personer är redan antagna och har sökt medel från svenska Vetenskapsrådet. Arbetet i forskningsseminariet löper enligt följande:
1. Varje deltagare upprättar och följer en arbetsplan.
2. Alla deltagarna följer noga varandras projekt.
3. Inför ventilerandet av delar av projektet utses en opponent ur gruppen. Denne skall hålla en 20-30 minuters inledning till seminariediskussionen som a) refererar det lästa. b) kritiskt belyser det och kreativt reagerar på det lästa genom att utveckla strategiska, kontextuella och konstnärliga implikationer av detsamma.
4. Den som ingår i Forskarseminariet bör delta också i Stora seminariet.


EKONOMISKA MEDEL FÖR DELTAGARNA

I den nya organisationen måste varje deltagare i såväl det stora seminariet som i forskarseminariet själv söka finansiering för sitt deltagande. Det innebär för deltagarna i det stora seminariet att de själva får vända sig till de nationella och nordiska fonder som stöder kulturutbyte och ansöka om medel för resa och logi. FSL bistår med antagningsbesked och ansökningarna bör lämpligen hänvisa till FSL:s hemsida www.kritikerseminariet.nu där de anslagsgivare som till äventyrs inte känner till verksamheten kan finna relevant information.

Vi strävar efter att så långt det går finansiera projekten i forskarseminariet, de offentliga projekten (föreläsningar, uppläsningar, etc.) och det ordinarie gästbesöket i annat nordiskt land än Sverige. Den som antagits till forskarseminariet får i samråd med FSL försöka finna möjliga finansieringsvägar, via statliga och privata fonder, via projektansökningar till europeiska, nordiska och nationella bidragsgivare, etc.


PRODUCENT

FSL renodlar sina funktioner genom sin nya organisation. Å ena sidan det inåtvända arbetet med att skriva, samtala, tänka, forska var för sig i hägnet av den intellektuella gemenskap FSL erbjuder. Å andra sidan den grundläggande tanken att litterär kritik måste ske i förhållande till offentligheten. Därför vill vi också utvidga och sprida FSL:s kontaktytor genom offentliga arrangemang av många slag och drivna av alla deltagare i FSL-kretsen.
För att förverkliga denna dubbla ambition har vi för avsikt att knyta en producent till FSL. Producentens uppgift blir att producera FSL:s ordinarie projekt, föreläsningar och symposier. Men producenten kommer också att initiera egna projekt liksom vara behjälplig vid de externa projekt som initierats och drivs av enskilda medlemmar i FSL-kretsen. Slutligen kommer producenten också att hjälpa till vid finansieringen av de projekt som drivs i forskningsseminariet.


FSLträffarna kommer framledes att normalt att få följande utformning.

Fredag 13.00–17.00: Forskarseminariet samlas
Fredag kväll: Stora seminariet samlas: Öppen föreläsning
Lördag 10-12: Forskarseminariet samlas
Lördag 13.00–14.00: Kritiker informerar
Lördag 14.00–18.00: Stora seminariet.
Lördag kväll: Uppläsning, release, fest….
Söndag 11.00–14.00: Stora seminariet

Ledare vid FSL:s ordinarie verksamhet, vid det stora seminariet samt vid forskarseminariet är
Ulf Eriksson kleos@comhem.se och Magnus William-Olsson magnusw_o@hotmail.com


Information om FSL publiceras kontinuerligt på www.kritikerseminariet.nu

Skuggvärldar – ändlighetens alfabet


Dominanta begrepp i samtiden som hypertext, globalisering, transparens och integration ger oss bilden av att vi alla verkar i och tillhör en och samma värld, uppenbarad av de moderna medie- och kommunikationsteknikerna. Denna unimondialitet tycks bekräftad varje gång vi till exempel söker och finner information, laddar ner filer från de hyperbiliotek av musik, film och litteratur som numera finns på nätet eller via satellitögon närgranskar resmål på andra sidan jordklotet. Allt sker samtidigt, i samma diskursiva universum. Den goda versionen av denna unimondialitet är att allt hänger samman och att alla därmed är ansvariga. Den onda versionen av samma unimondialitet består i övervakningssamhället, i utplånandet av det hemliga och osynliga. Allt hänger samman och alla är vi därför skyldiga. Skulden är ansvarets baksida, och omvänt. Dessa två föreställningar om världen och tiden präglar offentligheten.

Projektet Skuggvärldar – ändlighetens alfabet syftar till att undersöka en annan bild av tillvaron och tiden, den plurimondiala. Varje enskilt, unikt och ändligt liv skuggas av en oändlig rad andra, som aldrig realiseras. Dessa liv uppdagas då vi låter oss betraktas av framtiden och det förflutna, då vi helt enkelt reflekterar kring det vi inte blev och det vi kan komma att bli, liksom kring det som ägt rum men förblivit oskildrat och det vi kommer att vara för dem som ännu inte fötts. Litteraturen och konsten är vår civilisations främsta bärare av sådana världar. I centrum för vårt perspektiv står en elementär materialistisk humanism, grundad i varje livs ändlighet. I det enskilda livets perspektiv är det förflutna och framtiden, ödets historicitet, långt verkligare än illusionen av en allestädesnärvarande samtidighet.

Projektet rymmer följaktligen både en filosofisk och en litterär dimension. Under fjorton helger på två år kommer ett tjugotal inbjudna författare och kritiker från Norden och Baltikum att arbeta kring temat. Arbetet sker på flera nivåer. Deltagarna skriver essäer som ventileras i ett seminarium. Fyra individuella, tvååriga forskningsprojekt, för vilka stöd söks hos det svenska Vetenskapsrådet, kommer att kontinuerligt redovisas, diskuteras och publiceras inom ramen för projektet. Vid varje helgträff bjuder vi in internationella föreläsare, representerande olika discipliner och kunskapsfält (filosofer, författare, kritiker, konstnärer, antropologer, lingvister, teologer etc.) att hålla för allmänheten öppna föreläsningar. Vi arrangerar uppläsningar och håller offentliga miniseminarier. De texter som produceras publiceras, ofta i den projektet närstående, nordiska tidskriften Kritiker, men även i bokform. En av helgträffarna genomförs varje år i en annan nordisk eller baltisk huvudstad. 2010 hoppas vi kunna vara i Helsingfors, 2011 i Riga. Vid dessa träffar koncentrerar vi oss på det gästade landets konst, litteratur och offentlighet.

Nordens litteraturer och kulturvärldar representerar i sig en plurimondialitet som vi avser att utnyttja och utveckla. Genom seminariets sammansättning kommer begreppen gräns och översättning i fokus. Redan idag fungerar de olika nordiska och baltiska ländernas litteraturer och kulturliv som skuggvärldar för de inhemska litteraturernas författare. Dessa skuggvärldar kommer till verklighet i de mångspråkiga samtalen. Det är vår uppfattning att denna kulturella differentiering bäst förstås i ljuset av regionen Nordens relation till ett större internationellt sammanhang.

Vid det inledande seminariet för året 2008/09 som hölls helgen 12-14 september höll Ulf och jag som vi brukar ett kortare anförande för att göra oss kända för de nya deltagarna och för att introducera årets tema, som alltså är "självrannsakan". Nedan följer stödtexten till mitt anförande.
/Magnus William-Olsson


OM SJÄLVRANNSAKAN –
anteckningar till inroduktionsanförande: FSL 5:1

Ordet ”rannsaka” är av nordiskt ursprung. Det första svenska belägget är från Olaus Petris Tänkebok (postumt utgiven år 1561). Ordets första ledet ”rann” för oss till gotiskans razn, fornengelskans arn och det germanska ordet rasna som även ingår i etymologin till ordet ”Granne” – alla dessa besläktade ord betyder helt enkelt ”hus”. Det andra ledet saka är detsamma som dagens svenska ”söka”. Självrannsakan skulle i etymologiskt hänseende kanske kunna uttydas ”att söka husrum i sig själv” eller möjligen ”att söka sin granne i sig själva” eller kanske rent av ”att söka sig själv hos sin granne, i ett främmande hus”.

Ur denna etymologi tycker jag att man bör ta med sig en sak: Det att självransakan tar sin begynnelse i husvillheten, hemlösheten.

Låt mig alltså börja in exsilium.


Min mamma, som har en ganska långt framskriden Alzheimer drabbas återkommande av en bestämd känsla som säger henne att hon inte är hemma när hon sitter i det jag och alla andra kallar hennes hem, omgiven av de möbler, böcker, tavlor och saker som hon haft omkring sig i årtionden. När man påpekar detta för henne svarar hon: ”Nej, jag har ju inget annat hem än det här. Det är ju mina saker.” Men förnimmelsen lämnar henne inte.
Tillståndet är på något vis arkaiskt och jag känner alltid igen mig i hennes predikament sådana gånger. Förnimmelsen av hemmet, av jaget, av ”mig” är resultatet av en förhandling där den sista repliken, accepterandets replik, allt börjar med en negation: ”Nej, det finns väl ingen annan möjlighet än att det är mitt hem, mitt jag, mig själv.”

”Nej, detta är jag” – är, som jag förstår det, själva formeln för den exil genom vilken självrannsakan kan bli möjlig.

* * *

Jag har i ungefär tio års tid, skönlitterärt, prövat flera av självrannsakans olika uttryck och former. Det började med en insikt i att dikten för mig endast var möjlig när jag rent faktiskt var ”borta”. Den sorts poesi jag hade arbetat med under femton års tid, hade som förutsättning att jag avskiljde mig från min vardag; mina barn, älskade, vänner, de berättelser om mig själv som jag dagligdags levde. Ända sedan jag började skriva hade jag levt i föreställningen om att jag måste söka dikten i avskildhet, på underligt enskilda platser, i havsbandet, på bergstoppar eller i avkrokar. Jag hade vid tillfället fått mitt andra barn och jag tänkte att jag måste formulera en skrivandets ort inom mig och rent faktiskt där jag inte var tvungen att negera ”det vanliga” för att dikten skulle kunna bli till. Jag började därför på några olika projekt. Dels en samling mycket korta, stavelseräknade dikter, som jag skrev en halvtimme om dagen på ett café runt hörnet och som jag tänkte skulle var extremt trogna infallet. Dels en lång självbiografisk dikt vars ytterst intrikata formprincip hämtades ur mitt ”personnummer” vilkets första sex siffror äger en fascinerade symmetri. Jag prövade också bekännelsen dels i from av korta prosastycken som genom ett tätt dutilltal blandade sig i läsaktens nu, enligt principen ”du läser just nu dessa ord” och dels i form av talkörer där det bekännande subjektet talde med många munnar.
Dessa försök publicerades år 2000 i en bok som heter Biografía, vilken sedermera följts av flera andra böcker som fortsatt att inventera självbetraktandets, självframställningens, jagkonstruktionens och självrannsakans traditioner och former – som helt enkelt undersökt den underligt semitransparanta spegel som kan ställas mellan liv och skrift i det bio-grafiska incitament som noga taget går att spåra i all litteratur, tänker jag, ja faktiskt i det de flesta mänskliga aktiviteter över huvud taget.

* * *

För mig finns några särskilt viktiga föregångare i detta arbete. Framför alla andra; Sapfo, som jag har ägnat många år åt att översätta. Augustinus, vars bekännelser jag läst om och om igen i ett par decennier. Men också en del nutida författare förstås, och kanske framför allt en argentinsk poet som är den poet eller rent av den människa – utöver min mamma - som jag, i en helt banal mening, känt mig mest lik eller ”hemma” hos över huvud taget; Alejandra Pizarnik. Jag skall strax återkomma till henne. Men först något om självreflexionens verktyg (och talar jag förstås inte om språket självt eftersom det är själva förutsättningen för att vi ska ha ett själv att reflektera med).

Reflectere betyder att ”böja tillbaks, böja åter”. Detta återkastande av det egna sker på i hägnet av alla mänskliga sinnen, tänker jag. Men det är utan tvekan synsinnet som dominera tänkandet kring självreflektionen. Jag föreställer mig att det finns två grundläggande, så att säga paradigmatiska föremål för visuell självreflektion, även om den senare är synestetiskt.
Det första är spegeln i alla dess former, från vattenspegeln över antikens dunkla metallspeglar i brons eller silver, de venetianska silverbestrukna glaspeglarna till dagens många slags metalliserade glas. I spegeln möter vi en bild av oss själva som övertygar i kraft av att vi lätt kan verifiera dess sanningsanspråk. Spegeln är den filosofiska mimetikens matris. Den vänder visserligen på världen, men i övrigt är den ofta perfekt i så motto att vi i alla detaljer med synen kan identifiera föremålet med bilden. Vi kan konstatera att bilden är ”lik”, att den stämmer så som Målningen i Aristoteles resonemang kring konstens mimetiska ursprung. Till spegelns många moderna former hör förstås kameran, och filmkameran.
Det andra föremålet för visuell självreflektion är ansiktet, alltifrån moderansiktet som spädbarnet, enligt forskningen, ägnar så mycket möda åt att härma, till fiendeansiktet i vilket vi ser vår onda sida och djuransiktet i vilket vi igenkänner det främmande. Ansiktets själreflektion är inte mimetisk i platonisk eller aristotelisk mening. Däremot kan man kanske säga att den är mimisk i det att den lever av härmning och inlevelse. Medkänsla, förståelsen, ethos (grek. ”karaktär”, ”bild”-av den som talar), hör alla till ansiktets själreflexiva sfär.

Om det spegel-mimetiska är bundet till synsinnet, så är det ansikts-mimiska synestetiskt, det involverar alla sinnena. Beröringen. Lystrandet. Talet, sången, rytmen, sådana uppmärksamhetsformer som är grundläggande till exempel i det vi kallar litterär stil eller ett uttryck.. Och som vi säkert får anledning att återkomma till under den här helgen.

Med spegeln och ansiktet, det mimetiska och det mimiska, tror jag att vi fångar in självreflektionens två mest grundläggande framträdelseformer sådana de till exempel uppträder i läsandet, i läsakten, vare sig texten är skriven av någon annan eller av en själv.

Jag ska strax konkretisera mitt resonemang genom att läsa den kort dikt av Alejandra Pizarnik som ni alla har framför er. Men först en kort biografisk orientring, så att ni vet vem jag talar om.

Flora Alejandra Pizarnik, vars Jiddischka smeknamn i barndomen var Buma (blomma-”flora”)eller Blímile (lilla blomma), föddes utanför Buenos Aires 1936 av judiska föräldrar som bara något år tidigare emigrerat från den starkt judiskt präglade, numera Ukrainska staden Rovne. Under hennes barndom, som ju sammanfaller med 2:a världskriget utplånades hela hennes släkt och det sammanhang hennes familj stammade ur. En omständighet som oftast bara är indirekt läsbar i hennes diktning.
AP var en komplicerad flicka. Hon ägnade stor del av tonåren åt psykologiska konsultationer. Föräldrarna hade det ganska gott ställt, fadern var juvelerare, de var av allt att döma liberala och intellektuella. Hon debuterade brådmoget vid 19 års ålder. Snabbt får hon insteg i Buenos Aires litterära kretsar. Sedermera åker hon till Paris, bli vän med Cortázar, Octavio Paz, Rosa Chacel och många andra litterära storheter. Hon skriver dagbok hela sitt vuxna liv, det slags litterär dagbok som många författare skriver. Dagböckerna är utgivna och är en viktig del av verket. Hon skrev också en hel del kritik. När fadern blir sjuk återvänder hon motvilligt till Buenos Aires, nu som stjärna. Hon hade emellertid svårt att förlika sig med livet och lyckades till sist, efter flera försök, att ta sitt liv 1972, 36 år gammal.
AP litterära rykte har bar vuxit sedan hennes död. Under åttio- och nittiotalen kom hennes poesi att bli en stor inspirationskälla för mycket spanskspråkig litteratur. Och hon fortsätter att intressera inte minst andra författare. Bland annat har jag helt nyligen läst en nyutkommen och ytterst egendomlig roman av mexikanskan Christina Rivera Garza som på ett plan handlar om ett antal kastrerade lik, men som på ett annat är en djupgående läsning just av Pizarniks diktning – jag hoppas få anledning at återkomma till den romanen vid annat tillfälle.

Nycken till min egen läsning av Pizarniks litterära verk fann jag i en studie om henne av den argentinska författaren och litteraturvetaren Maria Negroni. Hon skriver där att i Alejandra Pizarniks värld är ”allt spegel”. Det är en slående formulering. Varje föremål för hennes dikter och anteckningar återkastar i någon mån bilden av henne själv. Det är inte bara en extremt utsatt position därför att allting oavlåtligt ifrågasätter det egna. Det är också en position som ständigt oscillerar mellan likhet och skillnad. Hos Pizarnik hägrar inget läkt eller helt, allt är särat. Där finns ingen försoning. Inte i kärleken. Inte mellan varat och världen, inte mellan språket och tingen. Allt är söndrat och begärande. Varje bekännelse börjar med ett ”Nej”.

Alejandra Pizarniks verk är därför i eminent graden biografiskt, men om vanliga självbiografier, i hägnet av olika försonande ordningar som ”berättelsen”, kronologin, personligheten, ofta låter grafin dominera livet, så är det förledet ”bios” som dominerar över skriften hos Alejandra Pizarnik. Många av Alejandra Pizarniks dikter har karaktären av utkastade utsagor och drömlika bilder. Ett slags objekt att pröva och pröva sig själv emot. Det känns sällan rätt att kalla dem ”bekännelser”, ”utgjutelser”, ”centrallyrik” eller någon annan självbiografisk subgenre. Inte heller känns det rätt att tala om dem i termer av ”ärlighet”, ”uppriktighet” eller ”självutlämnande”. Här finns utan tvekan en intimitet, men den väcker snarare läsarens uppmärksamhet än hennes misskund. Identifikation är ett märkvärdigt låst möjlighet i läsningen av hennes poesi. Spegelglaset mera skiljer än förenar. Och man lämnar snarare läsningen i en känsla av komplikation än i en känsla av förlösning.

I ljuset av den distinktion mellan det mimetiska och det mimiska som jag nyligen gjorde är Pizarniks poesi väsentligen mimetisk. Ja speglingen är, vill jag påstå, själva utgångspunkten för Alejandra Pizarniks biografism. Dagboksskrivandet är förstås ett av dess uttryck. Och ordet spegel är frekvent i hennes dikter. Men också intresset för de faktiska speglarna spelar in. Den 21 December 1958 skriver hon i dagboken: ”Jag köpte mig en stor spegel. Betraktade mig och fann att det ansikte jag borde ha befinner sig bakom – fängslat i – det jag har. Alla mina krafter måste läggas på att rädda mitt autentiska ansikte. För dess skull är det nödvändigt med en omfattande fysisk och andlig fostran.” Här finns utan tvekan en längtan till det autentiska, en längtan som nog drev Alejandra Pizarnik i mycket. Men här finns också, och viktigare, erfarenheten av att reflektionen förutsätter skillnaden den vill överbrygga. Det autentiska ansiktet, den absoluta dikten, sanningen, allt detta som Alejandra Pizarnik åtrådde och prövade att vinna genom skrivandet, på en gång uppdagas och visar sig vara utom räckhåll i reflektionens spegel. Det jag som skriver och det jag jaget skriver om kan lika lite sammanfalla som de två ansiktena vilka betraktar varandra genom spegelglaset. Reflektionen öppnar en väg, den skiljer, banar. Men den blick som i allt ser en spegel finner i allting likhet och i allting skillnad.

Som 17åring skriver Pizarnik en dikt vilken jag gärna läser som ”den första dikten”, själva ingången till verket (Ni har den alla framför er). Den lyder (OBS. dikten nedan kall vara centrerad, vilket inte tillåts av datorprogrammet här, den bildar således grafiskt en ofullbordad triangel, ett ansikte eller en spegel):


alejandra alejandra
debajo estoy yo
alejandra


Ja, ni ser ju själva. Det är förstås ett ansikte, ett självporträtt. Och det är förstås en spegel, men av det slag där vi inte – direkt - ser oss själva, utan en annan. Men det är också, tänker jag mig, en ofullbordad triangel, en varningsskylt för den som här träder in i det biografiska verk som garanteras av Alejandra Pizarniks signatur. Man kan tänka länge över det oinskrivna ordet/orden i triangeln: Kanske borde där stå Buma – det judiska namn Alejandra lystrade till som barn. Eller Flora, det namn hon ännu bar på omslaget till sin första diktsamling, men som hon sedan gjorde sig av med när hon skapade sin författarpersona. Eller kanske skall där stå ”tu”- du eller kanske ”muerte”- död, eftersom livet alltid släpar på döden i Pizarniks värld. Kanske är det läsarens signatur som skall skrivas in där eller varför inte tolka cesuren som ett tecken för det autentiska jag som inte låter sig betecknas, annat än möjligen genom frånvaron av tecken. Om detta kan man, som sagt, tänka länge. Men låt oss istället vända åter till diktens aspekt av spegel och ansikte. Ty även om Alejandra Pizarnik är en utpräglat mimetisk poet, så finns här också en ingång till det till det mimiska..

Dikten består, som ni ser, av sex ord. Fem av dem är självreflektionens mest elementära tecken. ”alejandra” – namnet. pronominat ”yo” – jag. Verbet ”estoy” som betyder jag är med avseende på befintlighet. Slutligen rymmer dikten adverbet ”debajo” som betyder under, nedanför. En mer koncentrerat självreflexiv dikt kan man knappast tänka sig. Men hur ska den läsas?

Jag brukar tänka mig hur Alejandra Pizarnik själv satt och läste den här dikten. Den tycks ju tala ur erfarenheten av att ansikten är ”fängslat i ansiktet”, eller om man så vill om hur jaget ”yo” befinner sig under bilden av det. Som tecken för det egna ansiktet hyser dikten alltså det sedvanliga oscillatiot mellan likhet och skillnad. Å andra sidan - om vi, de främmande läsarna, speglar oss däri ser vi en annans ansikte. Främlingen som oss själva. För så vitt vi inte heter Alejandra, förstås. Ett ord som för övrigt etymologiskt betyder ”försvar” eller ”försvarare” ( grek. "alexhema" = ”försvar”, ”vakt”) och som därmed understödjer diktens tematik.

Kanske kan man säga att dikten handlar om den skillnad som gör självreflektionen möjlig, men som samtidigt hindrar oss från att någonsin förstå oss själva. Själva mimesis, helt enkelt. Men bortom det mimetiska hägrar de mimiska. Då vi läser dikten högt, då den kommer ur vår egen mun, byter orden ”estoy” och ”yo” referenser. Då blir läsakten anrop och tilltal – Alejandra, Alejandra, under är jag jag, Alejandra.
En sådan läsning låter nästan som ett löfte. Inte om försoning, för det mimiska ansiktet som reflektionsobjekt lovar knappast mer försoning än spegeln. Kanske, tänker jag, kan man här istället säga att det är löftet om det etiska som ljuder ur dikten. Löftet om förhållandet. Det rör sig därmed om en annan sorts ”mening” än den som kan sökas hermeneutiskt i dikten. Ett slag icke-mening, som kräver ett annat slags närmande till dikten/ansiktet. Jag tänker på Emanuel Levinas vackra ord: ”Ansikte är betydelse och betydelse utan kontext” Om allting betyder i förhållande till någonting annat, är ”ansiktet mening i sig självt. /---/ I denna bemärkelse kan man säga att man inte ’ser’ ansiktet. Det är något som inte kan bli ett innehåll, vilket ens tänkande skulle kunna omfatta; det kan inte fyllas med innehåll, det leder hinsides.”
Förhållandet till ansiktet är alltid etiskt. Och så upplever jag också Pizarniks dikter (såväl den ni har framför er, som de hon senare skrev). De ställer läsaren inför det estetiska, med bjuder oss också att göra etiska ställningstaganden. Spegel eller ansiktet, spegel eller ansikte – aldrig upphör detta vibrato, denna svängning, denna oscillation, mellan mimetiskt och mimiskt, mellan ögonblick och evighet, förståelse och vision.

Fria seminariet i litterär kritik har av Kulturkontakt Nord fått anslag till projektet Skuggvärldar som kommer att löpa över två år.