FSL 6/ 4 den 22-24 januari 2010

Sammanfattning av Ulf Eriksson


fredag

Forskarseminariet samlades. Närvarande: Per Zetterfalk, Jyrki Kiiskinen, Magnus Jacobsson, Magnus William-Olsson, Anna-Lena Renqvist, Ulf Eriksson

– Vi diskuterade Jyrkis fullbordade diktsvit, skriven under tolv månader enligt vissa, relativt mjuka regler: de sex första dagarna i varje månad måste en dikt om dagen skrivas, oavsett förhållandena. Efter ett år föreligger nu 72 dikter.
Många hade idéer om hur man bäst närmar sig detta slags projektpoesi. Platsen för skrivandet är lika viktig som i annan poesi, men den tenderar att legeras med tidpunkten då det är nödvändigt att skriva dikten. Jyrki poängterade att dikterna med tiden tenderade att växa fram ur de föregående, varvid en organisk kontinuitet kanske kunde sägas genomtränga regelverket inifrån.
Seminariet bestämde att alla skall ha läst och skriftligen kommenterat hela ”Tolv månader-sjuttiotvå dikter” vid mötet den 21 maj. Det kräver förstås att översättningen kommer igång snarast.
– Som prolog till helgens tema ”Vad vet kroppen?” läste Ulf sitt efterord till tolkningen av den spanske poeten Antonio Gamonedas dikt ”Beskrivning av lögnen”, samt några avsnitt ur dikten.
– Ulf och Magnus berättade om en lunch de haft med Konsthögskolans rektor Måns Wrange vilken visat stort intresse för seminariet och ställt samarbete med skolans forskare och elever i utsikt.
– FSL:s forskarseminarium avslutades med en diskussion kring möjligheten att komma igen med nya ansökningar till Vetenskapsrådet.


lördag

Stora seminariet samlades. Närvarande: Tatjana Brandt, Helena Boberg, Ann Hallström, Henrik Petersen, Sindre Ekrheim, Per Zetterfalk, Anna-Lena Renqvist, Vendela Fredricson, Daniela Floman, Magnus Jacobsson, Magnus William-Olsson, Ulf Eriksson, Jyrki Kiiskinen, Cilla Naumann

– Ulf och Magnus berättade om en rekognosceringsresa de nyligen gjort till Helsingfors inför FSL:s möte där den 16-18 april. Sammanträden med bland andra Agneta Rahikainen på Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) föll i stort sett väl ut. SLS har för avsikt att stödja återkommande FSL-besök i Helsingfors med drygt 20 000 € per år. Även mötet på NuorenVoiman Litto:s redaktion lovade gott: FSL skall tillsammans med denna finskspråkiga litteraturtidskrift arrangera en uppläsning med fest på en centralt belägen bar eller liknande i Helsingfors.

– Sedan presenterade Daniela läget på Kritiker. Man befinner sig mitt i arbetet med ”Skuggvärldar”-numret som också skall innehålla en dossier tillägnad Ingemar Lemhagen.
Andra planerade nummer är ett om Birgitta Trotzig, ett om nordisk poesikritik samt ett med rysk gästredaktion.
Till den inte helt oproblematiska bilden hör att Daniela nu tvingas sluta som redaktör på grund av annat arbete. Under diskussionen framkom två namn som särskilt lämpliga ersättare: Helena Boberg och Alice Eggers. Många namn och intressen nämndes som borgar för att Kritiker kommer att fortleva, och tidskriften har också nyss fått fortsatt kulturstöd så situationen är långtifrån dyster.

Till eftermiddagens överläggningar hade Magnus W-O bjudit in några gäster som lyssnare och deltagare: filosofen Johan Eriksson, litteraturvetaren Carin Franzén samt violinisten Anna Lindal.
Till denna eftermiddag hade varje deltagare förberett en kortare reflexion utifrån helgens tema: Vad vet kroppen? Diskussionen kom att bli mycket fruktbar och spände som väntat över ett väldigt erfarenhetsfält, från fotbeklädnader och den sjuka kroppens inbillningsvärld, över den omfattande metaforiken kring kroppsdelarna och samhället till minnena av våra tidiga psykosexuella erfarenheter liksom den vuxnes minnen av smärttillstånd samt kulturellt bestämd kroppsuppfattning och kroppens förhållande till arkitekturen, uppvaknandets drömsyner och -röster, med mera.

– Efter en snabb middag i Kungsträdgården var det dags att samlas för den traditionella gästföreläsningen som denna gång hade karaktären av rundabordssamtal mellan tre inbjudna, (även här under rubriken Vad vet kroppen?): författaren och dramaturgen Magnus Florin, samtidsforskaren och IT-analytikern Rasmus Fleischer samt författaren och matematikern Helena Granström. Efter intressanta inledningar utspann sig ett aspektrikt samtal där publiken ganska snart tog aktiv del.
Ändå kan man säga att de tre inledningarnas grundperspektiv kom att prägla det större samtalet: Helena G:s betoning av konflikten mellan oförmedlad kroppslig erfarenhet och teknologiernas självförsörjande simuleringar av erfarenhet; Rasmus fokus på hur vi i ett överflöd av upplevelsemöjligheter söker efter giltiga representationsformer för att kommunicera hur vi väljer till varandra; Magnus F:s dynamiska sätt att tolka de dikotomier allt tal om kropp och vetande gärna hamnar i – att polariteter är både nödvändiga och historiska och därför ofrånkomliga men påverkbara, men att den icke-representerande människan (den som lever oförmedlat) inte nödvändigtvis har ett mer autentiskt förhållande till verkligheten än den som identifierar sig genom förmedlingar och symboler.
Nyckelord och -fraser ur diskussionen: uppmärksamhet, aktivitet och passivitet, Diderots ”Rameaus brorson”, minnet, dagens kroppsintresse som något historiskt betingat, ansvarstagandet för vad som sker bestämmer innebörden i det som sker, handlingskunskap kontra teoretisk kunskap, nya verktyg innebär erfarenhetsförlust men de öppnar också nya färdigheter, teknologierna inverkar på föreställningen om naturen…


söndag

–Denna avslutande överläggning handlade om Henriks essä om Henri Bergson. Efter en behövlig inledning av Anna-Lena om Bergsons historiska kontext och hans tänkade i stort samtalade vi ingående om Henriks text och dess plädering för en poesi som inte räds det metafysiska utan tänker kring den upplevda världens beskaffenhet och därvidlag inte bygger in sig i ett hus av språk. Essän kommer att tryckas i Kritiker och ackompanjerades av en enkät kring innebörden av ordet ”själ”, också den eventuellt vigd åt trycket.

– Avslutningsvis tog vi upp möjliga ämnen inför nästa träff den 6-8 mars.

Tack till alla medverkande

FSL s träff 6.3 på Skeppsholmen den 11-13/12.2009

Fredagn. Forskarseminariet
Vi träffades kl. 13.00. i ett strålande solsken under en blå himmel som snabbt täcktes av tunga moln.
Närvarande: Ulf Eriksson, Magnus Jacobsson, Peter Mickwitz, Anna-Lena Renqvist, Paula von Seth, Magnus William-Olsson, Per Zetterfalk.

Trots at Sindre inte kunde närvara diskuterade vi hans intressanta text om 00-talets norska poesi. Hans sätt att basera texten på läsningar av författarskapen i egen rätt snarare än som symptom eller i jämförelse prisades av många. Några manade att kanske en mer generell reflektion över poesins förutsättningar, litterärt och litteratursociologiskt borde tillföras, att Sindre kanske borde skriva en inledning som gav kontext till de enskilda läsningarna. Vi slogs också av vilka starka poeter som faktiskt kommit fram i Norge under 00-talet och tanken växte snart via insikten att så är fallet också i de andra FSL-länderna. Kanske borde vi ordna en poesikonferens och tillika ett Kritikernummer som läser 00-talets poesi och tar läsningarna till utgångspunkt för reflektioner kring poesins framtid. Ett slags bokslut med förslag till hur tillgångarna bör disponeras inför framtiden. Tanken van genklang men väckte också opposition. Vi bör inte ansluta oss till den godtyckliga tioårsindelningen av poesi, utan istället arbeta med traditioner, historiska strängar och enskilda poeters affiniteter, menade flera. Tanken om seminarium/tidskriftsnummer skulle emellertid vinna anklang under de följande dagarnas seminariesamtal. Slutligen prisades Sindres rika Norska, ett språk som fantastiskt väl tjänar sitt kritiska syfte, men som dessutom skimrar av egen skönhet och leder åtminstone en svensk läsare bort i ideliga etymologiska och dialektala avstickare.
Vad gäller Müllertolkningarna bad Petsky särskilt om att få se de tyska originalen i anknytning också till förra årets diskussioner kring arbetet.
I den friare diskussion som följde talade Paula för viktigen av att bjuda in bildkonsntärligt inriktade gästföreläsare.

Så gick vi över till att tala om Pers Inter-Essse som alla hade läst till seminariet.
Per började med att berätta lite om hur han på olika väga kom fram till att skriva den här boken. Anna-Lena menade att bokens problem låg i att den är så ”komplett” . Den skapande processen tar över det skapande subjektet. I detta förhållande såg hon en möjlig fortsättning på arbetet. Per borde, menade hon, arbeta med det som specifikt undgår dokumentationen och dokumenterande. Det som mystiskt lyser bakom, vid sidan av eller emellan uppdagandena. Ulf talade en del om sina erfarenheter som arkeologidoktorand i början av 80-talet och inte minst om vad insikten om att undersökandet förändrar och rent av förstör sitt föremål betyder för undersökandets förutsättningar.

För att något strukturera samtalet gick vi över till en ”runda”
Magnus W-O menade att boken uttryckte en stark ensamhet. I förhållande till sin tradition, i förhållande till sin position och i förhållande till sina objekt.

Magnus J höll med om detta. Han menade också att det faktum att boken bara utgör en del av den totala dokumentationen, att den är en rest, gör texten undanglidande.

Petsky påpekade att väldigt mycket har skrivits om den skapande processen förut . Det borde kanske ha funnits med mer diskussioner av ”tidigare forskning“ . Petsky ifrågasatte också värdet av frågeställningen som sådan. Varför är det alls viktigt att intressera sig för ”den skapande processen”? Hans fråga ledda till en liten diskussion kring Konstnärlig forskning. Boken handlar inte om konstnärlig forskning, utan om konstnärsforskning, menade Petsky. Om hur konstnären gör. Istället borde den kanske handla om hur konsten gör.

Paula saknade positionsdiskussionen. Hon menade att den gängse gränsdragningen mellan konstnärsteori och konstteori borde ha tematiserats. Studien borde därtill ha gått i dialog med och kritiskt diskuterat tidigare forskning.

Ulf påpekade att mycket forskning kräver ett förhållningssätt ”som om” en objektiv relation vore möjligt. Han diskuterade boken några som han såg det bärande begrepp, bland andra process, relation, medium, skapande. Han menade också att de viktigaste partierna i boken var vad han kallade det två ”reportagen” från TV-inspelningen respektive teateruppsättningen.

När rundan så var avslutad följde en diskussion som rörde allt ifrån frågan om det fanns en politisk dimension i fokuserandet av den skapande processen, till frågan om konstens kunskap kontra vetenskapens.

Per Tackade för läsning och synpunkter och svarade sedan var och en.
Han redogjorde för hur han såg på sin egen position liksom på idéerna kring konstnärlig forskning. Centralt i hans positionering var å ena sidan det faktum att han arbetade som ”ett skapande subjekt” som konstnär men att han samtidigt bejakade vetenskapens föreställning om transparens. På så vis problematiserar han ideligen sin subjektsposition såväl i texterna som i filmandet. I och med denna avhandling har han givit ett personligt och mycket genomtänkt förslag på vad konstnärlig forskning kan vara. I så motto lägger arbetet grunden till en tradition som givetvis kan åtföljas av flera och annorlunda grundade traditioner. Skapandeprocessen är på så vis beskriven, den låter sig tänkas över och forskas kring. Den karaktär av ensamhet som många i runden menade vidlåder texten kunde Per känna igen sig i. Han poängterade dock den gemenskap han haft med sina handledare Susanne Osten och Sven-Erik Liedman. Men på sätt och vis kan hela arbetet beskrivas som ett ”skrik”
Texten tar medvetet och övertänkt med också trivialiteter, påpekade Per. Och han menade också att ”deadline” styrt dess slutgiltiga form. Viktigt är också, påpekade han, det som inte står med, det utpekat utelämnade och bortvalda. Det dialogiska i arbetet menade han också återfinns i förhållande till läsaren. ”Jag utforskar var jag står. Var tycker du att jag står?” Häri ligger förstås också något av den ”dramatisk modell” Per arbetar inom och med.

Per svarade Anna-Lena att skaparprocessen är undflyende och att hans resultat ytterst är ett försök att artikulera det oartikulerade, för att på sätt visa vägen för det nya forskningsfältet. Inter esse möjliggör och innehåller undertext. Med filmen Kall fångas något av det som undgår dokumentationen och Inter esse, och ur allt detta växer ”skriket”.

I filmarbetet, berättade Per, sätter han sig själv men också forskarpositionen som sådan på spel. Han regisserade också ett stort filmarbete som av olika skäl måste utgå. Detta kommenteras i epilogen, som skildrar ett spänningsfält mellan alla delar och förtydligar något av avhandlingens undertext. Per tyckte att det var intressant när Anna-Lena menade att han, utan att vara medveten om det, beskrivit ”kroppens minne” och att dessa drivkrafter förblir ett mystiskt element. Per konstaterade att hans fiktionsfilm skulle kunnat ligga med som en fristående del, utan återkoppling i avhandlingen. Men detta avrådde man från inom den estetiska vetenskapen. Och tiden gav inte utrymme för ytterligare beskrivningar, analyser och kunskapsteoretiska lager.

Per höll med Ulf om att fältet innebär ett paradigmskifte och att Inter esse rör sig om ett pionjärarbete som till sin natur skapar en motsägelsefull position, och lade till att detta får konsekvenser för process och resultat. Fältet är inte bara nytt, det innehåller dessutom an inbyggd asymmetri som Pers arbete förhåller sig till och är ett svar på.

Per reflekterade över Magnus W-O:s upplevelse av verkets ”starka ensamhet” som litterär styrka, ”utsattheten” i det institutionella systemet och det oavbrutet tänkande, självreflexiva ”hybridsubjektet” som svarar mot det romantiska jaget. Samtidigt påtalade Per att syftet bakom hans arbete inte är att kartlägga allt som har skrivits om skapande, utan att ansatsen utgår från en specifik teoretisk tradition som redogörs för, i första hand Gruber och i förlängningen Norén-, TV- och filmkunniga. Och att han gör det på ett delvis eget sätt, nämligen genom att också skapa själv samt beskriva och reflektera över detta skapande.

Per svarade Magnus J att alla verk oavsett tradition kräver avgränsningar, men höll med honom om ”att det finns en kvalitet i att skildra en solitär” genom detta stora material. Det ger nyanser av forskarprocessen som av tradition annars utelämnas.

För Petsky förklarade Per att avhandlingen kartlägger och placerar sig inom det nya fältet och, inte minst med den omfattande fotnotsapparaten, skapar ett eget sammanhang. Den konstnärliga skaparprocessen som forskningsämne är enligt Per väsentligt eftersom det tar fasta i människors behov av att uttrycka sig, och skapandets villkor är därför viktiga att fördjupa sig i för individer och samhället i stort.

Till Paula svarade Per att poängen med hans arbete, boken och filmen, är att han intar en dubbelroll och gör både och i ett och samma forskningsresultat. Relationen mellan att iaktta skapande och att skapa själv löper som en röd tråd genom hela arbetet och är sedan föremål för en särskild analys i avhandlingen. Per påpekade också att det ännu inte finns något samlat fält och att det fortfarande saknas tydliga kriterier för hur man kan använda konst som forskning. Inter esse innebär estetisk grundforskning, vilket har medfört en annorlunda, delvis oortodox kartläggning av området. Helheten problematiserar den dualistiska relationen mellan traditionerna, de omstridda och ofrånkomligt svåra begreppen som sådana.

Seminariet tackade samfällt Per för boken och diskussionen varefter vi gick över till att diskutera Petskys projekt. Petsky ursäktade sig för att han inte hade mer att visa. En annan bok, som måste färdigställas hade dragit ut på tiden. Men han beskrev målande de tolv dagar han tillbringat i Florens, delvis betraktade Rubens målning i ljuset från glipa mellan fördragna gardiner. Intressant var att målningen är långt mer summarisk än gravyren. Därtill är den ganska skadad. Vidare hade Petsky läst Rubens brev och böcker om hans landskapsmåleri. Han hade också skisserat en plan för bokens upplägg, enligt följande: 12 Kapitel. I varje kapitel skall två tider samexistera. Bokens Nu + en annan tid som kan vara alltifrån 1500-talet till framtiden. Han redogjorde därefter för sina tankar om de tolv kapitlen tematiska upplägg.
Efter en kort diskussion ajournerade vi oss till Lördagsmorgonen

På Fredagskvällen hölls releasefest för KRITIKER på Stockholm Heta Glas i Sickla. Tre uppläsare: Vendela Frederickson, Peter Mickwitz, Joakim Pirrinen och Anna-Lena Renqvist samt två set med Sara Lúnden som sjöng på tyska till cittra. Mycket folk. Vi, öl och samtal invid den heta glasugnen.

LÖRDAG
Lördag morgon. Stora seminariet samlades
Det första som diskuterades var Håkans artikel om Hertha Müllers Andningsgunga, skriver redan i våras och alltså helt utan tankar på Nobelpris och annat. Samtalet ledde snabbt in på begreppet vittneslitteratur. Ulf berättade om Svenska Akademins seminarium som lanserade termen för ett antal år sedan där hela raden av kommande nobelpristagare fanns samlade. Vi diskuterade europeisk vittneslitteratur i förhållande till t.ex. Latinamerikansk. Cilla anförda också exemplet Svetlana Alexievitj. Vi diskuterade också Steve Sem-Sandbergs roman som ett exempel på en metavittneslitteratur och dess eventuella gräns mot dokumentär litteratur. Ulf menade att vittneslitteratur bör vikas till sådan litteratur som vilar på en erfarenhet som inte går att tala om och inte att sluta tala om. Vi beaktade dock även det problematiska i att definiera en litteratur utifrån dess ämne. Skulle då bara vissa erfarenheter gå att vittna litterärt om?
Samtalet kom också att tematisera lägret som trop och topos i europeisk 1900-taleslitteratur. Hertha Müller och Håkans essä om hennes roman där poeten Oscar Pastiors och författarinnans mors upplevelser av ett ukrainskt läger ställs emot varandra. Men vi förde även andra lägerskildringar på tal, å ena sidan den sakliga beskrivningen hos till exempel En dag i Ivan Denisovitj liv, och å andra sidan den mer metaforiskt inriktade beskrivningen hos exempelvis nämnde Pastior. Här flyttade samtalet över till de senaste decenniernas svenska diskussioner kring metaforen som litterärt verkningsmedel.

Det blev en ytterst givande diskussion som ändade upp Håkans text – ska det in i kritiker.
Cilla – skriv en ingress där du berättar om hur du skriver om ditt förhållande och hur du skrivit artikeln.

Vi gick så över till att tala om Anns översättningar av den marockanska poeten Aïcha Bassry
Ann berättade om Bassry och Magnus W-O – som nyligen kommit hem från en resa till Marocko och som bjöd Bassry till Sverige i somras – fyllde i. En vidsträckt diskussion följde. Den kom att röra sig kring resedagböcker och dokumentation. Per berättade om hur han vunnit sin formidabla förmåga att anteckna vid radiotelegrafi och minnesanteckningar kring filmer i ungdomen. Cilla berättade om en resedagbok. Vendela talade om försvunna dagböcker. Slutligen landade diskussionen på nytt hos Bassry och frågan om ”kolonialfranskan” (AB skriver på arabiska, men är som så många nordafrikaner i stort sett tvåspråkig). Eventuella publiceringar diskuterades. Magnus berättade att det finns planer på ett marockanska temanummer, men också på en marockansk antologi, där dikterna – möjligen efter att ha kollats mot originalen – förstås skulle ha en given plats.

Efter lunch diskuterades Helsingforsbesöket. Ve beslöt att flytta det till aprilmötet. En del konkreta förslag till upplägg och ämnen vid besöket diskuterades:
Magnus W-O skall tala utifrån läsningen av fyra översatta finska poeter.
Ulf gör en översikt över finlandsvensk poesi.
Håkan talar om Lena Krohns roman Bipaviljongen
Paula genomför en performance i vilken ingår sju tolkar
Vendela läser Jyrki Kiiskinen.
Henrik talar om Ralf Andtbacka
Anna-Lena talar om Henrik von Wright

Det beslöts att Magnus W-O och Magnus J skulle undersöka möjligheterna av att upprätta ett diskussionsforum på nätet

Daniela presenterade så läget för KRITIKER
Deadline för skuggvärldsnumret är 6 januari. Då bör allt material (också sådant som inte är helt färdigt) ha nått redaktionen. Följande material ställdes i utsikt:
Henrik lovade försöka få ihop en Bergsonessä
Anna-Lena levererar färdiga översättningen av Maria Zambranos aurorafragmenten och dessutom en essä om Zamnbrano/Bergson
Magnus W-O in kommer med ett kapitel ur aktualitetsboken som handlar om blundandet i läsakten.
Ulf har redan levererat Susan Stewarttext och dikttolkning
Vendela skriver en essä.
Peter: Landskapet med dubbla skuggan.
Ann har levererat en Novell
Cillas har levererat sin Vouyeurtext
Per författar ett debattinlägg om ”konstnärlig forskning”.
Magnus J: Dikter

För recensionsavdelningen lovade Daniela att skicka ut en lista på böcker. När ni får förslagen, svara genast.
Vad gäller bildmaterial ställde Anna-Lena i utsikt att Kritiker kunde få material av Torsten Renqvist.

Därefter inledde förberedelserna inför Ulf Lindes föreläsning genom att diskutera de två essäer Ulf hade sänt ut i förväg. Henrik öppnade kritiskt och menade att Linde i Ahlinessän haft teorierna klara innan han skrivit ned dem. Magnus J talade om Ahlins position i svensk litteratur under efterkrigstiden. Henrik påpekade likheterna mellan Ahlin och Daniel Sjölin. Vendela var entusiastisk över Ahlinessän. Den passade väl in i hennes nuvarande arbete med att få till stånd en ”katakres mellan litteraturen som skillnad och litteraturen som mimesis”. Håkan sa sig vara skeptisk till Ahlinessän eftersom han betonar människans allmänhet och inte särskildhet. Men han uppskattade samtidigt Lindes handfasta metaforer, inte mins i Siri Derkertessän. Anna-Lena talade om Agapetanken hos Ahlin. Per reflekterade kring det faktum att essän är skriven i början av 60-talet. Paula spårade en ”präktighet” i Ahlins sätt att närma sig Derkert och menade att det fanns en ideologi i hans sätt att skriva om henne. Anna-Lena invände att ”inlevelsen i formen” är det centrala hos Linde. Cilla manade ändå att perspektivet var könsbundet och Ann – som inte hade läst texten och ursäktade sig för det – menade ändå att Lindes text var ett exempel i raden av patriarkaliska läsningar av kvinnliga konstnärer. Tanja manade att Linde försöker kompensera insikten om det ”manliga” i hans perspektiv med en överdrivet positiv syn på Derkert. Anna-Lena pekade till slut på att Ulf Lindes kritik är ett eminent exempel på kritiken som litteratur.

Kl. 17.00 introducerade Ulf sin namne Linde och den senare satte igång att tala utan manus. En stor publik hade samlats och UL talade länge. Han började tala om sin ungdom och bildningsväg. Om mötena med olika vägledare från Anders Österling till Lars Ahlin, X:et, Lennart Rhode och andra. Han talde om kritiken som förståelse av görandet och om vikten av att följa sin lust. Han vädrade sin skepsis mot allehanda teoretiker och konceptualister och anbefallde ett övande av sinnligheten, av seendet framför allt. han talade om sitt arbete med Duchamp och om hur hans objekt långt överskred deras idéer och han berättade om hur hans insikter i Duchamps verk sprungit ur reproduktionen av hans objekt.
Efteråt utbröt en lång och givande diskussion som så småningom utmynnade i allmän vindrickande och oordnat samtalande.


Sön dagen inleddes med samtal utifrån Håkan Lindgrens text om Dave Eggers alternativa litteraturimperium. Olika möjliga svenska motsvarigheter diskuterades. Starkast genklang vann tanken om att försöka få till stånd ett litteraturhus i Stockholm. Ulf och Vendela lovade att försöka förvalta de idéer som kom upp kanske genom att starta en mindre arbetsgrupp.

Ulf
Rullande programverksamhet. Veckans samtal. Det eftersinnade samtalet.

Därefter läste Vendela upp sin text om Lars Norén, som visade sig stamma ur ett arbete med en magisteruppsats. Det genomfördes en ”runda” där Vendela fick förslag och instruktiv kritik. Många sade sig också vilja få ta del av Vendelas arbete med uppsatsen på FSL framöver.

TILL NÄSTA GÅNG 22-24/1
Kritikers deadline 6 januari
Anna-Lena: Se till att få färdigt Kritikermaterial (se gårdagens anteckningar). Träffa Magnus om Zambrano.
Petsky lovade att undervåren presentera en genomgång av olika läsplattor.
Tanja: Recensera Erik Beckman för Kritiker kanske till nästa gång. Helsingforsplanering.
Magnus: Dikter till kritiker den 6. FSL-ansökan.
Paula: redaktionsarbete. Presenterar under nästa seminarium mer ingående sin Performance för Finland.

Magnus William-Olsson

FSL 6 träff 2 på Skeppsholmen, Konsthögskolan den 6-8 november 2009
Sammanfattning av Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson


fredag
Forskarseminariets (FSL-FS) möte

Närvarande: Ulf Eriksson, Magnus William-Olsson, Magnus Jacobsson Per Zetterfalk, Anna-Lena Renqvist, Sindre Ekrheim
Frånvarande: Paula von Seth, Kari Løvaas, Peter Mickwitz, Jyrki Kiiskinen

Denna träff inleddes i ett något bekymrat tonläge, mot bakgrund av alla avslag vi på sistone fått på ansökningar: dels har VR avvisat alla fyra forskningsprojekten, dels har KKN inte velat ge pengar till resor. Eftersom nämnderna inte motiverar sig är det svårt att få klarhet i orsakerna till medlens uteblivande. Till bilden hör förstås också att konkurrensen är mycket hård och mallarna tämligen rigida. Kanske lyckas vi bättre nästa gång!
Vi enades därvidlag om att VR-ansökningarna till nästa gång bör vara bättre förberedda. Kanske kan filosofen Fredrika Spindler, som intresserat sig för detta slags svårigheter, vara oss behjälplig. Vi bestämde oss för att ta råd av henne. Magnus W-O skulle också följa upp en idé om att arrangera ett seminarium (med Johan Widén och Måns Wrange med flera) på Mejan om ansökningsförfaranden.


Efter dessa överväganden fokuserade vi Anna-Lenas, Sindres och Pers forskningsprojekt.
Anna-Lena presenterade en text som vore en möjlig inledning till hennes arbete ”Skapandets tid i tidens skugga”. Projektet vill beskriva den accelererade tidens, de optimerade arbetsprocedurernas och framför allt den ständiga uppkopplingens följder för människans kognitiva och kreativa förmåga. Utifrån bland andra den amerikanske psykologen och kognitionsforskaren David Meyers arbete formulerar Anna-Lenas prolegomenon allvarliga farhågor beträffande framtiden för färdigheter som koncentration, inre samling, fri association, djupgående begrundan och så vidare.
Kan det tänkas att simultankapaciteten är på väg att bli ett hinder för oss i stället för en förmåga som främjar överlevnaden?
Den typ av filosofisk forskning som det här handlar om måste beskriva en rörelse mellan ett ”skriftledes” frambringande av idéer och tankegestalter, och ett ”arkivledes” insamlande av fakta och av andras idéer och tankegestalter. Så får den egna reflexionen ett empiriskt material att arbeta med när en bärande begreppsvärld skall organiseras.
Mötet gav Anna-Lena en del tips till vidare läsning, samt uttyckte i stort sin tro på projektet som nu avtecknar sig tydligare än tidigare.

Sindre som för första gången deltog i FSL-FS lade fram sina bägge projekt: 1/ en översättning till norska av Heiner Müllers poesi, och 2/ en essäbok om yngre norsk poesi, betitlad ”Att vara skuggan dikten kastar”. Müllerprojektet har Sindre tidigare lagt fram vid FSL, och materialet har nu vuxit. Vi enades om det önskvärda i att Sindre presenterar ett urval Müllerdikter nästa gång.
Essäboken föreföll oss också mycket intressant. Bland delkapitlen kan nämnas en essä om Øyvind Rimbereids herbariumpoesi, en essä om Hanne Bramness och en om tio norska poesidebutanter, samt en om Olav H Hauge och bildkonst, utifrån en barnbok.

Innan vi gick över till Pers projekt hade vi en minnesvärd vända om tänkesätten inom de styrgrupper som har utbildats kring begreppet konstnärlig forskning (KF) sådant det under de senaste åren har vuxit fram ur diskussionerna kring vad som under en tid kallades Konstnärligt utvecklinsgarbete (KU). Tendensen är tydlig: även KU/KF skall evidensbaseras.
Här är, finstilta, några spontana reflexioner, i summerande stund, från sammanfattare UE:s sida.

Från början fanns det en politisk vilja att prioritera forskningen om och i de konstnärliga processerna (regeringspropositionen Forskning och förnyelse 2000/2001:3, nämnd i Per Zetterfalks avhandling Inter Esse, s. 22 ff), men det rådde oklarhet både om motivet bakom denna politiska vilja – vaför ö.h.t forska om konst när konsten i sig är en kunskap? – och om metodernas vetenskapliga värde.
Samhället omkring fortsatte under tiden att utveckla vad som i dag – se raderna om Renqvists projekt ovan – kan kallas en hyperoptimering där rationalitetsideal som effektivitet, eveidensbasering och transparens i ökande utsträckning kommit att appliceras på den i arbets- och forskningslivet utövade rationaliteten själv.
Magnus W-O berättade att han nyligen träffat en person som forskar kring KU/KF. Magnus kunde efter detta möte konstatera att just evidensbaseringen nu förefaller ha vunnit ohotat burskap bland de beslutsfattare som kommer att avgöra hur fältet utvecklas. Ett exempel på vad de vill utplåna är mästare-elevrelationen på konsthögskolorna. I stället vill man införa olika valideringsinstrument som approximerar ett kvalitetsmätningsförfarande.
Det finns ett berättigat motstånd mot detta på konsthögskolorna. När det gäller litteraturen återstår ännu denna diskussion. Förhållandet mellan förebilder och efterföljare är sedan flera tusen år en central energikälla till litterärt skapande. Dessa personliga relationer kan inte upplösas utan att det litterära skapandet monteras ned och underställs en detaljreglering som antagligen bara till ytan kommer att skilja sig från de olika former av ideologisk styrning som litteraturen ständigt har riskerat att utsättas för, från de förmoderna kyrkliga diktaturerna till högmodernitetens teknokratiskt-militära terrorsamhällen. (Den mer generella frågan om varför den i konstverken inneboende, ”tysta” kunskapen alls måste artikuleras borde kanske läggas fram som ett delstudieområde under FSL:s pågående tvååriga projekt Skuggvärldar. Studieområdet kunde kallas Det hemligas förintelse, eller Hatet mot tystnaden, eller rentav Erfarenhetens död.)

Pers nya projekt, ”Resten”, presenteras i en text han hade sänt ut i förväg. Utgångspunkten är det omfattande material i form av framför allt anteckningar som blev över vid färdigställandet av avhandlingen Inter Esse. Med Pers vokabulär kan man säga att mycket ”styrdes bort” under avhandlingsarbetet. Han vill nu ge sig detta material i våld på nytt, utifrån bland annat frågan om hur Inter Esse har bemötts och ickebemötts i offentligheten.
Även om det finns flera problem med Pers projekt – hur finna en frågeställning som inte bara kopierar materialet? – kunde forskarmötet enas om att det i ”Resten” finns en utmaning av stort värde. En början till vettig interaktion mellan Per och FSL-FS när det gäller igångsättande och vidareförandet av ”Resten” blir nu forskarnas läsning av hans avhandling Inter Esse och diskussionen kring den nästa gång (den 11 december).


lördag
Stora seminariets möte
Närvarande: Ulf Eriksson, Magnus William-Olsson, Magnus Jacobsson, Sindre Ekrheim, Helena Boberg, Vendela Fredricson, Ann Hallström, Håkan Lindgren, Cilla Naumann, Henrik Petersen, Anna-Lena Renqvist, Per Zetterfalk
Frånvarande: Tatjana Brandt, Jyrki Kiiskinen, Peter Mickwitz, Kari Løvaas, Paula von Seth

Dagen inleddes med visning av Pers film ”Kall”, om Lars Noréns arbete med sin 66:e pjäs ”Kyla”. Det är en entimmesfilm med mycket starka och närgångna skildringar av Noréns och skådespelarnas ensamhet såväl som interaktion. Den efterföljande diskussionen tog formen av en traditionell runda där bland annat följande tankar lades fram.
Helena fäste sig vid Norén formidabla kontrollbehov.
Magnus J. slogs av hur väl filmen beskriver vad ett språk och vad tecken kan vara: mimik och gestik exempelvis. Han fann också Pers egen roll i spelet med Norén tänkvärd.
Magnus W-O tyckte att det starka fokuset på ansiktet var både spännande och problematiskt. Ansiktet som frontalt landskap är ju ganska främmande för teatern, medan det är karakteristiskt för filmen.
Anna-Lena bekände sin avsky inför Noréns dramatik, men fann ändå filmen vara ett stort porträtt.
Daniela hade fäst sig vid historien om dödsmisshandeln i ”Kyla” och såg där en Kain-Abeltematik. Detta hade även Cilla tyckt sig se.
Håkan formulerade sin skepsis inför Noréns skenbart opersonliga äkthetsretorik av typen ”det blev nödvändigt att göra…”. Helena invände att Norén har en sällsynt tillgång till djupet av sitt inre och att han med sina verk har en sällsynt förmåga att arbeta sig
in även i läsarens respektive publikens inre.
Håkan invände i sin tur att Norén likt en Proteus hela tiden hittar på nya orsaker till sitt handlande.
Vendela tyckte att filmen övertygande undersöker en konstnärlig process, hur man anpassar metoden efter utfallet i den praktiska regin, med mera.
Ulf hade slagits av hur väl filmen skildrar en människa i oavbruten rörelse mellan en sorts förvirringens fattigdom och rikedomen hos en avundsvärd beslutsamhet.
Henrik invände mot Magnus W-O i det att han fann Noréns arbetsmetoder problematiska.
Cilla menade att Norén hela tiden både gömmer sig och visar upp sig.
Rundan avslutades med ett utbyte mellan Magnus W-O och Per om Noréns estetik. Enligt Magnus W-O är dels processens estetik, dels psykoanalysens moral centrala, den senare aktualiserad i ett omfattande register av retoriska figurer som går ut på att man skall myndigförklara sig genom att omyndigförklara sig. Magnus W-O undrade varför Per hade valt just Norén, en sådan svårarbetad samtalspartner som gjorde så mycket motstånd. Per svarade att han inte hade valt att närma sig Norén på grund av något tematiskt drag i författarskapet, utan på grund av det han sett av Norén på scen under 90-talet. Det är heller inte så, förklarade Per, att man bara "väljer" att forska på Norén. Förtroendet växte fram över tid, och villkoren för processen var hela tiden osäkra. Per blev i en mening också vald av Norén.
Överläggningarna fortsatte sedan med en engagerad diskussion kring Pers och Vendelas nya gemensamma projekt och dess fokus på de retoriska krav som allt oftare ställs på dem som vill föra ut sitt kulturella ärende. Projektidén uppstod efter förra FSL-mötets diskussioner kring svårigheterna för en kritisk kultur att nå ut eller göra sig synlig på den massmediala och internätiska arenan.
Projektet inehåller bland annat dessa frågeställningar: Vad säger medieteoretiker om offentligheten? Vad är retorikens mål i detta sammanhang? Kan kultursektorn lära sig något av detta när det gäller interaktivitet och mediestrategier? Befinner sig kulturlivet ö.h.t i kris i förhållande till ”arenan”? Måste alla legitimera sin verksamhet på samma sätt? Hur ser medieanalytikerns självanalys ut? Vilket slags glasögon tar retorikern på sig? Vem sätter spelets regler – eller om ingen regelsättare kan identifieras, hur blir i efterhand regelverket synligt?
Projektet har utpräglad processkaraktär. Också FSL-mötets respons införvlivades genast med projektet. En möjlig presentationsform är en konferens, en annan en utställning. Vi beslöt att Per och Vendela skulle inkomma med en koncis projektbeskrivning samt en budget att söka pengar på.

Därefter informerade Daniela om tidskriften kritikers kommande Skuggvärldar-nummer. Vi gjorde en runda om materialläget. Henrik delade ut ett kopierat avsnitt ur forskaren Suzanne Guerlacs bok om Bergson: ”Thinking in Time – an introduction to Henri Bergson”. Han menade att detta avsnitt skulle passa bra i Skugggvärldar-numret.

Sedan samtalade vi med lust kring Cillas utsända, av radion beställda erotiska text Voyeur. En rad subtila läsningar framlades om denna täta text om besatthet.

Mötet tog sig sedan an det stundande seminariet i helsingfors. Till förutsättningarna hör att Svenska litteratursällskapet i Finland kommer att besluta i december om eventuellt stöd till fortlöpande FSL-närvaro i Finland. Men denna träff skulle vara en programenlig nordisk besöksträff, och vi har bräcklig ekonomi, så möjliga samarbetspartners diskuterades. Vi bestämde oss för att skjuta på finlandsbesöket till i april, med tanke på den konferens om FSL:s framtid som skall ske i feb-mars med stöd av Framtidens kultur.
Helsingsfors-arbetsgruppen jobbar förstås vidare, men var och en fick nu i uppgift till nästa gång att inte bara tänka kring vad de vill framträda med i Helsingfors, utan faktiskt tänka ut något.
Den sista punkten före gästföreläsningen denna lördag var början på ett samtal kring den i förväg utsända uppgiften Värderingspraktiker: frågan om hur vi som kritiker faktiskt gör när vi värderar och för fram och legitimerar en värdering eller hävdar värden i responsen på en text eller ett konstverk.
Sammanfattaren UE:s egen reflexion i summerande stund:
Att värdera kan vara 1/ att fälla uttalade värdeomdömen anpassade efter adressaternas förståelsenivå; 2/ att odla smakbegreppet genom att (2.1) ”aktivt” göra distinktioner i ”urskillningens” namn; (2.2) ”passivt” avsmaka konstverket enligt ett slags barthesiansk lustprincip; 3/ odla en stil som i sig är värdeskapande, enligt tanken att värden endast kan aktualiseras när ett objekt tillerkänns en form på så sätt att denna form värderas av en annan form, nämligen den form – den kritiska skriftens form – där tillerkännandet av en form sker.
Två andra ”shots”: Varför måste man legitimera sina värderingshandlingar? Räcker det inte att ta tillfället i akt? Och: Kan värderingen skiljas från beskrivningen av ett objekt?
Deltagarna sade, vid det här laget ganska trötta, bland annat förljande apropå värderingspraktiker:
Håkan: det sker inga framsteg inom kulturvärderandet.
Anna-Lena: Det är stor skillnad på om läsaren är författare och om läsaren inte är det. kritikerns roll är att sålla agnarna från vetet. De fruktbara kornen skall räddas och vårdas.
(Diskussionen skulle alltså fortsätta på söndagen.)

Sedan gick vi och åt och förberedde mottagandet av kvällens gästföreläsare, teaterkritikern Theresa Benér som talade över ämnet ”Kvävs den fria tanken av det krympande utrymmet för kritik på våra kultursidor?”
Hennes framförande hade två delar: en väldigt givande kavalkad över särskilt framstående uppsättningar inom det område som kallas postdramatisk teater, det vill säga teater som inte är organiserad främst kring skapandet av en handling och av tydliga karaktärer. Regissören blir i detta sammanhang ofta en teater-auteur. Teatern blir en text av kroppar, ljus, ljud, tecken.
Allra först lade Benér fram några grundläggande ställningstaganden av stor betydelse för hennes arbete som teaterkritiker:
Teatern är en offentlig mötesplats där demokratin kan förnyas. Recensentens arbete handlar om frågan: ”hur arbetar teatern vidare i oss?” Verkligheten är från början och hela tiden en iscensättning och teatern är ett redskap för att delta i och påverka denna verklighetens iscensättning. Vidare måste teatern i dag specificera sin egenart i förhållande till en global nöjesindustri och celebritetskultur som är fientlig till reflexion.
De postdramatiska regissörer vars uppsättningar exemplifierades med bild och presenterades var, såvitt summerare UE nu minns: Katie Mitchell (teatern som process snarare än som verk); Francois Tanguy (poetiska figurationer på scenen); Christoph Marthaler (historiografi utifrån nazisternas euthanasiprojekt); Krystian Lupa (skalar under långa repetitionsperioder av det kontrollerade skiktet hos en individ); Christina Ouzunidis (ett teaterns språkliga rum. Språkets gränser som världens gränser.
Benér övergick sedan till att tala om de villkor som i dagens press erbjuds kritiken av konstfenomen av ovan nämnda slag. Den bild hon gav av situationen, också på en stor, seriös tidning, var nedslående. När exemplen hämtades från regionalpressen blev de i vissa fall groteska. Om storstadspressen gör sig löjlig genom att mekaniskt och i kör intervjua regissörer och författare bara för att de råkar besöka Sverige (i stället för att tänka sig fram till vem man vill intervjua och varför, och sända ut folk eller använda frilansare på platsen) så är det inte ovanligt i regionalpressen att man publicerar svagt bearbetade pressmedelanden som kritik.
De mallade formaten, de spektakel- och celebritetsstyrda prioriteringarna och den allmänna bristen på (tid för) genuint intresse och sökande präglar tidningarnas hantering av teaterkritiken. Vad som skett är kanske att samtidigt som nyheten för traditionella tidningar blir allt svårare att sälja eftersom folk får nyheter hela tiden, från många olika medier, så har nyheten som styrprincip flyttats över till kulturområdet där den hotar att undantränga den kritiska kulturen.
Till Benérs material hörde också en artikelserie i den danska tidningen Information om hur tidningarna hade bevakat tillldragelser på fyra stora danska konstinstitutioner, bland andra Louisiana. Vad man kunde visa var att inte mindre än 76% av bevakningen bestod av en redaktionell förlängning av presentationsmaterial från institutionerna själva. Endast 6% var självständigt kritiskt material.
Konsekvenserna av den kritiska kulturens vanvård på tidningarna blir enligt Benér:
1/ utifrån den postdramatiska teatern: det blir svårt att i den torftiga förmedlingssituationen reflektera över komplexa fenomen. Detta är inte minst allvarligt i teaterns fall, med dess (se ovan) stora betydelse för demokratins reflexion över sig själv.
Konstverkets särart kan inte förmedlas eftersom formaten och de språkliga mallarna framtvingar referat i stället för analyser.
2/ Politiskt och socialt: själva tanken tenderar att utarmas. Den förmedlade teatern i kritikerns text blir då ett trubbigt redskap för verklighetsbearbetning.

Sammanfattare UE hade under dagen haft en tandinflammation under uppsegling och fick allt svårare att följa med i den fina diskussionen efter Benérs välunderbyggda och angelägna framförande. UE kunde inte närvara på söndagen. Därför tar här sammanfattare MWO över.


Söndag
Söndagen startade i väntan på att alla skulle dyka upp med en intressant diskussion kring FSL:s utvecklingsmöjligheter. Deltagarna, som alla lever på randen i kulturekonomin, har ju in på skinnet känt av den kris som blåser genom vår samhällssektor. Många tomma plånböcker, övertrasserade konton och ytterst få beställningar i frilansarnas trasfagra krets, kort sagt.

Flera idéer kom fram.
Håkan menade att FSL har förutsättningarna att växa till en hel liten ”koncern” med olika verksamhetsgrenar (eller ”ben att stå på” som han kanske mer korrekt uttryckte det). Vi var många som föll honom i talet och skissen föll ut ungefär som följer: Man skulle kunna tänka sig att FSL .
1. gav sig in på den litterära agentmarknaden. Vi har ju en omfattande kunskap om främmande länder litteraturer och ett mycket stort kontaktnät. Vi skulle kunna starta en agentverksamhet som skrev kontrakt med författare vars verk vi åtog oss att sälja till förlag i och mellan främst Nordiska, men även utomnordiska länder.
2. Vi kulle kunna starta bokhandel eller eventuellt erbjuda oss samarbete med någon befintlig bokhandel, typ Söderbokhandeln, där vi kunde sälja ”kvalificerad” litteratur – göra evenemang, releaser och annat. Här skulle vi kunna hjälpas åt att t.ex. via månatliga krönikor informera om andra länders aktuella utgivning.
3. Vi skulle förstås fortsätta med och utveckla våra seminarier, symposier och evenemangsverksamhet

Vendela berättade sedan om ett projekt i vardande som bestod i att hon (tillsamman med en annan författarinna) vill lägga ut skrivandet av en bok på låglöneentrepenad i något lämpligt land exempelvis Vietnam. Hon tänkte sig att den anlitade författaren skulle få ett synopsis att arbeta efter och att hon eller han sedan skulle skriva boken. Det hela skulle förstås dokumenteras och på så vis uttrycka de olika villkor som råder såväl för att skriva som för att leva i globaliseringens era.

Vi talade länge kring projektet och många liknande projekt diskuterades, samt de eventuella komplikationer ett sådant arbetssätt innebär.

Vi gick sedan in på värdepraktikerna.
Sindre läste en text han skrivit om kritikskrivandet i ett pedagogiskt sammanhang. En mycket instruktiv text som noggrant redogjorde för värderingens olika hantverk. Hur man kan närma sig olika typer av texter. Hur man bläddrar, läser högt, prövar att gensäga sina impulser och förföreställningar, etc.

Vi diskuterade vidare citaten och exemplens roll för recensioner. Vad innebär det att välja ut den text genom vilken verket skall få föra sin talan i recensionen.

Vi talade om lusten som värdeinstrument i läsningen, verkets förmåga att få läsaren att vilja läsa vidare.

Vi resonerade också kring det faktum att de flesta texter kan bli intressanta ur någon synvinkel, beroende på graden av engagemang i läsningen.

Vendela menade också att autenticiteten eller sanningshalten i textens utsagor var föremål för hennes värdering i hennes egen läsning, hemmavid och vid hennes eget skönlitterära arbete. Men inte i hennes recenserande.

Diskussionen blev mycket varierad och kom att röra alltifrån klassisk hermeneutik till psykoanalys och informationshantering.

FSL 6.1. Stockholm. 2-4/10. 2009
Närvarande: Helena Boberg, Tatjana Brandt, Daniela Floman, Vendela Fredriksson, Ann Hallström, Magnus Jacobsson, Jyrki Kiiskinen, Håkan Lindgren, Kari Løvaas, Peter Mickwitz, Cilla Nauman, Hanna Nordenhök, Henrik Petersen, Anna-Lena Renqvist, Paula von Seth, Magnus William-Olsson, Per Zetterfalk, Ulf Eriksson

Fredag.
Denna strålande höstdag samlades FSLs forskarseminarium (FS) för första gången i hus 28 på Skeppsholmen. Jyrki Kiiskinen Kari Løvaas, Peter Mickwitz, Anna-Lena Renqvist, Paula von Seth och Per Zetterfalk jämte Ulf, Magnus W-O och FSL-ledningens nye medlem, poeten och kritikern Magnus Jacobsson som skall vara verksam som FSLs producent.

Vi inledde med diskussion kring FSLs nya organisation, kring begreppet ”litterär kritik” som utgångspunkt för konstnärlig forskning och kring diskussioner om vetenskaps- och kunskapsteori. Magnus W-O redogjorde för vilka olika undersökningar och trevare FSL gjort för att sondera hur vår utgångspunkt uppfattas i forskningsvärlden.

Så följde en presentationsrunda där FS medlemmar berättade om sig själva, vad det tidigare gjort och publicerat. Magnus W-O och Ulf tog upp skuggvärldsprojektet och Ulf läste upp projektbeskrivningen som diskuterades.

Därefter påbörjade vi genomgången av det enskilda forskningsprojektet.
Peter Mickwitz inledde. Hans projekt heter ”Landskapet med den dubbla skuggan” och syftar till att i essäromanens form undersöka, tolka och gestalta en målning av Rubens och åtminstone ett av de stick som redan på konstnärens tid gjordes av tavlan. Peter tänker sig en bok som i ett tjugotal kapitel närmar sig konstverket från olika vinklar, frågställningar och förhållningssätt. Målningen som fysisk realitet, som representation, som historiskt tecken, som materiell omständighet, som matematisk formel, som fantasm, som tidsform, som drömelement, som vara och vara, etc., etc. På så vis kan ju boken också komma att bli en inventering av litterära tolkningsvägar och av konstverket som kunskapsobjekt.

Peter som inte kommer till nästa träff eftersom han då just återvänt från Rubens i Florens lovade att till decemberträffen lägga fram en konkret arbetsplan för projektet. Han tänkte sig att det han initialt ville ha från FS är idéer och inspel inför arbetet med de olika kapitlen. Vi sa också att vi kanske skulle pröva ett epokalt upplägg vid något seminarium i anslutning till projektet, och samla tankar, översättningar, texter, bilder av och om Barocken (kanske kunde vi rent av erbjuda Kritiker detta material till ett temanummer).

Vi diskuterade slutligen även de ekonomiska villkoren för Peters arbete. Om några veckor får hans Vetenskapsrådsansökan svar och efter det beskedet får vi ånyo se över hans ekonomiska situation.


Så gick vi över till Anna-Lenas projekt som heter ”Skapandets tid i tidens skugga”.
Anna-Lena började med att tala om vår epoks förhållande till tiden och upplevelsen av att sakna tid. Hon redogjorde också kort för sin avhandling som behandlar Chronos och Kairos, Aristoteles, Augustins och Schellings tänkande kring tid.

I sitt projekt utgår hon från att tidsbristen inte är ett semantiskt utan ett reellt problem. Vi saknar helt enkelt tid. Vad innebär denna saknad? och hur skall den förstås i ljuset av Kairosbegreppt?

Kari påpekade risken att fastna i föreställningen om å ena sidan en destruktiv, yttre och en god och inre tid.

Ulf Föreslog att Anna-Lena helt enkelt skulle intervjua människor om deras upplevelse av brist på tid.

Magnus W-O frågade om vilken plats det grekiska begreppet aiôn har i A-Ls tänkande och hänvisade till den holländske filologen Heleen M Keizers Eternity revisitid – a study of the Greek Word  Anna-Lena berättade då initierat om hur hon tidigare förhållit sig till och om hur Schelling använder just Aiôn i sin tidslära.

Anna-Lena tänker använda seminariet som ett vanligt forskarseminarium, lägga fram texter och kapitel för diskussion. Hon kommer att lägga fram något redan vid nästa träff i november.

Vad gäller finansiering väntar även Anna-Lena på svar från Vetenskapsrådet.

Jyrki berättade om sitt projekt.
Vid någon tillfälla hade han läst den franske oulipo-poeten Jaques Jouet som bland annat skrev en serie dikter kopplade till den parisiska metron. Varje gång han bytte tåg måste han skriva en dikt. Inspirerade av detta började Jyrki att skriva en dikt de första sex dagarna varje månad. Varje sekvens dikter gavs ett tema. En månad kunde alla de sex dikterna handla om speglar, en annan månad kunde dikterna utgå från nyheter om djur, en tredje om olika djur eller avgörande ögonblick.
Arbetet som ännu är långt ifrån avslutat kan ses som en undersökning av förhållandet mellan tvång eller hinder och skrivande. Jyrki höll öppet för att skriva en essä om sitt arbete, men vi talade också om att det vore spännande att låta hela gruppen på något sätt formulera sig kring det, antingen i ett Kritikernummer eller kanske i en utställning eller ett litet symposium.
Det viktiga just nu är att få till stånd en översättning. Magnus W-O berättade att han redan sökt pengar från Kulturfonden för Sverige och Finland och att han av Tiia Strandén fått rådet att söka hos Fili om medel för översättning.
Vad gäller finansiering av Jyrkis forskning beslöts det att Jyrki Magnus J och Magnus W-O skulle undersöka möjligheterna att få konstnärliga forskningspengar från Finland.

Sist på fredagseftermiddagen presenterade Per sitt projekt som har arbetsnamnet ”Resten”
Han redogjorde först för sitt avhandlingsarbete Boken Inter – esse och en film som behandlar dels en uppsättning pjäsen Kyla av Lars NorénPer berättade om det stora material, liksom de perspektiv, som han av olika skäl var tvungen att välja bort i avhandlingen. Hur materialet skall behandlas föreföll ännu oklart och Per var noga med att framhålla sin utgångspunkt i begreppet Exploration (som förstås kommer från latinets explorare (”undersöka”) men som om man är lagd åt det etymologiska också skulle kunna läsa ex ”(ut”), plorare (”gråta”), att ”gråta ut” helt enkelt.) Per menar emellertid med detta begrepp att det är viktigt att inte formulera den kunskap han söker efter innan han funnit den. Liksom Peter tänker han framvöer vid seminariet lägga fram kapitalskisser i form av olika exempel ur och aspekter på sin dokumentation - i första hand mina journaler

Per lovade lägga fram något redan vid nästa träff.
Vi skall också ta itu med att försöka undersöka projektets ekonomiska förutsättningar.

På kvällen höll vi en uppläsning på Tullgårdsgatan 36. Ett trettiotal åhörare hörde: Daniela Floman läsa Olga Tokarczuk i Jan Henrik Swahns översättning från nya Kritikernumret, Per Zetterfalk läsa ur sin Inter-Esse, Cilla Nauman läsa ur sin för dagen nysläppta roman I cirklarna runt, Ulf Eriksson läsa en text om läsning, Anna-Lena Renqvist läsa Lorcatolkningar, Peter Mickwitz läsa nya dikter, Vendela Fredricsson läsa ur sin roman under arbete, Magnus Jacobsson läsa två nya dikter och sin klassiska Voltairelingondikt, Tanja Brandt läsa nya dikter (och två som några av oss hört förut), Håkan Lindgren läsa ur en ny novell och slutligen Helena Boberg läsa dikter som snart skall publiceras i tidskriften Glänta.
Sammantaget ett fantastiskt program. Rikt och varierat. Publiken kunde heller inte nog berömma författarna efteråt.
Lördag
Två forskningsprojekt ytterligare redovisades.
Kari Løvaas berättade om hur hennes projekt stammar ur arbetet med essän ”skriftspråket som hörapparat”. Projektet som har titeln ”Hør deg inn med munnen». Et essay om terskelerfaringer i litteratur, musikk og kunst” och som följaktligen kommer att fokusera såväl litteratur, som musik och konst, berör de ”tröskelerfarenheter” i den konstnärliga upplevelsen som kan sägas tillhöra en mystisk eller bortomrationell uppmärksamhetsform.
I oktober skall Kari åka till Bangladesh och studera en sorts traditionella sångare, som arbetar i en oral tradition. Inför resan lovade hon till nästa träff att berätta om sina konkreta planer och förberedelser.

Kari har också en ansökan inne hos Vetenskapsrådet och får svar inom kort.

Paula von Seth berättade så om sitt projekt som handlar om översättningens rest. Paula berättade om hur hon har arbetat förut bland annat i Sydafrika, London och Warszawa och diskuterade i sin framställning olika förhållningssätt till översättning i vid mening. Begreppet kulturell översättning tycks bli viktigt i hennes arbete som syftar till någon sorts utställning och kanske även fil och text. Paula slutade med att visa dokumentationer från några av sina projekt.

Projektet ” Det som blir över: översättning, rest, skugga” ligger även det inne på vetenskapsrådet som inom kort meddelar om anslag beviljats eller ej.

Därefter diskuterade vi förslag till gästföreläsare under året. Följande förslag noterades: Judith Butler, Hanna Hallgren, Susan Stewart, Sarat Maharaj, Sören Stenlund, Fawzi Karim, Lars Trädgårdh, Maciej Zaremba, Jörgen Reeder, Maria Yassa, Zygmunt Bauman, Peter Englund, Faraj Bayrakadar, Barbara Johnsson, Terry Eagelton, John Baxandall, Chantal Mouffe, Espen Stueland, Göran Dahlberg.

Daniela berättade om arbetet med Kritiker, kommande nummer. Vi beslöt att göra ett ”Skuggvärldsnummer” och att redan till nästa träff samla in relevanta texter, sådant som borde översättas, artikelidéer, bildmaterial, etc., etc. Per åtog sig att skriva en debattartikel om konstnärlig forskning och många intressanta uppslag (som Daniela antecknade) för de nya ekonomisidorna formulerades.

Så tog vi oss an helgens tema ”Skuggvärldar – kritiska strategier i den nya offentligheten”.
Vendela började med att ifrågasätta ordet ”kris” i sammanhanget. Hon menade att kritikern måste göra sig oumbärlig och förordad en ideologiserande kritik (också i meningen ideologikritisk). Kritikern skall vara som en fladdermus och slunga ut frågor mot verket och världen för att på så vis teckna dess konturer.

Ann menade att kritiken är överspelad. Hon läser inte tidningar. Litteraturvetenskapen är en sjukdom. Och kanske är det helt enkelt så att kritiken inte behövs. Folk kan läsa själva vid det här laget och behöver inte kritikerna tyckanden. Om hon ändå skulle formulera en möjlig kritik vore det i aforismens form.

Peter tog upp perspektivet att den nya mediesituationen försätter oss i ett pregutenbergskt tillstånd (som på sätt och vis även skulle kunna beskrivas som den finlandsvenska litteratens urtillstånd). Vi kommer inte att kunna tjäna pengar på att sälja våra artiklar till allmänheten. Återstår att söka mecenater och statliga subventioner.

Tanja påpekade att kritiken såväl har något att förvalta som något att motarbeta. Kritiken bör inte finna sig i att inlemmas i den mekanistiska tiden. Vi skall stå i förbindelse med de döda, men också ta oss an samtiden även när den ter sig vettlös. Men vi bör nog inte hoppas på en försörjning som kritiker, utan se till att skaffa oss borgerliga yrken eller brödjobb.

Cilla vittnade om att det under hennes trettio år som journalist alltid varit kris och nedläggningshot. Nu hoppades hon mest på att offentligheten eller ruinen av den skulle falla samman så att något nytt kunde skapas. Borde man inte närma sig de ”nya kapitalisterna”, internetmiljonärer som Zennsröm och Birgersson – kanske har de faktiskt ett bildningsintresse.

Per erinrade om Teateraliansen, en smart läsning där skådespelare kan jobba och tjäna pengar också i tider av formell arbetslöshet. Magnus invände dock att kritiker inte har någon A-kassa som kan vara behjälplig. Men man kan notera att socialdemokraterna i sin skiuggbudget betonar just att de vill utveckla denna modell för kulturarbetare.

Kari hade ett konkret förslag: släpp papperstidningen och släpp annonserna. Driv istället tidningarna på presstödet och låt dem vara gratis på nätet. Kanske måste man finna sig i att det inte finns någon stor publik, och formulera värdet i sin verksamhet med andra argument.

Tiden led för diskussionen och seminariet drog till Bonniers Konsthall där man bestod en guidad tur genom den aktuella utställningen.

Söndag
diskussionen fortsatte under söndagsförmiddagen

Håkan sade sig vara trött på förhoppningarna om nätet.
Man får alltid höra framgångssagor av typen NN spelade sin låt på youtube och fick på ett dygn 2,5 miljoner lyssnare. Dessa berättelser följer ett slags lotteriets logik: peka på de ensamma vinnarna och göm den miljontals förlorarna. En kritisk offentlighet måste, menade Håkan, istället bygga på att kritikerna får betalt för sitt arbete. Vi måste sträva efter ett system där de förtjänta kan leva av sitt skapande arbete.

Kring det sagda följde vilda diskussioner och förslag. Vad är det vi kan sälja med förtjänst? Det viktiga är att bilda opinion, att påverka attityderna till kritik och litteratur på tidningsredaktioner och i politiska församlingar. Borde man inte börja göra TV? Lägga ut sina läsningar på youtube? Media är intresserade av det ”oväntade” – kan vi inte bli det ”oväntade” genom att publicera dikter i tidningarnas nätupplagor? Borde vi inte bara skita i försörjningen och köra buss?

Per menade att vi borde bjuda hit makthavare och eventuellt intresserade finansiärer och fråga dem om hur vi kan samarbeta.

Cilla frågade: om vi skulle få pengar – vad skulle vi göra med dem?

Magnus J talade för återinförandet av fasta bokpriser

Henrik: varför finns det inga nättidskrifter av klass när tekniken är gratis?

Anna-Lena insisterade på kritikens dubbla uppgift. En demokratiskt bildande och en individuellt vägledande

Jyrki ansåg att konst och kulturskrivandet saknade en samhällelig kontext. Vi borde be att få skriva dikter på sportsidorna. Vi bör vara som ett slags orkidéer i skogen. Vi bör parasitera på de offentligheter som ännu har relevans och konsistens.

Diskussionen tog sig många mer eller mindre fantastiska vägar och slutade inte förrän undertecknad slog fast att vi måste avsluta genom att summera vad var och en har att göra till nästa gång.


Vid protokollet/Magnus William-Olsson

FSL 5 träff 7 på Skeppsholmen, Konsthögskolan den 15-17 maj 2009
Sammanfattning av Ulf Eriksson

Närvarande: Håkan Lindgren, Daniela Floman, Peter Mickwitz. Sindre Ekrheim, Henrik Petersen, Tatjana Brandt, Helena Boberg, Calle Dieker, Ulf Eriksson, Magnus William-Olsson

fredagen den 15

Magnus hade sänt ut ett kapitel under arbete i den blivande boken om litteraturens aktualitet. Detta kapitel handlar om läsningen som en grundläggande form av underkastelse. Begreppet sonderas idéhistoriskt och filosofiskt utifrån den övergripande idén om läsning som en form av anpassning efter och interpretation – i musikalisk mening – av dikten. Diskussionen blev livlig och flera kommentarer betonade den livsbejakande och spekulativt vitala karaktären hos texten. Magnus kom bland annat fram till att han behöver exemplifiera mer och kanske också föra in alternativa grundhållningar för att ge den egna hållningen konturskärpa.

Vi presenterade kvällens gästföreläsare poeten, prosaisten och litteraturforskaren Kjell Espmark. Magnus läste ett kapitel ur Espmarks nya bok Albatrossen på däcket, där författaren gör innovativt bruk av gamla arbetsanteckningar på ett sätt som understryker kontinuiteten i författarskapet. Ulf läste dikten Efter seminariet, där ett av författarskapets centrala dilemman gestaltas som ett imperativ att samtidigt vara innanför och utanför institutionerna, något endast den konstnärliga kreativiteten möjliggör.

Kjell Espmark höll sedan ett kortare föredrag med start i Ibsens begrepp att hålla ”domedag” över sig själv. I denna verksamhet blir författaren aldrig färdig, menade E. och betonade att all självrannsakan börjar i en känsla av otillräcklighet. Minnena man som författare använder reser gåtfulla anspråk på en och man svarar med ett skapande berättande där röster lånar färg av varandra i en om inte oändlig så oavslutbar dialog vars deltagare ur olika generationer kan sägas förverkliga varandra historiskt som samtida i en högre mening.
Eftersom Espmark är världens främsta expert på Nobelpriset var det naturligt för honom att upphålla sig vid en del i självrannsakanshänseende intressanta diskussioner kring priset. Ibland har kritiken mot förmenta försummelser hos Akademien varit missriktad eftersom författarskapet i fråga är postumt. Man bör inte heller tillskriva Nobelkommittén något anspråk på att stifta en kanon: priset kan bara bidra till en liten aspekt av en sådan. Mer personlig blev Espmark när han läste några gripande sidor ur sina kommande memoarer Minnena ljuger, där (som Magnus Jacobsson i publiken framhöll under den avslutande diskussionen) berättaren som spädbarn tar sin unga mor i famnen många decennier efteråt.

lördagen den 16

Vi diskuterade denna dag texter kring tre författare: Magnus och Henriks respektive uppdragsrecensioner av Eva Kristina Olssons nya diktsamling Hästfångare, Håkans spontanrecension av Aase Bergs något år gamla diktsamling Loss samt Helenas redan i Köpenhamn framlagda essä om tomhetsmotivet i Merete Torps diktning.
I stort var alla postitiva till Helenas text som man menade borde gå till trycket efter slutlig slipning. Henrik fann Magnus mycket korta recension alltför fokuserad på det komiska hos Olsson, medan Henriks egen vann allmän uppskatting för sin idérikedom, möjligen med reservation för hans bruk av en tankefigur om grammatikens opålitlighet, hämtad från Derrida. Vi gillade också Håkans text även om en del påståenden om samtida poesi i den borde underbyggas.
Därefter gick vi över till att diskutera FSL:s ekonomiska läge och framtid. Från KKN har vi denna gång fått betydligt mindre pengar, vilket gör det nödvändigt att anpassa verksamheten. Magnus lade fram sin idé om två nivåer av FSL, en för forskare som söker egna medel för sina projekt och en för deltagare som arbetar mer sporadiskt och med kortare projekt. Peter föreslog att tre seminarier i varje serie skulle produceras med lokala medel i Helsingfors, Köpenhamn och Oslo, medan de fyra övriga skulle avhållas i Stockholm. Vi fann förslaget högintressant. Henrik efterfrågade bättre deltagarinflytande över valet av gästföreläsare, vilket vi enades om att försöka åstadkomma i nästa serie.

På kvällen hade vi uppläsning, konsert och fest på det trevliga Kafé String nära Nytorget. Uppläsare var Oscar Rossi, Niclas Nilsson, Jasim Mohamed, Marie Silkeberg och Elisabeth Rynell. Den världsberömde flöjt- och oudspelaren Alaa Mejin höll en fenomenal konsert.

söndag den 17

FSL 5/7 avslutades med att Ulf höll ett offentligt föredrag om gåendet i litteraturen under rubriken Mellan praxis och index – gåendets skrivning.

Ett stort tack till er alla som satsade så mycket intelligens och passion på FSL 5.

Närvarande: Marit Grøtta, Tatjana Brandt, Helena Boberg, Magnus William-Olsson, Sindre Ekrheim, Cilla Naumann, Matilda Roos, Ulf Eriksson, Daniela Floman, Henrik Petersen, Jyrki Kiiskinen, Oscar Rossi, Anna-Clara Tidholm, Alice Cassius Eggers, Anna Bengtsson, Gunna Grähs, Ulla Rhedin, Katarina Kuick.
Frånvarande: Pablo Llambías, Martin Glaz Serup, Peter Mickwitz, Jeppe Brixvold, Pär Hansson, Stella Parland, Anne Merethe K. Prinos, Joar Tiberg, Marianne Enge, Mats Kolmisoppi.


fredag den 17
Den sjätte träffen i denna rund av FSL ägnades väsentligen barnlitteratur. Seminariet var en sort startpunkt för arbetet med Kritikers barnlitteraturkritiknummer och undertecknad hade tillsammans med Kritikers redaktör, Daniela, bjudit in några barnbokskritiker och bilderboksskapare för att fördjupa diskussionen.


Vi träffades denna gång på Kulturhuset, Galleri 5, där man gav en utställning med den tyska konstnärinnan Loretta Luxs manipulerade fotografier av barn. Utställningen poängterar på många vis barnets ”annorlundahet”. Dessa storhövdade och storögda varelser i ödsliga landskap bar lika mycket utomjordingens eller dockans särprägel som barnets. De närvarande föreföll alla förundrade och ambivalenta inför denna alltför ymniga utställning.

Efter en promenad genom ett Stockholm som stod i begrepp att slå ut satte vi oss på Skeppsholmen och diskuterade utställningen. Jyrki påpekade att Lux härstammar från Östtyskland och att bildernas uttryck av ödeland erinrade om diktaturens tillstånd. Helena menade att bilderna reflekterade en form av vuxen narcissism där barnet snarast framställdes som accessoar. Ulf pekade på bildernas dubbla tilltal och jämförde utställningens gestalter med dem som samtidigt ställs ut på Nationalmuseum, av de s.k. prerafaeliterna. Matilda
associerade till klippdockan och den stillsamt våldsamma lek som utgår från denna leksak. Oscar talade om barnet som den vuxnes mask och menade att utställningen fick honom att tänka på en viss sorts brittisk humor som handlar om att inte tappa ansiktet.
Diskussionen ledde så småningom in på ett allmän samtal om barnet och barnslighetens villkor historiskt och idag i olika samhällen och kulturer. Tanken på barnet som ”natur” lever fortfarande kvar, inte minst i barnlitteraturen, men idén om barnet som konstruktion vinner allt mer insteg i våra samhällen. Alice påpekade den subversiva möjligheten i en konstruktivistisk idé om barnet.

Därefter talade vi en stund om Sindres allt mer elaborerade Mülleressä. Texten fick – som förut – mycket lovord och vi förundrade oss alla över hur mycket kunskap och värld Sindre lyckas föra in i sin läsning av faderdikten genom att på nytt och på nytt vända åter till det som faktiskt står där, snarare än att utvidga och skriva vidare på dikten. En vag invändning formulerades också gällande metodens avslutbarhet. Alla läsningar som kan beläggas i en dikt är ju inte lika intressanta och det finns en risk att läsarens förundran över diktens rikedom går om intet i explikationens detaljrikedom.

Vi talade också om Sindres recensionsskiss ”Hauge omplanta i barneliteraer samanheng” och sa att förhållandet mellan bild och text föreföll vara dess intressantaste spår. Sindre lovade arbeta vidare med den till Barnlitteraturkritiknummret.

Ulf presenterade så Lars Bukdahl för publiken.

Vi gick och åt i Kungsträdgården. Återvände till hus 28 och satte oss i solskenet vid vattnet.

Fredagskvällens föreläsare var den danske författaren och kritikern Lars Bukdahl som talade under rubriken ”Børnelitteratur er ørneungelitteratur! Barnet, indre og ydre, som nonsensdigtnings ideal- og/eller reallæser. (Carroll er kongen, Lear en lurendrejer, for oulipo'ske billedbøger)”

Som en sorts prolog redogjorde Lars för hur man skiljer mellan barn och vuxenkritik på danska tidningar [situationen kändes förstås igen från all våra länder]. Särskilt problematiskt menade LB att det blev när intressanta författare publicerar sig såväl som barn- som vuxenlittära författare. Deras hela verk blir därmed aldrig reflekterat av kritiken.
Med en underbart animerad stil liksom dansade LB så fram sin föreläsning som rörde sig kring skillnaden mellan sens och nonsens. Han inledde med en historik som dröjde vid 1800-talet och i synnerhet vi Lewis Carroll och Edward Lear. Han gjorde också en fruktbar distinktion mellan nonsens som form och nonsens som betydelse, mellan nonsens som drömspråk och nonsens som drömhandling. Därefter gick han över till Dadaismen och inte minst Schwitters arbeten. Han poängterade nonsenstraditionens betydelse som modernistisk tradition och beskrev hur inte minst danska författare gått i nonsensexil då kraven på litteraturen hårdnat. Han talade om Storm P, Halfdan Rasmussen, Dan Turèll och Knud Holten.
Avslutningsvis talade LB om den samtida barnlitteraturscenen och kritiken. Om Naje Marie Aidt, om Helle Helle, om möjligheten för författare att få grafiskt arbeta med sina texter i den mer påkostade barnboksproduktionen. Allra sist läste LB ur en av sina egna barnböcker.
Efter föreläsningen uppstod en livlig diskussion kring barnlitteraturens litteräritet, kring kritikens verktyg, kring möjligheten att värdera nonsens och mycket mycket annat. Så småningom övergick vi till umgänge och slutligen begav vi oss till Hotell Reisens bar.

Lördagen den 18e
Förmiddagen inleddes med att Magnus presenterade Ulla Rhedin bland annat genom att läsa sin recension av hennes essäsamling Bilderbokens hemligheter (den finns att läsa på http://www.aftonbladet.se/kultur/article241788.ab )

Vi talade sedan om de texter som svarat mot uppgiften att skriva om ett barndomsminne som barnlitteratur. Tanja läste en fantastisk skildring, på en gång kuslig och otillgänglig som barnets föreställning om det främmande. Marit som hade tagit fasta på det barnlitterära skrev en text som jag tror skulle kunna sändas direkt till ett bilderboksförlag. Minnet som behandlade en ursprunglig döderfarenhet, var knutet – som så ofta i barnlitteraturen – till relationen mellan människa och djur. Ulf, som något misstagit sig på uppgiften, läste likväl två vackra dikter om barndomen, varav en innehöll en minnesvärd (i själva verket plågsamt minneshäftande) hemul av gummi. Sindre läste ett envetet och otäckt minne. Daniela hade tagit fasta på barnrimmet som tradition och läste två varianter på barnrimm, den senare allt mer hejdlös och uppsluppen. Helena läste ett skrämmande barndomsminne som slutade en modersbetraktelse. Magnus sände ut en grafisk gestaltning av den initiala gungasjälvupplevelsen och Alice läste en triptyk kring individuationen gestaltande tre olika åldrar. Slutligen diskuterade vi – tyvärr alltför kort – Cillas novell ”Rut” som ingår i en kommande samling ungdomsnoveller. Alla enades om att det är en mycket stark novell och själv tror jag aldrig att jag kommer att glömma bilden av Rut hängande som en stillnad pendel över avgrunden. Hur scenen oscillerar mellan det sakliga och det imaginära, mellan berättandets realism och berättelsens symbolism. Vi talade sedan en del om svårigheten i att skriva jargong, en svårighet som särskilt artikuleras då skildringen gäller en grupp som använder sin jargong till av avgränsa sig just mot de perspektiv och den position författaren representerar, både i egenskap av vuxen och i egenskap förstående skildrare.

Efter lunch höll bilderboksforskaren och kritikern Ulla Rhedin en lång, initierad och djupgående introduktion till det perspektiv på bilderboken för barn som hon utarbetat under många år vid högskolan i Karlstad och som hon utvecklat i sina böcker om bilderboken. Utmärkande är det dubbla perspektivet. Vuxenperspektivet som är fritt och subjektivt, men som kompletteras av ett barnperspektiv baserat inte minst på Piagets utvecklingspsykologi.
Ullas framställning betonade bilderboken som konstnärlig enhet, där gränsen mellan bild och text är konstitutiv, inte minst tydligt i narrationen. Hon uppehöll sig även initierat kring bilderbokstraditionerna i alla de nordiska länderna – en exposé som gav många uppslag till det framtida arbetet.
Föreläsningen gav en utmärkt introduktion till arbetet med barnlitteraturkritiknummret och diskussionen efteråt kring det specifikt barnlitterära, kring bilderbokens poetik, kring förhållandet mellan barn och vuxenlitteratur, kring kritikens faktiska villkor och utopiska möjligheter förde oss ivrigt talande fram till den tidpunkt då seminariet var tvunget att upphöra för dagen.

Söndagen den 19/4
På söndagen höll Anna-Clara Tidholm ett mycket illustrativt upplägg kring arbetet med två bilderböcker, ett illustrationsuppdrag där hon utgått från en text av Georg Johansson som ännu inte utkommit och arbetet med sin egen bok Flickan, huset, hunden. Det var ett underbart och mycket lärorikt upplägg som gav seminariet tillfälle att fråga såväl Anna-Clara som Anna Bengtsson konkreta ting om bilderboksskapandet och barnboksvärlden. I diskussionen efteråt talade vi bland annat om illustrationen som kritisk akt, om form och uttryck, om förväntningar och adressat. Ett mycket givande samtal som säkert kommer att få återverkningar.

Magnus informerade om planerna inför den sista sammankomsten under FSLs femte runda. Den kommer att äga rum i mitten på maj och rymma såväl avslutningsfest som uppläsning. Mer information om detta kommer under de närmaste veckorna.

Vi skingrades så i den bleka solens sken. Några av oss till redaktionsmöte för Kritikers barnlitteraurkritiknummer, andra i andra väderstreck.

FSL:s möte i Köpenhamn den 6–8/3 2009
Sammanfattning av Ulf Eriksson


Väl mottagna av Literaturhaus på Møllegade genomförde FSL för tredje gången en helgträff i en annan nordisk huvudstad. Både framförandena i Literaturhaus och uppläsningen med fest på Jolenes måste betraktas som stora framgångar. Det kom mycket folk och stämningen präglades i stort av en vilja till utbyte och nyansering. Som vanligt stod Kulturkontakt nord för fiolerna med ett extra generöst tillskott från det danska Kunstrådet vilket här tacksamt noteras.



Fredagen den 6

Inledningsvis presenterade Magnus William-Olsson och Ulf Eriksson FSL:s bakgrund, nuvarande aktivitet samt ambitioner inför framtiden, inom ramen för det planerade projektet Skuggvärldar – ändlighetens alfabet, för vilket vi just nu söker medel hos Kulturkontakt nord. Därefter var det dags för anföranden och samtal.

Först ut var Håkan Lindgren som under rubriken Kierkegaard som mediekritiker
tog upp Kierkegaards tunna men innehållsrika skrift ”En literair Anmeldelse” (1846) och lyfte fram dess tidiga kritik av massmediesamhället i allmänhet och begreppet publik i synnerhet.
Publik, eller publikum, är en abstraktion som vi tvingas förhålla oss till när vi adresserar det gemensamt angelägna, men också när vi vill göra oss gällande i vår egenart. Kierkegaards skrift kan ses som en framsynt artikulation av en process som har sin början i den tidiga moderniteten och fortfarande är aktuell: den allmänna meningen eller publikens opinion infiltrerar privat- och intimsfären vilken samtidigt vänds utåt. En annan aspekt av processen är att tänkandet överstyrs: behovet av att ständigt i tal och skrift simulera offentlig relevans tvingar oss att oavbrutet alludera på fenomen som vi inte vet tillräckligt mycket om.
Bland diskussionens röster märktes Marit Grøtta som poängterade att man bör skilja mellan aristokrati (Schlegel) och modern demokrati. Massmedia (bl.a böcker) har ersatt aristokratins och hovets salonger och skapat den moderna borgerlighetens gemenskapskänsla. Abstraktionen är med andra ord nödvändig. Vi är intensivt massmediemedvetna och förhåller oss (ironiskt, distanserat) till ”publikum”.
Jeppe Brixvold menade för sin del att det är viktigt att skilja mellan den politiska nivån (där abstraktionen av publikum är nödvändig) och den existentiella nivån, där abstraktionen är en fara.
Martin Glaz Serup framhöll att kynikern håller fast vid motsättningarna medan den moderna ”mediokratin” nivellerar. Inte minst i Danmark pågår nu en intensiv kamp mellan nivellerande krafter och sådana som vill motsättning och mening. (Denna tematik skulle återkomma flera gånger under helgens gång, bland annat i Dorthe Jørgensens föreläsning och i lördagens diskussion kring dansk kritisk offentlighet med utgångspunkt i Rune Lykkebergs bok Kampen om sandheterne: se nedan.)
Generellt kunde man konstatera att varje offentlighet är en utforskning av vad de samtida kan göra och vilka de är; det finns ett mer eller mindre gemensamt förflutet, en tradition, men den kan inte användas som ett program eller en manual för agerande i samtiden. Offentligheten är ett pågående uppmärksamhetslaboratorium.

Nästa programpunkt var ett samtal kring en veckas danska kultursidor mellan Daniela Floman, Anne Merethe Prinos och Håkan Lindgren
Trion hade under en vecka i februari läst Information (I), Politiken (P) och Jyllandsposten (JP).
Anne Merethe Prinos refererade inledningsvis en norsk kvantitativ undersökning som visar att nordiska kultursidor inte är så nivellerade som man trott. Där jämfördes Information, Klassekampen, DN, SvD m.fl.
Håkan Lindgren började i Andreas Harbsmeiers undersökning för något år sedan av svenska kultursidor, framlagd i GP. I jämförelse med de stridslystna danska kultursidorna föreföll honom de svenska kultursidorna bleka. Lindgren anmärkte att de bästalistor och julklappstips som irriterade Harbsmeier förstås inte hade varit så frekventa om han valt en annan period än början av december. Därefter redogjorde Lindgren för sina intryck av JP i vilken han tyckte sig se ”framtiden för kultursidor”, och den kunde dystert sammanfattas som sifferbetyg i bokrecensioner och ett krympande utrymme för den utförligt resonerande, essäistiska kritiken. Såväl siffer- eller ikonbetygen (hjärtan, tärningar etc) som missbruket av sammanfattande faktarutor indikerar en tendens bort från läsandets aktivitet. JP är för övrigt, påminde Lindgren, Muhammedkarikatyrernas tidning. Även den 4/2 -09 kunde man hitta en Koranläsande muslim med en bomb till huvud. Vissa egendomliga åsikter kom också under den aktuella veckan till uttryck i JP, exempelvis frågan ”är invandring nödvändig?” JP:s bilagor liknar andra livsregi-bilagor i övrig press där det blir allt svårare att skilja mellan annonser och redaktionellt material. Till pluskontot förde Lindgren en stor positiv artikel om utställning i London med samtida arabisk konst.
Daniela Floman tyckte sig för sin del ha mött ett retoriskt oerhört väl disponerat material i den danska pressen, framför allt i I. Danska kritiker är, konstaterade hon, generellt skickliga på dramatiska, provocerande öppningar av artiklarna. Daniela framhöll dock det manipulativa draget i denna förföriska retorik. Danskarna skulle kanske, menade hon, behöva bjuda in det tråkiga, det mer ogarderade. Den retoriska drivenheten vittnar å andra sidan om en beundransvärd pedagogisk ambition. Andra drag hon nämnde var den danska kritikens goda kontakt med det tyskspråkiga och det anglosaxiska och dess överlag höga lärdomsnivå. Daniela noterade en tydlig kvinnobrist bland skribenterna.
Samtalet innehöll sedan bland annat följande: nedslag i livsstilsbilagorna; ett konstaterande att danska kritiker kritiserar konstnärerna mycket hårdare än de svenska gör; iakttagelsen att både I och P under den aktuella veckan hade varsin stor barnboksrecension vilket vittnar om en fördelaktig skillnad härvidlag gentemot Norge medan svensk barnbokskritik förblir överlägsen; samt tanken att I:s bokbilaga och bilagorna Paradoks och Refleks indikerar den ljusa framtiden för kulturkritiken, det vill säga långa texter som innehåller tänkande, inte bara referat och taxeringar.
Överlag blev vi påminda om nyttan i att som läsare färdas över gränserna mellan de fortfarande relativt olikartade allusiva världarna i nordisk kulturkritisk press


Punkt tre denna fredag var Cathrine Strøms reflexioner kring översättning mellan norska och danska
Cathrine utgick från frågan: När började man översätta mellan danska och norska? Norska blev ju relativt sent ett eller rättare sagt två självständiga språk.
Catrine hade funnit några mycket tidiga översättningar, en från1600-t och några från1867 och 1877. År 1885 märks Arne Garborgs ”Bondestudenter”, i utgåva auktoriserad av författaren.
År 1898 översattes den första danska romanen till norska. År 1921 kom Garborgs översättning av Jeppe paa bjerget. Vesaas översattes på 50-talet till danska.
Vissa översättare är, sade Cathrine, emot att översätta från danska till norska, detta utifrån tanken att folk bara förstår språk de blir exponerade för.
Catrine nämnde i det sammanhanget Thomas Hylland Eriksens formulering att man i skandinavien har ett modersmål och tre ”sidomål”. Resurserna bör därför, har HE sagt, flyttas från översättning till undervisning i sidomålen. Detta är inte minst en politisk fråga.
Catrine hävdade att översättning är något produktivt, att den ökar förståelsen för litteraturens världar. Det är enligt hennes syn fel att ställa översättning mot kunskap i sidomålen.
I den följande diskussionen gjordes flera nedslag i andra intressanta regioner, bland annat Balkan, men också Sverige där hemspråksundervisningen ibland måste anpassas till exiljugoslavers behov av att behålla sitt gamla jugoslaviska språk. Magnus William-Olsson framhöll skillnaden mellan talat och skrivet språk: inom en region som Norden är translingvistisk oralitet en strategisk bas för tänkande, men i skrift översätter man.
Ingemar Lemhagen framhöll att översättning från nynorska till danska är självklar medan översättning mellan bokmål och danska avspeglar en politisk strävan: ortografin kan vara ett maktinstrument som skapar skillnader. Den harmoniserande nordismen har, menade Ingemar vidare, under en tid lurat oss att tro att Norden inte är en flerspråkig region. Nu blir regionen alltmer plurilingvistisk.
Av diskussionen att döma kommer den nordiska översättarens traditionella roll att bli allt viktigare, men kanske kommer också denna rolls innehåll av kritiskt tänkande och offentligt agerande att understrykas i framtiden.

Träffens offentliga gästföreläsare var professorn i estetik vid Århus universitet Dorthe Jørgensen vilken hade bjudits in för att leverera en diagnos av offentligheten i det egna landet.
Jørgensens föreläsning formade sig till en intensiv plädering för återuprättandet av ett bildningsbegrepp. Med hjälp av en distinktion mellan förstånd (ekvivalent med intrumentellt förnuft eller orsaksdriven och målrelaterad rationalitet) och förnuft (likställt med personberoende bildning) drog hon – med början i Walter Benjamins idé om kritiken som en det rätta avståndets konst – upp riktlinjerna för en estetisk omdömeskraft som i Kants anda kunde förse demokratin med en dynamisk rörelse mellan begreppsligt, målstyrt tänkande och idéburet, värdesökande tänkande.
I en samhällssituation präglad av förråade mediedebatter och en ständigt accelererande förbrukning av strategiska perspektiv och hållningar skulle det estetiska tänkandet med sin inneboende dualistiska rörelse mellan begrepp (som bildar empiriskt prövbara motsatspar och strukturer) och idéer (som har en egenvärdesdimension och en metafysisk aspekt) kunna ge demokratin tillbaka något av den vitalitet och den mångfald den nu riskerar att förlora. Men det kräver, menade Jørgensen, att de alternativa offentligheter som finns i form av öppna föreläsningar, läsecirklar och folkbildningsmiljöer (och kanske också nätoffentligheter och ambitiösa ”fickor” på de traditionella mediernas kulturredaktioner) inte slocknar utan helst expanderar.
En preliminär summering av budskapet i Dorthe Jørgensens plädering skulle kunna se ut så här: De system som i dag determinerar oss har konsoliderat en situation – fläckvis avläst redan hos massamhällets tidiga diagnostiker (Kierkegaard, Georg Simmel) men nu så gott som allestädesnärvarande – där ”förståndet” (alltså Jørgensens term för instrumentell rationalitet) inte längre ens potentiellt kan befria oss eftersom det har fastnat i ett kopierande av systemets algoritmer och procedurer. Det estetiska tänkandet är med andra ord vår tids möjliga förnuft (det vill säga värdesökande, inlevande och tolkande tänkande). Vår tids förnuft är det estetiska tänkandet såtillvida som det fyller en liknande funktion i förhållande till makten och förtrycket i massmediesamhället som upplysningsförnuftet fyllde för tvåhundrafemtio år sedan i förhållande till den stelnade kyrkligheten och det urartade hovlivet.
Kanske är det endast denna estetiska inlevelse i det tolkningskrävande fenomenet, det vill säga en intellektuell och andlig hållning som inte reflexmässigt nivellerar allt till begrepsstrukturer, som kan ge oss motivation att skydda det hos oss själva och hos den givna världen (naturen) som är förstörbart och oersättligt.
Samtalet efteråt innehöll också en del frågor: hur kan man i en aldrig så immanent idélära bygga in de nödvändiga motsättningarna? Få betvivlar i dag att mänskligheten behöver uppfinna nya ”egenvärden” åt många fenomen, men detta uppfinnande kan bara vara relevant om det erkänner sin delaktighet i systemet och i de konflikter systemet genererar och genereras av.
Efter Dorthes föreläsning gick vi till en bar och umgicks i glatt samspråk.


lördagen den 7

Under rubriken Vitt brus – om Merete Torps diktning framlade Helena Boberg en känslig läsning av Torps poetiska värld. Särskilt uppehöll sig Helena vid det positiva intet och begäret till skriften själv hos Torp. Detta begär har inte självklart någon erotisk adressat utan handlar om längtan till skapandet i skrivandet. Helena jämförde på ett klargörande sätt erfarenheten av det vita, bländande tomma hos Torp med det mer traditonellt mörka eller nedsläckta i andra analyser av melankoli som hos Kristeva. I samtalet efteråt frågade Magnus William-Olsson vad man kan mena med begäret efter språket: vilket språk? Frågan måste få ett flerfaldigt svar om man utgår från Torps verk med dess långa utveckling från 80-tal till nu.
Henrik Petersen lade sedan fram en läsning av Niels Franks nya diktsamling Små guder som han har översatt i sin helhet
Henrik beskev inledningsvis Franks väg från åttiotalets minimalism till nittiotalets performativitet. Vissa ”tendenser till en gnällig teoretisk ironi” hade i och med Små guder ersatts av en resolut öppning mot det egna begäret. Med Henriks ord kommer Frank i denna samling ”ut som riktig queerpoet”.
Henrik explicerade sedan Franks bok mot bakgrund av ”en subjektskritisk tradition” (med rötter hos Kant och Nietzsche), varvid han gjorde en tänkvärd distinktion mellan två slags kritik av subjektivitet och interioritet i dagens nordiska poesi. Till skillnad mot svenska författare (som Raattamaa) vilka gärna tematiserar subjektskritiken i en heterotopisk, rhizomatisk citatkonst, arbetar Frank, menade Henrik, i sin subjektskritik utifrån erfarenheten av jagets ofrånkomlighet.
Det var gripande att sedan följa Henriks vidare läsning av hur Frank i sin bok utarbetar sceniska ”dramer” (exempelvis sjukhuset, och turismens fasta situationer) där dikternas språk utspelar sig. Henrik visade också instruktivt hur Frank gestaltar en aspektrik kritik av den borgerliga mentaliteten i dess aktuella former, samtidigt som denna kritik själv inte kan undfly den paranoiska atmosfär av allestädesnärvarande disciplinering som dess kulturanalys förutsätter. Kanske kan man hos Frank i dag tala om en förtvivlan som förgäves försöker trösta sig med sin otröstlighets verbala prakt.
I ett större sammanhang kan man antagligen i en diktsamling som denna se en romantisk revoltstrategi anpassad efter postmoderna villkor. Det som förblivit sig likt är att problematiseringen av jaget och kroppen gestaltas med grepp som oavbrutet påminner om jagets och kroppens ofrånkomlighet.
Punkt tre denna lördag var Martin Glaz Serups presentation av Martin Larsen och Christian Yde Frostholm som postproduktiva författare
Den teoretiska utgångspunkten för Martin var kritikern Nicolas Bourriauds inflytelserika idéer om relationell estetik och postproduktiv estetik. De verk Martin koncentrerade sig på var Martin Larsens ”Monogramer” (en väldig flerbandskatalog över alla danska namnkombinationer som det är lagligt att anta; det monumentala verket innehåller också ett antal miniessäer som ketsar kring vad ett namn är) och Christian Yde Frostholms till omfånget betydeligt blygsammare ”Ofte stilde spørsmål” insamplade exempel på FAQ:s från internet som sedan har manipulerats och rytmiserats så att deras existentiella resonans blir hörbar.
Bägge böckerna hämtar former och tillvägagångssätt från andra områden än de subjektslitterära. Relationell och kontextuell förståelse av texten är ett centralt moment i dess uppfordran. Martin citerade den engelska poeten Caroline Bergvall: ”poesi är för mig möjligheten att skapa språklig kontakt mellan olika miljöer…”
Ett annat drag i relationell poesi är, menade Martin, tidsprocessernas rumsliga utsträckning (väldiga kataloger etc). Postproduktionens estetik innebär att man återbrukar och samplar former i stället för att ”poietiskt” uppfinna dem. ”Semionaut” kallade Martin den postproduktive författaren. Vad denna konst åstadkommer är bland annat en återkonkretisering av en abstraherad vardagsvärld. Postproduktiv, relationell poesi uppfångar vidare kulturens kraftfält och gör dess maktformer synliga. Det individuella skapandet och det biografiska har liten eller ingen roll att spela.
Hos Bourriaud finns en aktivism och en utopism som handlar om att mobilisera människors kritiska förmågor. Martin såg vissa problem i denna hållning och menade sig framför allt vilja ta fasta på B:s tänkande som modell för nya estetiska praxisformer.
I diskussionen efteråt ställdes frågan om de postproduktiva konstnärerna trots subjektivitetens blygsamma roll i deras verk ändå kan sägas ha en personlig stil eller en habitus? Flera menade att de avgjort har det. Signaturens betydelse betonades av Magnus William-Olsson. Ingemar Lemhagen påminde om Åke Hodell på 60-talet och dennes omisskännlighet.
Martin gav oss mot slutet en enkel formel: hela grundtanken inom postproduktiv konst är att förflytta något från en kontext till en annan, som hos svenskan Ida Börjel, norrmannen Paal Bjelke Andersen eller nämnda Bergvall med (många) flera.
Därefter var det dags för Magnus William-Olsson och Peter Laugesen att samtala om arabisk poesi på danska och svenska Bakgrunden till samtalet är att den skandinaviska litteraturscenen numera rymmer många viktiga arabiska poeter. Relationerna mellan arabisk och skandinavisk poetisk tradition har intensifierats starkt under senare decennier. Två av de skandinaviska poeter som allra mest arbetat med och i förhållande till det arabiska är just Peter Laugesen och Magnus William-Olsson. En återkommande referenspunkt i samtalet var poeten Duna Ghali, född 1963 i Basra södra Irak, som verkar i Danmark och har utgivit diktböcker på danska.
Magnus undrade över hur Peter kom i kontakt med den arabiska poesin. Peter redogjorde för det specifika i sitt möte med den poesi som skrivs på detta språk som han själv inte behärskar. Han talade om arabiska traditioner, exempelvis toposet ”återvändandet till den övergivna platsen”, vilket kan påminna om melankolin i den amerikanska westerns frontier-motiv. Dessa innehållsmotiv bärs i sin tur av vissa anaforer och metriska mönster. Allt detta måste översättaren hantera.
Magnus bekräftade något som Peter också sade, nämligen att vi naturligtvis har att göra med djupt olika traditioner i skandinavien och i arabvärlden men att vi delar en sorts kulturell kolonialism från den kontinentaleuropeiska modernismen. Svenska poeter brukar finna den arabiska dikten excessivt lyrisk för att inte säga pompös i översättning, när den isoleras från sin traditonella kontext. Peter kunde bekräfta detta. Exempelvis Adonis låter i vissas öron som en surrealismepigon.
Magnus förde sedan ett intressant resonemang om hur den arabiska poesin i dag förnyas av poeter som lever i exil i de gamla kolonialherrarnas länder. Modernismreceptionen i arabvärlden sammanföll med vågen av modernitet, vilken medförde ett långvarigt obligatorium att liera sig, via ett representantskap, med en politisk rörelse. Denna rörelse passade det arabiska profetiska arvet väl. Men nu är situationen på väg att förändras: genom de exilerade poeterna kan den länge undanträngda lågmälda traditionen inom arabisk poesi återupprättas.
Peter tog också upp Mahmoud Darwish som växte upp i Israel och därför behärskade hela den europeiska modernismens. De samtalande gav flera exempel på olika mer eller mindre vanligt förekommande kulturella interferenser.
Mot slutet gjorde Magnus en intressant exkurs om den svenska poesins isolering från den internationella scenen. De senaste 25 åren har de internationella inflytelserna minskat: endast ett visst skikt ur amerikansk och fransk poesi tycks intressera. Detta är en effekt av förlagens allt snålare utgivningspolitik när det gäller utländsk poesi.
Lördagens seminarier avslutades med ett samtal mellan Susanne Christensen, Mariann Enge och Rune Lykkeberg om den danska litteraturscenen och dess kritik.
Rune Lykkebergs bok om kulturradikalismens borttynande, Kampen om sandhederne, blev samtalets centrum. Lykkeberg sade sig syfta till en rekonstruktion av kulturradikalismen via en kritik av de begreppssystem som byggt upp välfärdsstaten: kulturradikalismen och folkhemsideologin. Samtalet blev i långa stycken en monolog av Lykkeberg som föreföll mindre intresserad av Christensens och Enges frågor än av nå fram med sitt eget budskap. Följande ansatser till utbyte registrerades dock:
Efter inledning vände sig Susanne till Lykkeberg med en fråga om hans syn på den danska kritiska offentligheten. Lykkeberg svarade utifrån Kerstin Ekmans inlägg på konferensen ”Systemskiften” på Biskops-Arnö: ropet på samtidsromanen liknar förväntan hos en medelklass som vill få sin redan etablerade bild av samtiden speglad och färdig för avnjutning i litteraturen. Det är kritikernas uppgift att genom läsningens arbete göra litteraturen samtida. Den direkta speglingen av klichéerna om samtiden finns redan i underhållningsmedias berättelser.
Lykkeberg sade också att det är en problematisk tradition att via läsningen av enskilda litterära verk ställa långtgående diagnoser på samtiden. Ropet på samtidsromanen är uttryck för en nostalgi efter den tid då man kunde dra extralitterära slutsatser av litterära läsningar. Människor utanför det litterära sammanhanget har inga sådana förväntningar på litteraturen och dess kritik.
Mariann menade att Lykkebergs bok gör läsaren medveten om klassbegreppet. Samtidigt är problematiseringen av den kulturella överklassens folkbildningssträvan själv förknippad med problem: vad är alternativet? Mariann betonade att litteraturkritikerna inte bara tillhör eliten utan också utgör en ekonomisk underklass. Martin Glaz Serups förslag om kritikerstipendium mötte, konstaterade Mariann, på sina håll i Danmark hätskt motstånd. Hon undrade också varför debattklimatet är så mycket aggressivare i Danmark än i Norge.
Lykkeberg svar på den sista frågan var att den förlamning Dansk folkeparti har skapat kräver starka medel om man som intellektuell skall kunna göra sig hörd. DF:s uteslutningsretorik när det gäller egna medlemmar som förlöpt sig med rasistiska uttalanden är identisk med deras svartmålning av andra. Med ett annat fokus kan man konstatera, fortsatte Lykkeberg, att Danmark blev väldigt sent moderniserat. Fram till 1910 var landet ett jordbrukssamhälle. Varje ny generation har under moderniteten för att klara sig tvingats göra upp med den föregående. Denna radikalitetsfigur kräver att gamla, gärna patriarkala fiendebilder hålls vid liv.
Lykkeberg sade också att demokratin med sin garnering av modern konst skulle ge välfärdsstaten det sammanhang som hotat att försvinna när man gjort upp med traditionerna. De olika politiska partierna misstänkliggör sedan varandra över den förutsägbara gränsen som förblir en klasshatets gräns.
Ett annat intressant fenomen Lykkeberg urskilde i den danska samtiden var att man gärna beställer vägledning, uppfostran och distinktioner, men samtidigt tycks hysa ett paradoxalt hat mot varje vägledare, uppfostrare och kritiker som uppträder och verkligen gör distinktioner.
Susanne frågade Lykkeberg hur de i tidningar skrivande danska kritikerna uppfattar sin roll? Finns det en exempelvis accepterad feministisk kritik i Danmark (så som det finns i Sverige)? Skriver danska kritiker utifrån en tydlig hållning?
Tyvärr fick Susanne inget riktigt svar på sin fråga. Samtalet började i stället att handla om hur starka olika modetrender är i Danmark.
Man samlades dock kring en intressant figur: den dramatiskt i Danmark ofta iscensatta ”fælleskabsopgørelsen”, det vill säga en koordinerad rörelse vare sig det handlar om att göra uppror eller att älska ett nytt slags bröd.
Från publiken kom så frågan: den kulturella överklassen i Danmark är ohyggligt trängd. Varför skall Lykkeberg angripa en redan så kringränd klass? Lykkebergs provokativa svar var signifikativt för den roll han valde att spela i detta samtal: han sade att det inte är något självklart kriterium på hög utvecklingsnivå att man dyrkar de intellektuella. Genom att på så sätt låtsas invända mot en karikatyr av vad kvinnan i publiken menade framstod Lykkeberg på ett underhållande sätt som ett symtom på det problematiska med den något lomhörda elegansen i dagens danska debattklimat.

Sista programpunkt före kvällen var Calle Diekers visning av sin redan berömda film Grannen, med nordiska poeter.

Efter denna digra dag var det dags för en uppläsning med efterföljande fest på baren Jolenes. Efter läsningar av Ulf, Helena, Magnus, Tanja, Peter, Håkan, Martin och Jeppe gav oss den gästande DJ:n, poeten Morten Søndergaard, en vacker komposition inledd ett ljudspår där Inger Christensen sjunger sina dikter.
Nedtecknaren avvek före midnatt, men källor säger att dansgolvet var knökfullt vid tvåtiden.


söndag den 8

Köpenhamnsträffens sista inslag var ett inspirerad uppläst brevväxling mellan Peter Mickwitz och Tanja Brandt om Inger Christensens diktning. Mycket kom den att handla om fjärilsmotivet, inte minst irislarven som äter blad för att sedan bli en i ett blad inlindad puppa, det vill säga att den äter sin egen bild. Brevväxlingen satte in Christensens Sommerfugledalen i ett delvis nya tankesammanhang, med inslag av surrealistisk entomologisk beteendevetenskap i Peters redovisning av ett projekt på Åland syftande till att i detalj kartlägga numrerade fjärilars flygmönster. Det var också tankeväckande att höra Tanja berätta om sitt arbete med den danska diktens ljudlighet.

Sedan avslutades Fria Seminariets lyckosamma Köpenhamnsbesök. Ett stort tack till alla!

Träff 5.4 den 16-18/1 2009
Skeppsholmen, Konsthögskolan
Sammanfattning av Magnus William-Olsson

Närvarande: Cilla Naumann, Helena Boberg, Calle Dieker, Joar Tiberg, Pär Hansson, Henrik Petersen, Sindre Ekrheim, Håkan Lindgren, Daniela Floman, Anne Merethe Prinos, Peter Mickwitz, Martin Glaz Serup, Matilda Roos, Pablo Llambias, Ulf Eriksson, Magnus William-Olsson
Frånvarande: Jeppe Brixvold, Tatjana Brandt, Jyrki Kiiskinen, Marit Grøtta, Mats Kolmisoppi, Sigurd Tenningen, Stella Parland, Mariann Enge.

fredagen den 16

I strålande sol och 8 minusgrader inleddes den fjärde träffen i innevarande serie.
Vi började med att tala om Matildas och Kajsa Sundins dialogrecension om Helena Erikssons senaste diktsamling avsedd för Kritikers kommande nummer om experimentell kritik. Det blev en lång och animerad diskussion som rörde sig över flera fält. Skillnaden mellan skönlitteratur och kritik. Textens föremål och ämne. Att skriva om och skriva ur. Vi talade också om dialogens kritiska tradition och om den eventuella vikten av sammanfattningbart kunskapsinnehåll. Ytterligare teman för diskussionen var värderingens betydelse i recensioner av olika slag och förhållandet mellan parasitära och symbiotiska kritiska relationer till föremålet. När vi sedan tog upp Joars två recensioner för samma Kritikernummer, en om Jacques Roubaud i svensk tolkning och en av Ellen Grimsmo Foros Jordbok fick diskussionen ytterligare bränsle. Representationens, citatets och urvalets kritiska strategier diskuterades. I synnerhet Roubaoudrecensionen vann mångas gillande. I sin grafiska gestaltning lyckades den på en gång vara traditionell i retorisk mening och nydanade i sitt utryck, menade flera.

Sindres färdiga Rimbereidrecension togs upp och fick mycket beröm. Håkan menade dock att inledningen var onödigt lång och med fördel kunde kortas. Cilla i sin tur talade just för denna relativa omständlighet och det förhållande till föremålet som den reflekterar. Men texten ansågs allmänt klar för publicering. Ulf väckte under diskussionen idén om att ägna ett seminarium åt ”tonfallet” som kritiskt verktyg.

En lång och givande diskussion av Peters essäutkast följde. Mycket av diskussionen kom att handla om en av utgångspunkterna, Rubens bild och kopparstickskopian av den. En rad fyndiga läsningar gjordes av blickriktningar, detaljer, kroppshållningar och annat. Men även Peters text diskuterades, dess självbiografiska element, förhållandet till Rabbe Enkels text och mycket annat, Många författare nämndes. Men framför allt Sebald, vars böcker på många vis förefaller ha relevans för Peters projekt.

Ulf presenterade kvällens föreläsare Christina Schmidt och hennes avhandling. Magnus läste högt två avsnitt ur Claude Lévi-Strauss Det vilda tänkandet, det förra gällande konstens kunskapsvärde och det senare gällande namngivningsskicket hos ett folk på Borneo.

PÅ kvällen kom sagda föreläsare och höll en två timmar lång idéhistorisk exposé över Claude Lévi-Strauss biografi och tänkande. Hon kartlade hans tradition från Durkheim och framåt och hon pekade på att hans roll som symbol för strukturalismen starkt reducerar hans tänkande. Fokus låg, så som förläsningens titel angav, på civilisationskritikern Lévi-Strauss.
Mycket folk kom till föreläsningen och efter en rätt livlig diskussion kring det sagda övergick seminariet till friare samtal med vin



lördagen den 17

Dagen började med en lång vindlande diskussion med utgångspunkt i Håkans essä Fragment av en underförstådd moral. Pablo pekade på att det fanns en problematisk figur i texten. Des kritik tvang den att hävda ståndpunkten att det finns en ”ren form” i det att den talade för en ”läsning på textens egna villkor”. Många talade också för att det ideologibegrepp som förfäktades var väl snävt. Cilla menade att Håkan borde skippa inledningen och samfällt menade nog seminariet att Håkans resonemang skulle vinna på fler exempel. Pablo pekade på att den podcast med ett samtal mellan Horace Engdahl och Niels Frank som texter kritiserar reflekterar de talandes romantiska utgångspunkt och uppmanade Håkan att rikta in sin kritik mot deras ständigt flykt till det oskyldiga. Någon påpekade dock att Håkans egen text reflekterar en liknande romantik och att det han kritiserar hos Engdahl och Frank i någon mån återfinns också hos honom själv. En öppen och mycket givande diskussion.

Vi talde sedan om Anne Merethes ännu ofärdiga Hammann-recension och i synnerhet om dess inledning. Martin menade att recensionen för mycket ”gå på utsidan” om romanen och att hon ännu inte kommit fram till at LÄSA den. Många prisade Anne Merethes text och i synnerhet dess vilja att a omvägen över det egna livet in i romanen, en omväg som reflekterar romanens tematik. Mycket av samtalet kom också att handla om den konflikt romanen som sådan gestaltar, den mellan insikt och handling.

Daniela, ny redaktör för Kritiker in formerade om tidskriftsläget.
Från och med nu skall
a) recensionsböcker delas ut individuellt.
b) två deadlines gälla: 1. som gäller ofärdiga texter. 2 som gäller färdiga texter. Sålunda är nästa deadline deadline ett 1/3 och nästa deadline två 15/3.
Kritiker har sökt och fått pengar för ett Barnlitteraturnummer (vars två deadlines är 15 resp. 29/5). Vi skall därför ägna en del av aprilträffen åt barnlitteratur. Lars Bukdahl skall bjudas in som gästföreläsare.

Nästa punkt gällde Köpenhamns träffen. Magnus informerade om de ekonomiska förutsättningarna. Om vi inte få några anslag har var och som inte bor i Köpenhamn 2500 kr att hämta från FSL. Men vi har sökt pengar från Kunststyrelsen och får i början av februari reda på om vi fått ja. Var och en skall boka sitt eget boende och sin egen resa. Vi talade vidare om lokalen. Vi har bokat Literatuhaus lilla lokal (den stora är upptagen). Martin vittnade om att den räcker gott till seminarierna. Men kanske behöver vi en större lokal för uppläsningen på lördagskvällen. Martin lovade kolla med en DJ som inte hette Djuna Barnes men nånting ditåt. Magnus lovade kolla med Kunststyrelsen om deras lokaler.

Vi gjorde sedan en runda för att utröna programpunkter för Köpenhamn.
Martin tänker tala om Martin Larsen och Christian Yde Frostholom
Magnus tänker tala med Peter Laugesen om arabisk-skandinaviska poesiförbindelser
Helena återkommer med programförslag
Pablo tänker tala om sin forskning kring skrivekunstutdanelse (i händelse av plats)
Daniela – Håkan – Anne Marethe tänker läsa kultursidor under en vecka och tala om kritisk offentlighet.
Håkan tänker tala om Kierkegaard som mediekritiker.
Calle skall på fredag förmiddag visa film.
Peter (och Tanja) skall tala om Inger Christensen diktning.
Henrik skall tala om Niels Franks Små gudar och Blanchots ”Från ångest till språk”.

Magnus skall fråga Dorte Jensen, estetikprofessor i Århus, om hon vill göra fredagens offentlighetsanalys.
Magnus skall också göra ett preliminärt program med tider och allt och distribuera det under vecka fyra.

Ulf höll avslutningsvis en vacker liten föreläsning med utgångspunkt i Susan Stewarts dikt Two Brief Views of Hell. Denna avgrundsdikt och perpetum mobile väckte sedan en diskussion till liv där vi ur trötta skallar efter dagens samtal kramade ytterligare några skarpsinnigheter. Men till sist tog vi oss på olika vägar ut till Färgfabriken i Liljeholmen för att gemensamt se Andreas Ackerups utställning av 3650 självporträtt (ett per dag i tio år), äta en smörgås och dricka ett glas vin.

Några fortsatte sedan till baren Allmänna Galleriet.

söndagen den 18

På söndagen kom författaren, översättaren och förläggaren Jonas Ellerströms och berättade om sitt arbete med volymen Swedish writers on writing for Trinity University Press. Vi diskuterade urvalsprinciper och gav tips. Alla hade tagit med sig förslag som vittnade om vilket enormt material antologeterna har att hantera.
En hel del intressant blev sagt och många texter aktualiserade. Jonas som uppmanade till fortsatt dialog med honom via jonas@ellerstroms.se var mycket glad över samtalet efteråt när vi en smula eftersläntrande lämnade hus 28 och skar oss igenom grådiset som återtagit makten över Stockholm.



Stort tack till alla! Vi ses i Köpenhamn den 6e mars,

Magnus William-Olsson

FSL:s träff 5/3 den 5-7 december 2008
Skeppsholmen, Konsthögskolan
Sammanfattning av Ulf Eriksson

Närvarande: Tatjana Brandt, Cilla Naumann, Stella Parland, Helena Boberg, Calle Dieker, Joar Tiberg, Pär Hansson, Henrik Petersen, Sindre Ekrheim, Håkan Lindgren, Cathrine Strøm, Daniela Floman, Mariann Enge, Anne Merethe Prinos, Peter Mickwitz, Jyrki Kiiskinen, Ulf Eriksson, Magnus William-Olsson
Frånvarande: Jeppe Brixvold, Martin Glaz-Serup, Marit Grøtta, Mats Kolmisoppi, Pablo Llambías, Matilda Roos, Sigurd Tenningen

fredagen den 5

De aderton som denna gång samlats i KKH:s vackra lokal invid ett novembergrått vatten hade ett digert program framför sig. Stora texter om komplexa diktverk, svåra frågor om kanske mindre lyckade texter, fundamentala aspekter av läsningens problem, relationen kropp-kognition, samt en tung gästföreläsning om självrannsakan som ofullbordad praxis och en utgivningsfest (Kritikers nya nummer) där släktskapen mellan exeges och översättning, skapande och upprepning rikligen iscensattes, varom litet mer nedan. (Tyvärr hade Jonas Ellerström fastnat i Bangkok på grund av flygplatsockupationen och kunde inte komma denna gång, så vi får ta oss an hans writers on writing-projekt under januariträffen.)

Fredagen inleddes med en diskussion kring Jyrkis text om Eeva Liisa Manners (1921-1995) dikt ”Hur mycket avskydde jag inte det dekorativa”, där ett armborst i en monter blir det irritament kring vilket diktens pärlemor växer, speglande den vittnandes och fantiserandes vånda och kanske nödvändigtvis manipulativa kreativitet. För det är, menar Jyrki i sin text, ingen oskyldig sak att med anspråk på att vara våldskritisk och emot krig i allmänhet ställa läsaren av dikten inför ett slags retoriskt våld av liknande art som telefonförsäljarens. Läsaren blir en betslad stridshäst som leds ut på slagfältet och tvingas bli medagerande i ett drama där ingen självklar vinnare finns i sikte.
Flera kring bordet berömde Jyrkis läsning som en elegant mothårsrörelse: den påminner oss om att all retorik är våldsam, kanske av nödvändighet, och ett man kan uttrycka stark uppskattning av en dikt också genom att stegra sig inför den. Många kommentarer av exempelvis Helena, Henrik och Pär fick oss också att läsa själva dikten allt djupare, se allt fler av dess allusiva dimensioner och ställa allt svårare frågor till dess visualiserbara scenario.

Nästa punkt var Cillas recension av Bo Carpelans roman Barndom som hon läste i förhållande till författarens tidigare barndomsskildring i framför allt romanen Berg. Cilla ställer sig skeptisk till Carpelans grepp i den nya boken, där en pojkes utsatthet och känslighet enligt hennes mening gestaltas utan att kontextualiseras på ett socialt och språkligt övertygande sätt: det blir monotont på så vis att stiliseringen av det paniskt-sensibla hos barnet blir tillrättalagd.
En livlig diskussion utspann sig om barndomen som motiv (topos, plats) och som intim relation (barnet-som-vuxen och den vuxne-som-barn inom individer av alla åldrar). Kvar finns som alltid i detta slags samtal om barndomsskildringar gåtan: vad är egentligen det skildringsbara barnet för slags fenomen? Cilla kommer som vi vet att utveckla sin läsning av den litterära barndomen i en essä kring Harper Lees roman To Kill a Mockingbird.

Pär hade tillställt seminariet ett antal etiska regler för textsamtal vid skrivarkurser. Även om flera av oss utan svårighet såg det goda i detta slags regler – som till stor del handlade om takt och ton i seminariesituationer: lyssna på de andra, var konstruktiv i din kritik, håll dig till texten, ledaren fördelar ordet osv – så saknades det inte röster som såg ett problematiskt disciplinärt drag i detta slags regeluppsättning.
I ett större sammanhang finns det också, menade flera, något otillfredsställande med den svenska skrivarkursen, utvecklad ur pionjärverksamheten på Biskops-Arnö, i det att dess metodologi fortfarande kretsar nästan helt kring just textsamtalet. I andra konstnärliga utbildningar med längre tradition kan någon sådan besatthet av att samtala kring mer eller mindre färdiga verk inte iakttas. Detta hindrar inte att den etiska grundtonen i Pärs regelsamling vann vår sympati med hänsyn till det folkbildningssammanhang där de formulerats.

Fredagseftermiddagen avslutades med att Magnus presenterade kvällens gästföreläsare, teologen Jayne Svenungsson. Hon är tillsammans med bland andra Ola Sigurdsson en av de aktivaste representanterna för vad som har kallats en teologisk guldålder, i förlängningen av det intresse som en rad illustra filosofer, inte minst i Frankrike, under de senaste decennierna har visat för teologiska frågeställningar. Magnus läste bland annat upp en av Svenungssons tidningsartiklar där hon problematiserar argumentationen hos den fundamentalistiska ateisten Michel Onfray och för fram en förståelse av det religiösa engagemanget som en ständig förvandlingsprocess där hållningar och tankeredskap fortlöpande nybildas och omförhandlas.

Svenungssons föreläsning hade rubriken ”Självrannsakan – en messiansk praktik”. Utgångspunkten var att självrannsakan (SR) alltid i någon mening är ett sökande efter försoning. Det gäller både den intima reltionen till Gud och den kollektiva historieskrivningen där sökandet efter en uthärdlig berättelse om det förflutna är målet för den historiografiska SR. Hos Augustinus såg Svenungsson en dubbel uppmärksamhet, dels riktad inåt i en ångerfull begrundan av begångna synder, dels utåt i ett tillitsfullt aktgivande på den gudomliga nådens storhet. Lättfattligt klargjorde föreläsaren hur en botgörarkultur senare växte fram där inlevelsen i Kristi lidande och insikten om den egna skulden skulle leda till en allt renare känsla av tacksamhet inför nåden. Därmed var föreläsningens tambur genomvandrad.
Nästa steg innebar några nedslag i den judiska traditionen, inte minst sådan den förvaltats av filosofen Emmanuel Levinas. För denne är, menade Svenungsson, dialektiken mellan ånger och nåd annorlunda balanserad än i den äldre kristna traditionen. Levinas påminner alltid om risken för att känslan av nåd skall skymma och fördunkla såväl ångern som det absoluta ansvar vi har inför den andre i dennes annanhet. Svenungsson menade vidare att den ”kärva messianism” som hos Levinas kräver att individen bär det oändliga ansvaret i varje möte (utan att kunna hoppas på något ställföreträdande offer eller på någon infrielse av ett hopp som så att säga saknar insida) har rötter i den rabbinska tanketraditionen.
Diskussionen efteråt handlade bland annat om den höga abstraktionsnvån i Levinas syn på individen och subjektet. Henrik menade att det vore absurt att reducera Levinas till fenomenolog och helt abstrahera det moralfilosofiska innehållet i hans tänkande. Anna-Lena Renqvist frågade hur försoningens möjlighet egentligen ser ut hos Levinas, och om något möte alls någonsin kan äga rum bortom insikten om absolut ansvar. Ett vackert inlägg från en litteraturvetare i publiken påminde om möjligheten att identifiera ”den andre” också som djur och natur, detta utifrån myten om kentauren Kairon. Magnus påminde instruktivt om den tydliga skillnaden mellan en grekisk sophrosynetradition (”känn dig själv”) och den hebreiska traditionen där SR mer gäller individens relation till lagarna och till platsen (i språket och i landskapet).
Jayne Svenungssons föreläsning blev mycket uppskattad också därför att hon gav så generösa, utförliga svar på alla frågor och inspel från publiken.


lördagen den 6

Den norske poeten och prosaisten Øyvind Rimbereid har i höst kanske något överraskande utgivit diktsamlingen Herbarium. Överraskande kan det i alla fall från svensk horisont tyckas, eftersom vi ju på senare år har fått en liten blomsterdiktningstradition – Nyberg, Nykänen, Jäderlund – som möjligen kunde avskräcka från nya försök. Men den diskussion som fördes kring Sindres omfattande essä om Rimbereids diktsamling jävade alla sådana idéer. Blomsamlingen som motiv är en så rik modell att det är svårt att tänka sig den uttömd. Sindres läsningar av såväl enskilda dikter som samlingens helhet fick överlag beröm för sin känslighet och sin lärdom.
Herbarium består av ett antal emblematiska blomdikter och en lång dikt om finanskriser med utgångspunkt i den kända tulpanlökskraschen i Holland i början av den moderna eran. En viktig dikt är också det ”pindariska” odet till drottning Sonja på hennes sjuttioårsdag, där en fin maktkritik levereras samtidigt som maktens förgänglighet identifieras med dess prakt, representerad av ett drottningsporträtt i form av en blomrabatt vars förlaga var ett äldre drottningporträtt gjort av Andy Warhol.
Diskussionen gav åtminstone två stora komplex att fundera kring: dels Magnus påminnelse om att ordet antologi (gr anthologeia) ursprungligen betyder blomsterbukett, och att akten att plocka (döda) och samla (välja) är en fundamental kulturskapande handling. Det andra komplexet har att göra med den torkade blomman som emblem för eller bild av sig själv, samt mer konkret den konstnärliga avbildningens pris i form av ett parasitiskt hejdande av all förändring.
Seminariet beslöt att vi för att främja ytterligare tänkande kring dessa outtömliga tematiker skulle skaffa en ”klassuppsättning” av Rimbereids bok.

Nästa punkt denna digra lördag var Daniela genomgång av frågor som har med Kritiker att göra. Tidskriften har glädjande nog fått ett treårigt stöd från Kulturkontakt Nord för att förstärka essäavdelningen, bildmaterialet med mera. Dessutom och inte minst har Kritiker fått 35 000 kr från KKN för ett nummer om barnlitteraturen och dess kritik.
Daniela påminde också om inbjudan att skriva experimentell kritik till nästa nummer med deadline den 5/1 -09.

Vi övergick därefter till att dryfta Helenas recension av David Vikgrens diktsamling Inomhuslektionen, en bok som givit många kritiker huvudbry. Ovanligt hermetisk och vrång, tyckte också de kritiker som inte brukar vara handfallna inför ”svåra” texter. Helena ställer i sin korta, explosiva text diktamlingen till svars för att den ger sig ut för att vara hierarkilös men utövar makt ändå, utan att stå för det. I detta adresserar Helena kanske ytterst hela den konceptuella konsttraditionen och dess problematiska förhållande till den makt och de tillägnelsekonventioner (inlevelse, medskapande etc) den vill göra upp med. Diskussionen blev livlig. Till de många konkreta förslagen när det gällde vidareförandet av recensionen hörde Cathrines om att några passager borde tillföras där diktsamlingen fick ”svara” på den intressanta problematiseringen, samt Cillas och Tanjas perspektiv. De bägge senare frågade om Vikgrens bok verkligen är den bästa representanten för den förment hierarkilösa poetiken och dess strävan att neutralisera och automatisera den erfarenhetsdrivna läsakten. Magnus berättade också om hur han hade kämpat för att hitta in i Vikgrens bok: genom upprepade läsningar och högläsning erfor han till slut bokens karaktär av partitur som inbjöd till/ fordrade en form av interpretativ eller exekutorisk-performativ läsning. Vid högläsning öppnade sig boken som en fråga efter en kropp.

Seminariet övergick sedan till Tanjas stora essä om Ann Jäderlunds diktsamling Snart går jag i sommaren ut, en samling som ofta läses som en pendang till Som en gång varit äng men som enligt Tanja är mer särpräglad än så. Tanja tar i sin essä utgångspunkt i Michail Bachtins karnevaliska skildring av prosans intåg i eposets värld, och dess begreppsnedbrytande och konkretiserande verkan. Till projektet hör också ett läsa Jäderlund i relation till Agnetha Enckells skrift som Tanja menar bildar ett slags systerförfattarskap. En teoretisk beröringspunkt antas vidare vara Julia Kristeva och dennas tänkande kring karnevalismen.
Diskussionen blev inte så uthållig som essän förtjänade eftersom en viss trötthet började göra sig gällande hos de flesta av oss. Till protokollet förs dock här några aspekter som vi kunde enas kring: det är förhållandevis lätt att beskriva Jäderlunds dikter i denna bok men ohyggligt svårt att tolka dem, något som upplevs som smärtsamt eftersom dikterna väcker så starka känslor. Detta förbryllande faktum har antagligen att göra med hur dikterna oavbrutet vänder ut och in på de retoriska modeller de mobiliserar, gör det abstrakta specifikt och det konkreta generellt, det emblematiska fantasmatiskt och det intima opersonligt. Vi var eniga om att Tanjas essä liksom Sindres (med vilken den har en hel del beröringspunkter via blomstermotiven) är en imponerande satsning som vi behöver återvända till.

Därefter aktualiserades den resa till Köpenhamn som FSL gör under träff 5/5 den 6-8 mars. Var och en skall inför nästa träff (5/4) den 16-18 januari ha en klar idé om vad den vill säga/ göra i Köpenhamn. Det kan handla om ett föredrag, en dialog med någon dansk författare, en genomgåg av dansk kulturpress eller något annat som bidrar till ett möte.

Ambitioner inför nästa träff:
Sindre: Rimbereid igen, samt Heiner Müller. Eventuellt också något om den norska poeten Hanne Bramness
Håkan: moralen i litteraturen
Mariann: das Beckwerk
Anne Merethe: Kirsten Hammanns ”En droppe i havet”
Peter: något ur projektet ”Landskapet med den dubbla skuggan”
Ulf: kort om Susan Stewarts dikt ”Two Brief views of Hell”
Stella: upplägg med film om Tadeusz Kantor
Henrik: om Niels Frank

Efter några timmars återhämtning samlades vi, ihop med en ganska stor publik, på det lilla galleriet Candyland på Söder för att ta del av ett program som celebrerade Kritikers nya nummer om översättningskritik. Vi fick höra en temperamentsfull dialog mellan Mikael Nydahl och Kajsa Öberg Lindsten om hennes översättningar av Andrej Platonovs romaner Grundgropen och Lyckliga Moskva; Sofia Stenströms läsa ur sina nya tolkningar av Elfriede Jelineks poesi; Stewe Claeson läsa ur sina dito av Mark Strands Det pågående livet. Sedan var det härligt att umgås en stund utan program.


söndagen den 7

Magnus lade fram ett avsnitt ur sitt pågående projekt om diktens aktualitet. En central fråga, utifrån relationen potentialitet – aktualitet är, menade Magnus, att läsningen är en form av görande. Detta görandes form har ett dubbelt ursprung, dels i ett förspråkligt spår- och teckentydande, dels i ett skriftligt tolkande som alltid också innebär ett moment av upprepning, mer eller mindre mimetiskt. Utifrån Johannes från Damaskus och dennes tankar om hur Gud givit människan bilder i skriften reflekerade Magnus vidare kring begreppet proskynosis (vördnad) som historiskt bör skiljas från dyrkan (gr. latreia, jfr idolatri). Det gällde för grekerna att undvika avgudadyrkan och hålla fast vid det som ordet eller bilden betecknar. Proskynosis mellan människor, iscensatt genom att man kastar sig till marken, ansåg grekerna vara barbari. Det rika föredraget avslutades med en coda i form av en meditation kring Sapfos fragment 147: ”Jag säger dig, man skall minnas oss i framtiden” och dess närmast osannolikt många betydelsemöjligheter.

Ännu en gång hade vi fått vara med om en helg där det levande samtalets möjligheter realiserades med sin ofrånkomliga rest av ofullbordan, och med blixtlika infall som blev var och ens egendom.

Stort tack till alla och på återseende i januari!

FSL 5 ,TRÄFF 1 Konsthögskolan, Skeppsholmen den 24-26 oktober 2008-09-15 Sammanfattning av Magnus William-Olsson

Närvarande: Marit Grøtta, Tatjana Brandt, Helena Boberg, Magnus William-Olsson, Sindre Ekrheim, Cilla Naumann, Calle Dieker, Matilda Roos, Ulf Eriksson, Daniela Floman, Håkan Lindgren, Henrik Petersen, Jyrki Kiiskinen, Pablo Llambías, Peter Mickwitz, Pär Hansson, Stella Parland, Joar Tiberg.
Frånvarande: Martin Glaz Serup, Jeppe Brixvold, Sigurd Tenningen, Mats Kolmisoppi, Anne Merethe K. Prinos, Mariann Enge, Cathrine Strøm,


I strålande sol möttes vi på Skeppsholmen.
Vi inledde med att på nytt presentera oss för varandra och i synnerhet de som inte varit med på första träffen Pablo Llambias, Stella Parland, Peter Mickwitz (och senare Joar Tiberg).

När alla något kände varandra diskuterade vi Håkans recension av Bruno K Öijer. Texten fick såväl beröm som kritik. Pablo menade att Håkan avvek från boken och recenserade författarens hållningar. Någon invänd att Öijers diktande är starkt performativt till sin karaktär och att verket inte alls bara är böcker, utan något större och mer svåravgränsbart. Många tycke att Håkan borde precisera sina tankar om ” allvaret” i recensionen.

Ulf presenterade vackert kvällens föreläsare Ola Larsmo. Hans författarskap gicks igenom, liksom hans kritiska verksamhet och hans opinionsbildande journalistik.

Efter middagen återvände vi till hus 28 och lyssnade till Ola Larsmos föreläsning. Han utgick från Simone Weils begrepp det opersonliga, samt ironibegreppet och la fram en romanestetik där olika berättelser och stämmor skevar och möts i syftet att en interferent opersonlighetserfarenhet skapas.
I diskussionen efteråt invände många mot det moraliserande draget i teorin. Ola talade mycket om ”den goda romanen” och Magnus Florin påpekade att ”det goda” är en etisk kategori vilket Ola höll med om. Sara Mannheimer menade att alla ”jag” hyser många stämmor och att det mest personliga också är mångfaldigt. Ulf – som denna helg idelige vek av in i olika imaginära grottor – menade med Cervantes som exempel att Olas teori saknade en ide om fantasin och drömmande. Pär prövade tanken att romanens ironi består i att romanen vet mer än författaren. Cilla hävda det undersökande i romanskrivandet som en nödvändig nivå i romantexten.
Efter ett långt, givande och ovanligt polemiskt samtal bröt vi upp. Drack vin och gick därefter åt olika håll i höstnatten.

Lördagen
inleddes med diskussion av Pärs Cartarescurecension. Han fick många synpunkter att arbeta vidare med. Många diskuterade möjligheten av att slutet skulle utarbetas något och Pär fick mycket beröm för den passage i texten som handlar om den sänkta ön. Recensionen skall in i nästa kritiker och Pär lovade få den färdig inom en vecka.

Håkans intervju med Jan Stolpe ventilerades. Några saker framkom. 1. det är nödvändigt att det framgår att det är Jan Stolpe själv som skrivit sina repliker. Texten är alltså till största delen hans. Vi kom också fram till att Håkan skulle återvända till Stolpe med ett några följdfrågor som kanske kunde fördjupa och möjligen även kritisera hans arbete.

Efter Lunch tog vi oss an Sindres stora Heiner Müllermaterial. Essäns resonemang kring Lautremont diskuterades från många vinklar. Vi gick sedan igenom några av tolkningarna mot originalen. Det var roligt och lärorikt. Sindre uppmanades att göra en bok av sitt projekt. Peter åtog sig att bli redaktör åt det fortsatta arbetet.

Magnus och Pablo berättade om arbete med Köpehamnsbesöket.

Daniela redogjorde för läget på Kritiker. Hon kommer att sända ut ett mail som preciserar de åtaganden som gjorde vad gäller texter inför kommande nummer. Vi beslöt att ha en releasfest på lördagen (6/12) vid nästa träff. En arbetsgrupp skapades där Daniela, Ulf, Magnus, Helena och Calle ingår.

Matilda redogjorde sedan för sina funderingar kring skrift, kropp och identitet vilka livligt diskuterades från olika synvinklar.

Vi gick så iväg till Bonniers konsthall och fick en visning av utställningen med samtida Kinesisk konst. Det var ett uppskattat moment i seminariehelgen som med stor säkerhet kommer att bli en tradition. Efteråt gick många av oss till Allmänna Galleriet där fler vänner slöt upp.

Söndagen
inleddes med en runda som preciserade följande åtaganden till nästa träff
Söndagens upplägg kommer att besökas av förläggaren, översättaren och författaren Jonas Ellerström och ägnas den antologi i serien Writers on Writing han redigerar för Trinity University press.
Cilla skall presentera sin recension av Bo Carpelan.
Pablo skall presentera sitt arbete om kritik i praxis vid författarutbildningar.
Magnus skall presentera sitt kapitel om läsningens aktualitet
Pär skall presentera sin översättning av Tor Ulven och eventuellt säga något om olika skrivarskolepraktiker.
Sindre skall presentera sin Öyvind Rimbereidrecension.
Stella lovade att inte till nästa träff men till Januariträffen göra ett upplägg om Tadeusz Kantor tillsammans där även Magnus Florin ville närvara.
Tanja lägger fram en ”okokt jäderlundmassa”
Helena lägger fram sin recension av David Vikgrens nya diktsamling.

Därefter inledda Marit sitt strålande upplägg om krotprosa. Hon började med att presentera sin avhandling Poetry at play som handlar om La Rochfeoocauld, Schlegel och Baudelaire. Hon berättade om sin historiserande metod som vackert visade den förste förhållande till salongskulturen, den andre förhållande till sin tillkomstsituation och tidskriften Atheneum och den senares förhållande till tidningsestetiken. Därefter resonerade hon kring kortprosans norska historia särskilt knuten till Jan Erik Vold och Paal Helge Hauge och den norska modernismens 60-tal.
Med utgångspunkt i Marits enkät vidtog sedan ett underbart samtal om kortprosans ursprung som härleddes från alla möjliga olika håll, runstenen, lägereldsberättelsen, filologins utveckling, tidningsnotisen, viljan att kondensera vardagserfarenheten till en liten blixtlig fetisch , modernitetens uppmärksamhetsformer, Herakleitos och många andra.

Vi skiljdes så på söndagen efter en ytterst givande helg som åtminstone har givit frågor och uppslag som kommer att prägla veckorna fram till nästa möte.

Tack!
/Magnus

FSL 5 ,TRÄFF 1 Konsthögskolan, Skeppsholmen den 12-14 september 2008-09-15 Sammanfattning av Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson

Närvarande: Marit Grøtta, Tatjana Brandt, Helena Boberg, Sigurd Tenningen, Magnus William-Olsson, Mats Kolmisoppi, Sindre Ekrheim, Cilla Naumann, Calle Dieker, Matilda Roos, Mariann Enge, Cathrine Strøm, Ulf Eriksson, Daniela Floman, Håkan Lindgren, Henrik Petersen
Frånvarande: Jyrki Kiiskinen, Pablo Llambías, Martin Glaz Serup, Peter Mickwitz, Jeppe Brixvold, Pär Hansson, Stella Parland, Anne Merethe K. Prinos, Joar Tiberg


fredag den 12
Den femte seriens första träff inleddes i vackert sensommarväder, med en för urskillning förmånligt skarp temperaturövergång mellan solsken och skugga. Seminariet präglades av en del inledande orienteringsövningar som mer eller mindre tydligt anknöt till denna series tema självrannsakan. Sålunda ägnades fredagsförmiddagen (och en stund på lördagen) åt en muntlig genomgång av deltagarnas essäprojekt, enligt följande:
Helena: essä om Clarice Lispector, om stilens intensitet, utifrån bl. a Hélène Cixous. Sindre: datering och ”brutal kronologi” utifrån Heiner Müllers poesi. Håkan: en anad dold moralism i dagskritiken. Tanja: om Agneta Enckell och Ann Jäderlund, utifrån Bachtins karnevalism. Cilla: närläsning av Harper Lees roman To Kill a Mockingbird. Matilda: undersökning av fälten psykologi och litteratur betraktade genom varandra. Sigurd: om H Press’ serie Imperativ, en essä om poetikgenren. Calle: essäfilmsprojektet ”Ekelöfs ansikte” skall fortsätta. Mats: litteraturen som ”hjärnskakning” eller som en utvecklingsprocess utan lokaliserbart ursprung, delvis utifrån Dag Solstads roman Armand V, samt om begreppet enögdhet. Cathrine: om personal- och ämnesunionen kritiker-översättare, delvis utifrån Olav H. Hauges tidiga översättningar. Daniela: försök att komma utöver kritikens automatiserade former, detta genom att skriva en dagbok om vandringar i Farsta.
(På lördagen fortsatte denna orientering med Marianns och Marits presentationer av sina essäprojekt. Mariann vill pröva att skriva om Svein Jarvolls detaljupptagenhet, hans pseudofakta och lexikaliteten; Marit skriver en essä om korttexter i tidsrummet från renässansen till i dag, utifrån Erasmus, Montaigne, Bacon m. fl.)

Några av deltagarna framlägger inför träff 5/2 (den 24-26 oktober) delar av sina projekt, detta enligt följande:

Helena: text ur essäprojektet.
Sindre: dikter av Müller för diskussion/ tolkning.
Matilda: orientering i nyare psykologisk teoribildning.
Mats: text ur essäprojektet.
Daniela: delar av ett Farsta-fragmentarium.
Marit: ett antal olikartade korttexter för samtal kring genren.

I den mån man vill att övriga skall ha läst någon text innan man lägger fram sina ansatser bör denna text ha sänts ut senast den 17 oktober, dvs samma datum som utgör deadline för de recensioner till Kritiker som man vill ha dryftade vid nästa seminarium. Färdiga texter som skall inlämnas till Kritiker har deadline först i början av december.

Efter denna genomgång av essäprojekten fortsatte fredagen med två kortare reflexioner av Magnus och Ulf kring begreppet självrannsakan. Magnus upehöll sig vid ordets etymologi (genomsökning av hemmet) och dess implikation att hemmet måste uppfinnas. Men om språket är det enda hemmet måste detta uppfinnande också handla om att hemsöka det egna jaget som en främmande plats, i en serie förvandlingar. Magnus lade också fram en subtil läsning av en kort dikt av Alejandra Pizarnik, en författare för vilken självrannsakan i bemärkelsen mötet mellan spegel och ansikte, är en central process. Magnus talade också om det etiska momentet i mötet med ansiktet (Levinas), samt om skillnaden mellan det mimiska (härmandet) och det mimetiska (representerandet). Kanske förutsätter som Magnus sade all reflexion den skillnad den vill överbrygga. I så fall kanske också reflexionens omedvetna är själva viljan att behålla skillnaden. [Magnus anförande finns att läsa under rubriken "Nyheter" här på www.kritikerseminaret.nu]
Ulfs framställning utgick från Jean Starobinskis idéhistoriska undersökning av begreppen aktion och reaktion samt från Albert Camus och Paul de Mans olika sätt att rannsaka självrannsakans retorik. Andra nyckelord: bekännelse, spegling, prövning, avgörande och självupplevelse utifrån bl. a psykoanalytikern Bollas.

Fredagskvällen ägnades som vanligt åt gästföreläsning, diskussion och umgänge. Denna gång återvände FSL:s allra första gästföreläsare för fem år sedan, litteraturforskaren Carin Franzén för att tala över ämnet Intimitetens utsatthet. Carins senaste bok (För en litteraturens etik, Symposion) pläderar med stöd i läsningar av Katarina Frostenson och Birgitta Trotzig för en litteraturens specifika, formimmanenta etik. I sin föreläsning fokuserade hon det offentliga rummets intimisering i fenomen som litterär autofiktion och bloggosfär. Hon ställde dagens nedmontering av den modernistiska, komplexa representationen (=litteraturens etik för henne) mot den intimiserade offentlighetens torftigare diskurser. En fin förbindelse upprättades mellan Carins framställning och Magnus reflexion när hon med hänvining till Lacan talade om det intimas ”extima” karaktär, dvs det faktum att varje antaget innerlig eller autentisk yttring kräver en språklig dräkt som har sitt ursprung utanför jaget. Frågan är i dag kanske var utrymmet för ansvarstagande finns i en offentlighet där begäret efter extim bekräftelse beljuger själva innebörden i det extima eller exogena genom att föra fram det intima eller endogena som det exklusiva kriteriet på egentlighet. Diskussionen efteråt rörde sig över vida fält och handlade bland annat om huruvida detta ansvarstagande kanske ändå ibland sker just i bloggosfären.


lördag den 13
Till denna dag hade deltagarna fått den svåra uppgiften att reflektera under rubriken ”Min stil som kritiker”. Det var intressant att höra från hur många håll man kunde närma sig detta ämne. Viktigt att notera var också att några fann uppgiften relativt meningslös: det var för dem fråga om en praxis som inte kunde tematiseras. Några nedslag i dessa självreflexioner: Helenas högläsning ur Cixous aktualiserade återigen att de yttre formerna behövs för att man skall få kontakt med de inre ärendena. Sigurd läste upp en OULIPO-mässigt manipulerad kanttext ur Kritik av omdömet som väckte mycket munterhet och också efterlämnade den stilla metafysiska undran man alltid känner när man kommit i kontakt med språkets enorma generativt-kombinatoriska resurser. Cathrine talade vackert utifrån Pasolinis fras ”jag har tagit fel i allt” om sökandet efter modet att föra fram det väsentliga. En diskussion uppstod kring ifall stilen är detta sökande: ja, men bara, sade någon, om stilen kan bära ett tvivel på de egna utgångspunkterna och målen. I denna diskussion ifrågasattes också, av Håkan, tvivlets egenvärde, detta utan att vi fördenskull lockades att i ett tvivel på tvivlet se en högre form av tvivel… Mats läste en rolig och skrämmande text om leverans av recensionsböcker och upplevelsen av att litteraturen är en oformligt framvällande massa: kritikerns livsstil kräver morgonrock i mötet med en ruffig verklighet och av detta lär man sig antagligen också något om den goda stilens grunder i en form av långsamhet och utsatthet. Sindres reflexion var mycket tät och kopierades för vidare begrundan. Den handlade bland annat om hur domsrätten och myndigheten arbetas fram i ett spel mellan metod och praxis, i ett ständigt utbyte eller en osmos mellan kritiskt språk och litterär text. Vi läser väl alla i väntan på det Sindre träffande kallade ögonblicket då de interna måttstockarna faller ut i verket. Cilla utgick från sin erfarenhet som nyhetsjournalist och berättade om hur detta språk en dag för henne miste sin giltighet och hur vägen till ett annat språk för henne har sett ut. Mariann gjorde den intressanta iakttagelsen att formatet spelar roll för hur läsningen kommer till sin rätt i den kritiska texten. Kort format leder till att läsningens rön hamnar i fokus. Ett längre format gör det möjligt att tematisera själva läsningen som process. Värdet av att skifta mellan långa och korta satser dryftades också i anknytning till Marianns inlägg. Marit hade för sin del gjort iakttagelsen att hon gärna inleder sina kritiska texter med en fråga som har sin upprinnelse i materiealet. Om man tänker med Paul Ricoeur kanske man kunde säga att det gäller att finna en kärnfrågeställning som har stöd i materialet men inte upprepar materialet utan kan användas när verket skall sättas in i de kontexter där det kan växa mot sitt aldrig helt realiserade framtida ”ursprung”. Henrik läste upp en dubbelrecenson av två svenska utgåvor med texter av Foucault och Blanchot. Den förres diskurs- och maktanalyser och den senares subtila avsökning av det väsentligas frånsidor eller negativ bildade i Henriks instruktiva text en elegant dubbelgestalt där man kunde ana den verkningsfulla kritikens retoriska vattenstämpel.

Inkomna recensionsböcker delades oockså ut. Daniela har en lista över vilka som skall skriva om vad. Somliga har valt att ha redaktörer, det vill säga personer ur kretsen som man kan diskutera recensionstexten med innan den läggs fram. För recensionerna gäller samma sak som för inäggen om essäprojekten: alla som vill lägga fram färdiga eller ofullbordade recensioner skall sända ut dem senast den 17 oktober.

På Lördagskvällen upplät Calle Dieker sin vackra arbetslokal på Västmannagatan åt en uppläsning kl. 20.00. Flera ur seminariet kom dit efter att ha varit på antikvariatet Rönnells stödfest. Först läste Cilla Naumann ur sin senaste roman ”Vad ser du nu”, en bok som ger fyra personers perspektiv på en och samma kvinna. Sigurd läste ett stycke ur sin bok Gæa som kom förra året på Gasspedal och Helena Boberg framförde nya dikter ur ett work in progress. Så läste Magnus William-Olsson en lång prosadikt av Alejandra Pizarnik ur ett manus som blir bok på Fib:s Lyrikklubb/Ellerströms våren 2009. Efter Pausen läste Håkan Lindgren ett slags fascinerande, pseudonietzscheanska fragment för vår tid av vilka några tidigare publicerats i Ord & Bild. Magnus framförde på uppmaning Calle Diekers sista (eller möjligen senaste) dikt. Matilda Roos läste ur sin diktsamling Bli som kom förra året på förlaget Modernista. Och Mats Kolmisoppi läste till slut ur sin märkvärdiga ”roman” Bryssel som kom i våras på Norstedts.
Det blev en tät, varierad och vacker uppläsningskväll som slutade i nattliga samtal och irrande hemfärder långt efter midnatt.




söndag den 14
Magnus läste upp den synnerligen aspektrika inbjudan från Mikael Nydahl att delta i Kritikers översättningskritiknummer. (Denna inbjudan har alla fått och den refereras inte här.) Några möjliga projekt inför detta nummer nämndes: Håkan: intervju med Jan Stolpe om dennes Platonöversättningar. Sindre: Jon Fosses översättning av Sarah Kanes dramatik. Mats: en dialog med Walter Benjamins berömda essä om översättarens uppgift. Magnus: ur det pågående aktualitetsprojektet, om latinsk-grekisk och judisk översättningspraxis. Mariann: Fredrik Hertzbergs översättning till engelska av Gunnar Björling. Henrik: jämförelse mellan Jeppe Brixvolds översättning av Lyn Hejinians My life och den svenska översättningen. Även nedslag i den egna översättningen av Jeppes roman Forbrydelse og fremgang.

Vi enades också om att i samband med offentliggörandet av Kritikers översättningskritiknummer arrangera en större releasehändelse med uppläsningar etc.

Av allt att döma avslutades träffen i en atmosfär av både mättnad och hunger: mycket att fundera över, mycket att läsa och skriva.

Ett stort tack till alla och på återseende i oktober!

FSL träff 4/7: den 16 – 18 maj 2008,
Kungl. Konsthögskolan, Skeppsholmen.
Sammanfattning av Magnus William-Olsson

Närvarande helt eller delvis:
Ulf Eriksson, Magnus William-Olsson, Pär Hansson, Helena Boberg, Magnus Halldin, Jeppe Brixvold Calle Dieker, Daniela Floman, Henrik Petersen, Oscar Rossi, Tatjana Brandt, Joar Tiberg

fredag

Med denna träff avslutades FSLs fjärde cykel. Detta faktum präglade naturligtvis träffen i mycket. Summeringar, utvärderingar, framtidsdiskussioner och fest. Hela veckan hade vi i Stockholm kunna följa väderförutsägelser som hopade regn och kyla över Moderna Museets trädgård framåt lördagen då vi där skulle hålla stor avslutningsuppläsning med dans.
Fredagen började också i duggregn. Till råga på detta höll man flygstrejk i Norge vilket gjorde att Cathrine inte kom från ut ur Bergen.
Efter en kort schemacheck diskuterade vi Kritiker, dess nummer i vardande, de texter som ligger i röret och de som borde ligga där. Framför allt var det översättningsnumret som berördes. Flera idéer kom upp. Daniela berättade om text av Helena Sinervo som handlar om att översätta Mallarmé. Tanja menade att vi kanske skulle be Peter Mickwitz om en text om finsk poesi efter Ett får i motljus-antologin. Vi talade vidare om det kritikernummer som har deadline i dagarna, Oslo-numret. Där beslöts att Ulf skulle skriva ingress till Helenas text, att Jyrki skulle ombedjas skriva om Ulfs text, samt att Henrik skulle skriva ingress till Jeppes text. Dessa ingresser skall vara inne senast den 25/5, som är numrets deadline.

Därefter introducerades kvällens föreläsare, poeten, kritikern och översättaren Marie Lundquist och konstvetaren Margaretha Rossholm Lagerlöf. Båda hade sänt oss texter ur de aktuella böcker kring vilka de skulle tala, Lundquists Drömmen om verkligheten och Rossholm Lageröfs Inlevelse och vetenskap. Vi talade även om de två författarnas tidigare produktion.

Slutligen repeterade vi Ulfs libretto Barnet och de grå som vi skulle framföra i en orkestrerad gruppläsning i Modernas trädgård. Vi kom fram till ett kanonarrangemang av körpartierna som klingande vackert. Helena gjorde den ena huvudrollen och Daniela den andra.

Efter middagen återkom vi till modellsnickeriet och kvällens föreläsning. En ganska stor skara åhörare infann sig, bland annat en grupp från konsthögskolan vilket gladde oss särskilt. Ulf introducerade skarpsinnigt de två föreläsarna varefter deras framträdande startade med att Margaretha R L tala om Maries L bok. Hon menade bland annat att Marie L i boken försökte återerövra ”verklighetsbegreppet” från 1990-talets kunskapsteoretiska ansatser. Boken sysslar med ett visuellt berörande, men dess stil mobiliserar också de övriga sinnena. Hon reflekterade också mycket över bokens förhållande till tiden och ögonblicket. Läshändelsens nu står i relation till de förflutna ögonblick fotot betecknar. Inom denna relations ytterliga komplexitet rör sig Marie L:s stil, menade Margaretha R L.
Marie L:s presentation av Inlevelse och vetenskap tog sin utgångspunkt i en försiktig kritik. Hon antydde att inlevelsen har ett språkligt modus som är främmande för vetenskapen. Den kvalitet hon ville lyfta fram i Margaretha R L:s bok var framförallt dess ”ömtålighet”, själva grundsituationen då betraktaren måste ställa sig öppen inför konstverket, oviss om mötets konsekvenser. Hon fortsatte med att göra nedslag i boken, bland annat talade hon om analyserna av van Eyck och konstaterade att författarens blick rörde sig mellan 1400-tal och idag i sitt betraktade. Tolkning och historicitet blev så ett viktigt tema i de två författarnas diskussion. Betraktarens nu kan, tycktes de eniga om, vara mycket vitt. Och i någon mening handlar det om att, historiskt, associativt, intersubjektivt och kognitivt vidga detta rum i tolkningen. Inlevelse och öppenhet var ett annat bärande tema. Tolkningen måste riskera något i sin vilja att ställa sig öppen inför det oväntade. Den måste leka med ”bergtagningens” risk för att vinna de kunskaper och erfarenheter som går att vinna i denna akt. Diskussionen efteråt kom bland annat att handla om det vetenskapsteoretiska ambitionerna i Margaretha R L:s bok, om validitet, performativitet och den tolkningmodell hon utvecklar i boken. Vi diskuterade också stilens kunskapsvärde i kritisk tolkning. Och försöken att finna de ”tillstånd” då verken öppnar sig.
Efteråt drack vi alla ett glas vin och vandrade så hemåt i den svala men klara vårkvällen.



lördag

Lördagen inleddes med att vi talade om Pärs Fosse-recension. Vi enades om att Pär i denna text hade vunnit ett nytt slags ”självförtroende” i stilen och formen. Ulf menade att han borde se närmare på Fosses tidigare produktion och i synnerhet på vad som sker mellan Melanhcolia I och Melancholia II då stilen och inte minst format radikalt förändras. Alla menade nog också att texten gärna fick bli lite längre, samt att Pär kanske kunde utveckla till exempel tanken om Fosses särskilda upprepningsstil.

Ulf och Magnus inledde så en diskussion om recensionens villkor från början av 1980-talet till idag. Det blev en sorts rekapitulation av viktiga hållningar, händelser, debatter och redaktörskap under de senaste trettio åren. Diskussionen utvecklade sig sedan till ett allmänt samtal om recensionsformen och kritikerns ställning idag. Särskilt diskuterades hur vi på seminariet och i Kritiker skall förhålla oss till den mediala utvecklingen och kritikens förändrade ställning i offentligheten. En runda genomfördes, avbruten av lunch, där alla talade om hur de såg på sitt eget förhållande till recensionen och kritik och hur de såg på sin faktiska och privata framtid som kritiker. Det blev en mycket givande diskussion med stor spännvidd, ibland sakligt dyster (”alla verksamheter jag sysslar med är försvinnande” – Henrik), men också full av förtröstan. Den låtsasinteraktiva, avproffesionaliserade, nät- och community-baserade offentlighet som vi ser växer fram, tenderar att krympa kritikens roll i det samhälleliga samtalet. Men flera vägar finns likväl. Å ena sidan kan vi fördjupa reflektionen i den begränsade marginalen. Å andra sidan kommer också den nya offentligheten att behöva röster vars kompetens man kan lita till. Det faktum att varje människans liv och uppmärksamhet är ohjälpligt begränsade tvingar oss att söka hjälp i att förvalta och förtäta våra uppmärksamhetsresurser (jfr. Lanham och Karis uppgörelse med Lanham i Kritiker 8/2008). Slutligen kan man kanske tänka sig kritiken som en livsväg, ett sätt att skapa, erfara, tradera och genera mening – och på så vis mindre en profession än ett sätt att vara i världen. Men frågan om försörjningen visade sig, som man kunde förvänta sig, vara ett svårartat problem för alla i seminariet..

Vi fick därefter några mycket välavvägda svar på de frågor vi sänt ut i förväg. Kritikers enkät om kritiken utvärderades. Vi enades om att materialet kanske inte håller för en bok, utan att det möjligen lämpar sig bättre för publicering på hemsidan.
Helena utvärderade temat ”uppmärksamhetens former” och var i stort sett nöjd med den inriktningen.
Tanja hade förberett en ytterst intressant framställning om recensionens historia från 1700-talet och den offentlighet som växte fram under 17- och 1800-talet, den kritiska salongskulturen och vidare till idag. En text som borde bli en Kritikerartikel. Också Jeppe fyllde här i med resonemang om hur det privata bli offentligt i den borgerliga kulturen och vi samlades i en givande diskussion av det betydelsefulla i en kritikhistorisk reflektion på seminariet och i Kritiker.

Slutligen övade vi igen Ulfs libretto.

På kvällen var det kallt och grått, men molnen skingrades något framåt halv nio och publiken strömmade till. Henrik briljerade som konferencier och presenterade i tur och ordning Lucas Svensson, Annika Korpi, Jeppe Brixvold och Eva Kristina Olsson. Fyra sinsemellan olikartade, men mycket övertygande läsningar. Stor succé. Uppläsningarna slutade med vår kollektivmanifestation som väckte såväl munter entusiasm som en innerlig rörelse i publiken. Programmet slutade med Månskensorkesterns finska tangos. Dans och extranummer på extranummer, tills sångerskan i bandet närmast vädjande och djupt rörd stod med resväskan i handen (hon skulle till flyget) och sjöng en sista låt medan seminariets finska medlemmar stod längs fram, stilla vaggande och mimande till sången med stora blanka ögon. En sant oförglömlig kväll som för somliga framåt gryningen slutade i en dekadent miljardärs etagevåning på övre Östermalm, medan andra gick till sömns ännu dansande framåt tvåtiden.


söndag

ägnades åt utvärdering och framtidsdiskussioner. Calle framförde tänkvärda synpunkter på att vi borde skapa möjlighet för smågruppsarbete, samt på hur teori respektive praktik borde fördela sig under träffarna. Tydligare skrivuppgifter önskades av flera. Kortessän borde odlas. Den alternativa kritiken, skild från kultursidornas och litteraturtidskrifternas isbjörnslunk borde uppmuntras. Uppmärksamhetsgraden måste öka. Alla måste helt enkelt förmås att läsa på ordentligen inför träffarna.

Några saker kom vi fram till.
1. Seminariets former skall med utvärderingen som grund noggrant övervägas och reformuleras av Ulf och Magnus.
2. Kritiker och Ulf och Magnus skall samråda innan nästa cykel startat.
3. Magnus och Ulf sänder i början av juni ut inbjudningar till nästa år.

Tack för detta år!
/MW-O

FSL träff 4/6: den 18 – 20 april 2008,
Kungl. Konsthögskolan, Skeppsholmen.
Sammanfattning av Ulf Eriksson

Närvarande helt eller delvis:
Ulf Eriksson, Magnus William-Olsson, Pär Hansson, Helena Boberg, Magnus Halldin, Martin Glaz Serup, Jyrki Kiiskinen, Calle Dieker, Daniela Floman, Henrik Petersen, Cathrine Strøm, Oscar Rossi

fredag

Denna träff präglades från början av goda tecken: vårvädret, Jyrki Kiiskinens närvaro i staden eftersom han tidigare samma vecka hade lagt fram sina erfarenheter av att översätta Göran Sonnevis Oceanen till finska, vilket passade perfekt med det tema vi bestämt för denna träff: översättningen, översättningens kritik och eventuella blandformer av översättarens, kritikerns och essäistens roller. Till förutsättningarna hörde också att flera med beundransvärd iver hade åtagit sig att göra översättningar av den Emily Dickinsondikt som Magnus i förväg utsänt.

Träffens första dag inleddes med Magnus W-O:s fortsatta redovisning av sitt pågående arbete med en bokessä om aktualiteten. Denna gång gav han oss översättningens lexematiska och praktiska historia, utifrån de tre begreppen exegetes, hermeneus och metafrastes. Föredraget gav upphov till en livlig diskussion kring olika varianter av dilemmat mellan att fånga en essentiell kärnmening och att återdikta, kommentera, parafrasera. De frågeställningar som tidigare formulerats av Cathrine Strøm inför denna träff gällde bland annat hur man kan utveckla en brukbar begreppsapparat för att tala om en översättningens kritik i termer av dess uppdrag, dess relevans, dess praxis, dess adressat och objekt. Samtalet rörde sig från det mycket generella, som Jyrkis anmärkning om att översättningsidealen beror på från vilket språk man översätter, till det specifika, som Martin Glaz Serups kommentar om att översättningskritik kan ses som en form av metakritik som betraktar översättningen som en läsning. Samtalet och texterna denna fredag kommer att dokumenteras och föras vidare i ett kommande översättningsnummer av Kritiker.

Därefter övergick vi till att diskutera Oscar Rossis text om Anna Hallbergs diktsamling Mil, vars konceptuella utformning och genomförande han fann förstucket auktoritära och självförhärligande på ett sätt som störde tillägnelsen. Samtalet innehöll minnesvärda frågor, som den om en konceptuell dikt nödvändigtvis måste bli läst på sina konceptuella premisser? En tydlig oenighet måste också bokföras mellan å ena sidan Daniela Flomans hållning att man bör ha olika kriterier för värdering av konceptuell och lyrisk dikt, och Martins och Magnus W-O:s intensiva skepsis inför en sådan boskillnad. Ändå kvarstår Danielas svar som giltigt: en kritiker bör utveckla och bemästra ett brett register av läsarter.
I stort sett rådde enighet om att Oscar bör arbeta in en tydligare redovisad förståelse för idéerna bakom Hallbergs dikt för att hans egen skepsis skall få tydligare kontur och kanske också relevans.

Innan det blev dags att få i sig en tidig middag före kvällens gästföreläsning hann vi också med en kort presentation av gästen: Stewe Claeson, ur vars roman Rönndruvan glöder det lästes ett par sidor.

Kvällens gästföreläsning hade titeln Allt annat är slagg – om Ezra Pounds Pisan Cantos. Stewe Claeson talade om Pounds tankevärld, hans beläsenhet, hans ideologiska upptagenheter med inte minst den tidiga italienska fascismen. Det blev ett storslaget föredrag – format som Pisan Cantos i sin associativa växt – som efter hand samlades kring några strofer i Canto LXXXI, vars rikedom blev uppenbar för alla. Efter en kortare diskussion om bland annat Pounds översättningspraxis tågade sällskapet iväg till Hotell Reisens bar, varefter umgänget fortsatte i former den skrivande inte överblickar.


lördag

Dagen inleddes med samtal om läget för Kritiker. Daniela angav deadline för nästa nummer (nr 10): den 12 maj. Vi talade också om att göra innevarande series sista träff den 16-18 maj till något särskilt, med en fest på lördagskvällen. En festkommitté formades: Daniela, Ulf och Henrik Petersén.

Därefter vidtog den både roliga och lärorika genomgången av de olika Dickinsontolkningarna av Henrik, Helena Boberg, Magnus W-O (inte mindre än fyra stycken), Tue Andersen Nexø, Daniela, Cathrine och Jyrki. Diktens inre tematiska mönster, det som förr kallades hypogram, visade sig kunna generera en mängd avläggare inom olika register. Den centrala erfarenheten handlar kanske om den inre dialogens plåga, nödvändighet, skandal och tragedi, det som filosofen José Luis Pardo har kallat det diaboliska i intimiteten. Tolkningarna kommer att tryckas i Kritikers översättningsnummer.

Inte mindre energisk blev diskussionen kring Jyrkis föredrag om att översätta Sonnevi. Med utomordentlig pedagogisk elegans klargjorde Jyrki hur han arbetat i olika skalor med Sonnevis stora dikt. Vissa överväganden gällde den omfattande strukturen av bärande begrepp, andra de partikulära problem som reses av svenskans och finskans djupgående skillnader när det gäller ordbildning och syntax.

Sist denna lördag visade Calle Dieker en halvtimmes film ur sitt pågående projekt som handlar om att ställa frågan ”Vilken dikt av Gunnar Ekelöf tycker du passar bäst ihop med hans ansikte” till en rad norska poeter. Sällsamma emanationer av mänsklig integritet, charm och skarpsinne blev resultatet av den vilande kamerans redovisning av de talande ansiktena hos Erling Kittelsen, Ole Robert Sunde och Arve Kleiva och deras ord om dikt, ansikte, Ekelöf och någon bortom namnen.

Kvällen erbjöd också en fest med uppläsning hemma hos Pär Hansson. Nedtecknaren kunde inte närvara där, men har fått rapporter om att det blev mycket lyckat, med uppläsning av Cathrine, Oscar, Calle, Helena och Pär.


söndag

Ulf höll ett upplägg om erfarenheter av att övesätta de spanska poeterna Olvido García Valdés och Antonio Gamoneda och hur hans eget poetiska språk förändrades i mötet med dessa poeter.

Två aforistiska formuleringar kan kanske fånga något av de rön som antydningsvis gjordes under denna lyckade träff:
Kritik är gestaltad översättning där ämne och föremål inte sammanfaller.
Det allusiva rummets krympning i dag kräver ett ständigt arbete med att förnya uppmärksamhetens former.

Ett stort tack till alla!

FSL: s träff 4/5 i Oslo den 7-9 mars 2008

Sammanfattning


Så kom då med både vårsol och hällregn den länge väntade osloträffen i det fantastiska Litteraturhuset vid Slottsparken. Det är lätt att efteråt konstatera hur väl alla hade förberett sig, hur mycket ansvar alla tog och vilken ivrig och varm stämning som präglade utbytena i den vackra Nedjma-salen tre trappor upp.

Fredag den 7 mars

Efter en kort presentation av FSL höll Ulf ett föredraget Foramen magnum, om det offentliga rummet under inspiration av Kristine Næss gestaltade poetik ”Vanlig”. En av huvudtankarna var att Næss skildrar en fallrörelse ned mot ett etiskt bottenplan där det offentliga möjligen kan förnyas.
Därefter framträdde Henrik Petersen med ett ännu titellöst föredrag om bland annat maskinideologin i samtida materialistiska poetiker, särskilt med hänsyn till Friedrich Kittlers tänkande. Det var en spekulativ och kraftfull framställning som senare skulle visa sig knyta an till flera andra föredrag.
Förmiddagen fortsatte med Jeppe Brixvolds synpunktsrika granskning av Thure Erik Lunds skrift ”Språk og natur”. Jeppe såg i Lunds text en serie försök att dignosticera en process som kanske kunde kallas naturens och kulturens ömsesidiga penetration. Jeppe konstaterade att styrkan hos Lund, hans snabba associativa rörelser mellan normalt åtskilda storheter också är en risk: ”begreppsavel” hotar. Lunds bild av människan som värddjur åt en teknik, ett språk och en natur som har blivit parasitiska saknar enligt Jeppe en mer nyanserad beskrivning av mänskligt kunnande som något annat än behärskning och apollinisk kontrollsträvan.
Dagens föredragsserie avslutades med Susanne Christensen som levererade en kritisk läsning av Arne Melbergs helt nya bok ”Selvskrevet – Om selvframstilling i litteraturen”. Susanne speglade Melbergs teser i den så kallade ”riot grrrl-rörelsen” som blomstrade i början av nittiotalet, vilken beskrivits som den första feministiska ungdomskulturen, och som präglades av identitetsexperiment. En sådan utgånspunkt pekar, menade Susanne, ut det reaktiära i Melbergs framställning. Trots sitt vackra intresse för flera samtidiga litträra projekt som kretsar kring självframställningen, landar Melberg ändå i att det var bättre förr – ”theThe Western cannon revisited”. Ssuanne ifrågasatte flera av författarens utgångspunkter och menade att hans egen självframställning, verksam i hans porträtt av andras självframställning, var problematisk. Den litteraturforskare hans text framställer har, menade Susanne, alltför starka auktoritära och mästrande drag. Diskussionen efteråt, i vilken Arne Melberg själv deltog, blev intressant och gav Susanne möjlighet att uttrycka sin grundläggande sympati för Melbergs projekt. Också utifrån en mer radikal identiskonstruktivstisk ståndpunkt, ter sig viljan att läsa Montaigne, Rousseau och Augustinus lockande och intressanta. Fredagen avslutades på kvällen med två samtidsdiagnoser av Espen Stueland och Janike Kampevold Larsen. Bägge kritikerna förhöll sig uttalat och outtalat till Bendik Wolds omdiskuterade uppgörelse med samtida norsk poesi och dess enligt hans mening omotiverat publikfrånvända formvärld. Men där Espen hävdade vikten av en kritik som kan erbjuda en alltför självnjutande diktning motstånd, menade Janike, utifrån exempel som Gunnar Wærness och Øyvind Rimbereid, att bristen på förståelse för språktematisk poesi långtifrån alltid är poeternas fel, utan lika ofta kritikerkårens.
Debatten efteråt blev livlig, inte minst tack vare att de bägge inledarnas perspektiv både bröts mot och förstärkte varandra: Stueland varnade för en kritik försjunken i ”ett apatiskt begär efter automatiserade tankefigurer”men också för en poesi som fetischerar förnuftkritiken genom en språktematik tom på förpliktande påståenden av moralisk art. Kampevold Larsen såg hos de spåktematiska norska poeterna ett antimetafysiskt sökande efter utvägar ur ultramodernitetens mediala fångenskap, men betonade också att de litterära mikrooffentligheterna i Norden har skapat en rad nya gränser att överskrida.



Lördag den 8 mars

Dagens inleddes med Helena Bobergs läsning av den så kallade parisepisoden i Cora Sandels Albertesvit. Mot bakgrund av ett brett panorama av idéer om storstadsliv, flanörsroller, prostitution, melankoli och skrift utveckladee Helena övertygande idén att Albertes kringdrivande och hemliga skrivande kunde förstås utifrån den teori om en inte erkänd modersförslust som psykolingvisten Julia Kristeva utvecklat kring begreppet abjekt.
Därefter följde ett fascinerande seminarium, arrangerat av tidskriften Kritiker, om poesi och essäistik i nyare norsk prosa. Samtalsledarna Inger Bråtveit, Joar Tiberg, Kari Løvaas och Annelie Axén lät oss läsa textutdrag av norska prosaister – bl. a Bråtveit själv, Gunstein Bakke och Svein Jarvoll – som skriver i former man inte rättvisande kan förstå utifrån den episkt-realistiska poetiken. Det visade sig vara möjligt att skissa en förståelse av kortare prosa som inte har novellens anekdotiska karaktär och att formulera en episk horisont som inte utesluter det essäistiska: vad sägs exemelvis om ett begrepp som ”essäistisk hymn” (Bråtveit om Bakke)?!
Från textfokuset tog seminariet sedan än en gång steget ut i det offentliga med hjälp av Daniela Floman som under rubriken Vad händer i Norge? De norska kultursidorna en oktobervecka 2007 levererade en tänkvärd genomgång av en veckas urval av norska kultursidor. Hennes bild må ha varit beskuren, men den bekräftades efteråt av flera norrmän. Det finns en sorts gemytlighetsdiktat på norska kultursidor, man skriver oerhört mycket om biografier, man recenserar ytterst litet poesi. Hennes bild av den norska kultursidan tedde sig starkt kritisk till dominerande provinciella och ideologiska drag. Men hon såg också fördelar, till exempel i hur samhällsdebatt och estetiska resonemang befruktade varandra.
Sedan var det dags för paneldebatt på temat Den beboeliga gränsen – om nordisk kritik, i samarrangemang av Norsk Kritikerlag och FSL. Inledare var Bendik Wold, Ane Farsethås, Tatjana Brandt och Tue Andersen Nexø. Moderator var Martin Glaz Serup. Trots olika utgångspunkter kunde man enas om att marknadens hårdnande grepp om kulturkritiken har fördelen att definitionsmakten blivit mer differentierad. Den andra sidan av saken är förstås att kritikern är förpliktigad att ställa frågor till dikten som i någon mening är representativa, men då inte bara som en summa av samtida gruppintressen, utan också som en artikulation av etisk, politisk och estetisk kunskap som överskrider marknadens fokus. Alla tycktes kunna enas om att zonen mellan marknaden och kulturförmedlingen visserligen är smal men ändå medger en diskussion om estetik. Man slogs också av att de nordiska länderna har en del mycket specifika drag som skiljer dem åt. Tue Andersen Nexø hävdade med bestämdhet att någon folkbildning inte längre är aktuell i Danmark, medan Bendik Wold lika bestämt insisterade på att kritiken bör ställa för folkbildningen relevanta politiska krav på dikten.
Dagen avslutades med en tät uppläsningskväll presenterad av Mikael Nydahl. Två set med sammanlagt nio uppläsare. Ett program som blev genre-, stil- och framställningsmässigt heterogen. Våldsamma skrattanfall i publiken avlöstes av största allvar i ett ovanligt vitt uppmärksamhetsspann. Också alla dess olika kvaliteter av röster från Paals otroligt sensuella bas och Martins skarpa diktions som liksom vilar tungt på frasernas avslutning, till Ingers rytmiska och potenta röst, som drar ut på och liksom sjunger frasen och Helenas klangrika med spröda röst. Sist läste Joar en text som kontrasterade bokstavens neutrala hårdhet med munnens sinnlighet. Dikter om ingenting lästa genom ett bokstavsgaller, som smältvatten genom en dagvattenbrunn i nåt norröna gathörn.

Söndag den 9 mars

Calle Dieker fick avsluta hela denna rika helg med filmvisning: svenska utdrag ur projektet Grannen, hela den numera legendariska filmen Värld/Bild och några scener ur ett nytt projekt som handlar om att ställa frågan ”Vilken dikt av Gunnar Ekelöf passar bäst till hans ansikte” till ett antal poeter och låta dem läsa upp dikten och reflektera. En så enkel fråga, ett så mångtydigt och gripande resultat!
Diskussionen efteråt handlade föga överraskande om metaforen. Det verkar som om denna ständigt återkommande diskussion i sig är en metafor för något, kanske för mötet mellan kritiken och poesin rentav, eller för offentligheten…

Sedan skingrades vi bland vattenpölar och solglimtar.

Tack till alla för en fantastisk helg!

Ulf och Magnus

Summering träff 4/4 den 18-20 jauari -08
Av magnus William-Olsson

Träff 4 kom med stormen Henrik till Stockholm. Gråväder blev oväder blev strålande sol. Innan jag cyklade ner till Skeppsholmen mottog jag mail från Susanne i Köpenhamn som i sista stund fått ställa in, liksom Oscar i Visby, Stella i Helsingfors och Daniela i Stockholm (som dock reste sig ur febern och anslöt under söndagen). Men vi blev likväl en tillräcklig skara, som bestod av Jeppe, Henrik, Helena, Tanja, Ulf, Pär, Magnus H, Kari, Calle, Cathrine, Joar, Øystein och jag själv.

Fredagen inleddes med en diskussion kring Oslobesöket. Eftersom Mariann är sjukskriven och inte haft någon möjlighet att ta tag i Kritikerlagsdebatten under Osloträffen, uppdrogs jag att ta kontakt med Kjetil Walgermo för att försöka få till nån sorts samarbete. Jag lovade också att tala med Anneli om en kritikerpanel på lördag eftermiddag (aktuellt schema bifogas denna sammanfattning).

Magnus H informerade om sitt arbete med Enkäten i Kritiker och lämnade åt seminariet att förslå namn på ytterligare skribenter att tillfråga. Vi enades också om att det är önskvärt att vi så småningom sammanställer alla enkätsvaren i en dossier eller bok.

Vi diskuterade länge Danielas och Joars maildialog som tar in utgångspunkt i Joars ”tysta” läsning på Copacabana vid den senaste träffen. Diskussionen kring tystnad/röst/performance/visualitet som där initierades kom sedan att i olika skepnader fortsätta under hela helgen. Möjligheten av att dialogen skulle omvandlas till följetång, så att ytterligare någon med utgångspunkt i Daniela och Joars text skulle vända sig till en fjärde person och på så vis initiera ännu en dialog, diskuterades och antecknades av Kritikers närvarande redaktörer. Vi diskuterade också möjligheten av att lägga ut dialogen på hemsidan och på så vis öppna för en eller annan friare diskussion.

Den frånvarande Oscar hade bett oss ta upp hans text ”Något mellan Sverige och Finland”. Vi diskuterade den och enades om att den borde kortas i början och presenteras som en recension av den finska utgåvan av Svinalängor. På så vis låter sig temat presenteras inom Kritikers ramar. Oscar bör ta kontakt med Kritiker (Annelie, Tanja, Kari) i ärendet.

Under fredagseftermiddagen initierades även helgens generala diskussion kring Richard Lanhams teorier om uppmärksamhetsekonomi utifrån en utsänd intervju med den amerikanske retorikprofessorn. Flera av hans begrepp ventilerades, liksom hans teoriers förhållande till liberala ekonomiska traditioner, hans hemhörighet i en amerikansk intellektuell, pragmatisk, tradition, mm.

Eftermiddagen avslutades så med en presentation av kritikern och kvällens föreläsare Karl-Erik Lagerlöf. Ulf hade nedstigit i arkivkulvertarna och kunde läsa en mycket ballanserad recension av Erik Grundströms roman Och hon bara gick från sent 80-tal. Vi talade om Lagerlöfs kritikerbana, hans arbete med Karl Vennbergs diktning och mycket mer.

Ännu en riskabel måltid förtärdes på restaurang af Chapman (denna gång med blott två magåkommor i följe).

Kl. 19.00 föreläste Karl-Erik Lagerlöf om den svenska kritikens villkor från femtiotal till idag. Han berättade om sina år som skribent, sitt kulturredaktörskap på GHT under sextiotalet och hans arbete på Dagens nyheter under 70- och 80-talen. Offentlighetens fragmentering upprörde honom. Den tid då exempelvis Lars Forsell med en enda artikel i Dagens Nyheter kunde adressera alla av betydelse och på så vis vända en opinion, rymde – menade Lagerlöf – andra möjligheter för den intellektuelle (och enkannerligen Kritikern) att verka i samhället. Han sa också att en kritikers första och viktigaste uppgift är att ”förstå”. Själv sysslade han nu med att försöka förstå främst Afganistanfrågan. Han berättade också att han skrev på sin självbiografi som skall heta ”Moralisten och drakarna”. Efter föreläsningen uppstod en intressant diskussion främst kring offentlighetens förvandlingar och dess beroende bland annat av teknologier och ägandeförhållanden.

Så småningom tågade vi gemensamt till Hotell Reisens bar.

lördag

Lördagen inleddes med en fortsatt Oslodiskussion. Eftersom Stella med stor sannolikhet inte kommer att kunna närvara beslöt vi att Jeppe skulle hålla en föreläsning om Thure Erik Lunds poetik och romankonst. Vi beslöt att alla skulle skaffa Lunds Språk och Natur, utgiven i Hpress Imperativeserie (H@HPRESS.NO) .Vi beslöt att ha en stor uppläsning. Typ 12 uppläsare tre set om fyra uppläsare som läser 7 minuter var.

På uppmaning av Anneli diskuterade vi också ett översättarnummer av Kritiker (nr.10). Efter samråd med Mikael beslöts att han tillsammans med Cathrine blir gästredaktörer för numret. Deadline blir 1a Juni och vi kommer att ägna träffen 18-20/4 åt översättning och översättningskritik. Jag mälde mig som redaktionellt bollplank. Till Oslomötet skall alla ta med sig en översatt bok de vill ha recenserade – här bör man kanske följa språk i utdelandet av böcker, eftersom det är svårt att riktigt bedöma översättningar till ett främmande nordiskt språk.

De medtagna recensionböckerna för denna gång presenterade och delades ut

Øysteins fina Maja Lundgrensrecension diskuterades livligt. Det blev ett mycket givande samtal bland annat kring läsarens medskyldighet, den paranoiska texten, frågan om verk och reception, aktivistisk litteratur, performativitet och mycket annat. Øysteins recension är så gott som färdig och kommer in till Kritiker innan deadline 1/2. Vi hann också beröra Susannes recension av Melberg, men beslöt på grund av tidsbrist och på grund av att recesionen är färdig, att skjuta upp diskussionen till efter Susannes föreläsning i Oslo.

Så diskuterades Min text ”Poesi och aktualitet”. Jag fick en rad mycket givande uppslag, bland annat ett tänkvärt titelförslag från Pär (”Dikten är en form i samhället”). Öystein hjälpte mig modifiera begreppen och Tanja, som hänvisade till Martin Buber, påpekade aktualitetens nödvändiga relation till kropp. Jeppe pekade, bland annat med hänvisning till Bergson) på att Potentialiteten kanske är intressantare än aktualiteten i sammanhanget. Ulf beskriv problematiken som frågan om hur ”former kan bära andra former”. Kari tog upp sången och den musikaliska realiseringen. Och många andra synpunkter för vilka jag känner mig genuint tacksam framlades. Mitt nästa område i projektet kommer att bli översättandets aktualitet.

Diskussionen fortsatte, kan man kanske säga, när vi talade om Karis intressanta essä och kritik av Lanham, i ”Skriftspråket som hörapparat”. Förhållandet mellan röst och bokstav diskuterades. Liksom den retoriska och sofistiska traditionen sedan antik tid. Karis tankar om Lanhams politisk-ekonomiska hemvist diskuterades också, liksom kritikens plats i hans modell av uppmärksamhetens idealt fria marknad. Vi konkluderade att Lanham på olika vis är fångad i ett bipolära tankemönster och att hans genom/på distinktion är otillräcklig. Och likväl tror jag att seminariet fann ”uppmärksamhetsbegreppet” som fruktbart. Men framförallt initierades en diskussion som skulle fortsätta efter söndagens upplägg om den innerliga, rituella, meditativa läsakten knuten till företeelser och begrepp som ”närvaro”, ”liv”, ”bön” ”religiös praktik”, ”hängivelse”, ”mystik”, mm.

På lördagskvällen genomfördes en uppläsning i Bergshyddan där jag tyvärr inte kunde närvara. Men den samlade vittnesbörden gav vid handen att det var en lyckad kväll.

söndag

Söndagen ägnades Jeppes Upplägg kring hans essäarbete för Danska Författarskolans skriftserie ”Legenda”, samt åt en summering av uppgifterna inför nästa gång.

Jeppes arbete som tagit sin utgångspunkt i en föreläsning av Peter Laugesen på Författarskolan om iriska bardskolor utvecklar tanken om skillnaden mellan primärt visuell och auditiv litteratur. Utifrån denna distinktion prövade han att beskriva 1900-talets litterära utveckling. Arbetet tangerar många fält. Teorier kring Muntligt och skriftligt. Visualitetens idéhistoria. Narrativtetsforskning. Genrehistoria, och mycket mer. Jeppe kryssade elegant mellan dessa stora fält och diskussionen efteråt ville bara fortsätta. Frågor kring läsning och synestesier, kring röst och text, ljudande läsning och scanning, kring berättelse och beskrivning, kring diktens uppkomst (den skapande akten) diskuterades med utgångspunkt i Joyce och Yeats och Elliot. Jeppe fick också många konstruktiva förslag kring vidareläsning och möjliga utvecklingar av sitt essäprojekt, som det skall bli ett nöje att följa vidare – nästa gång då han tankar möter Thure Erik Lunds i Oslo.

I början på Februari för vi veta om vi har pengar från Fritt Ord till Osloresor. FSL står för och beställer billigaste tänkbara enkelrum från Fre-Sön. Betalning går så till att ni köper era resor och (i händelse av bidrag från Fritt ord) så sänder ni resekvitton plus räkning för eventuella framträdanden till Magnus William-Olsson, Skånegatan 107, 116 35 Stockholm efter Oslobesöket.

Minns också att ni till Oslo skall medtaga en aktuell, översatt bok (alt. en bok som har med översättning att göra) för recension.



TACK FÖR ÄNNU EN MINNESVÄRD OCH UPPSLAGSRIK HELG!

FSL träff 4/3: den 7-9 december 2007,
Kungl. Konsthögskolan, Skeppsholmen.
Sammanfattning av Ulf Eriksson



Träffen inleddes och fortsatte i stort sett – med undantag för några minuters flackt, bländande ljus på söndagsförmiddagen – under täckelset av ett veritabelt hundväder: ett iskallt, envetet regnande. Desto ljusare hade vi det i samtalets hus. Vid denna intensiva träff var glädjande många tillstädes, nämare bestämt: Magnus W-O, Tanja, Jeppe, Calle, Daniela, Magnus H, Pär, Kari, Stella, Oscar, Cathrine, Øystein och Ulf, samt från Kritikers redaktion (utöver Daniela) Annelie och Mikael. Dessutom hade vi glädjen att som gästföreläsare (se nedan) höra den tidigare FSL-deltagaren Susanne Christensen och som leverantör på söndagen av ett generöst upplägg den likaledes tidigare FSL:aren Arve Kleiva.
Som om inte denna mönstring vore nog samlades vi på lördagskvällen för uppläsning och firande av Kritikers sjunde nummer på Copacabana vid Bergsunds strand. Precis när jag svängde runt hörnet där briserade förresten mot skyn över vattnet en fyrverkeriraket som ett solitärt mysterium celebrans.
Feststämningen motsvarades av ambitioner och självrannsakan. Nedan följer, i komprimerat urval, gången hos det sagda från fredag till söndag.


fredag

Eftermiddagen dominerades schemaenligt av samtal om uppläggningen av träff 4/5 i Oslo den 7-9 mars -08. På Litteraturhuset där skall vi under två och en halv dag erbjuda/ ta del av i stort sett följande.
Fredag: ca 3 föredrag av FSL:are; norsk ”offentlighetsdiagnos” eller kommentar till den egna samtiden, kanske av Espen Grønlie, Karin Nygård eller Ingrid Nielsen (Magnus arbetar vidare med denna viktiga fråga). Lördag: Fortsatta föredrag; kritikdebatt i samverkan med Norsk kritikerlag, på temat Nordisk kritisk offentlighet/ Den beboeliga gränsen; uppläsning på kvällen. Söndag: Calle Dieker visar film. Hemfärd.
Hittills har vi att räkna med dessa anföranden från FSL:s håll: Henrik om Hamsuns Sult; Daniela om En norsk vecka – nedslag i norsk kultursidesoffentlighet; Helena om En episod i Alberte-sviten; Joar om Silje Vethal; Stella om Det slutna rummet och det absurda dramat [hos en samtida norsk dramatiker vars namn UE just nu glömt]; Ulf om Foramen Magnum – Kristine Naess och det ofantliga rummet. [Antagligen finns det plats för ytterligare några inlägg: tidigare idéer som Oscars om Tiller och Calles om Stueland kanske kan bli av.]; Susanne om Arne Melbergs nya bok.
Oslogruppen (där Magnus väl är sammankallande) borde nog senast strax efter nyår sammanträda informellt och skärpa fokus när det gäller denna resas många detaljproblem.

Under fredagen hann vi också med att livligt diskutera Danielas recension av Laura Lindstedts roman noveau-aktiga roman Sakset. Flera kommentarer handlade om det av Daniela själv erkända behovet av att spränga recensionsmallen, bli mindre komprimerad, skapa platåer i texten där läsarbetet kunde gestaltas. Viktig var också strävan att mer utvecklat formulera en moralisk hållning i relation till textens subjekt. Det är intressant hur en vanlig recension kan fungera så bra som utångspunkt för ett generellt samtal om kritik. (Dagsrecensionen förblir en provkarta på de flesta av de kostymproblem kritikerrollen innebär, även om många av dem i en recension bara föreligger som den retoriska motsvarigheten till en trasmattas remsor.)
Pär hade läst Maria Vedins konturskarpa och starkt rumsvarse diktsamling Ge mig Diesel. Resultatet visade sig vara en djärv form av poetisk kommentar till hela diktarens kosmos, en sorts kritisk text man sällan möter, eftersom den inte underkastar sig kravet att redovisa och leda i bevis utan formulerar sig utifrån en intensivt känd helhetsförståelse av konstnärskapet. Kanske kunde man här tala om valfrändskapen som kritisk metod: ett fält att tänka vidare kring.
Eftermiddagen avslutades med tyst läsning av en Vagantledare av kvällens gästföreläsare Susanne Christensen där hon i relation till samtida röster tar ställning för en performativ estetik i stället för en romantiskt subjektscentrerad.
Hennes föreläsning rörde sig över samma område. Den började med en kommentar till Arne Melbergs nya bok, vars förståelse av performativiteten Susanne i stort sett underkände, detta i liknande ordalag som i Vagantledaren där hon tar avstånd från Jonas Thentes tanke (apropå Sara Stridsbergs Drömfakulteten och Martin Lowdens Allt) att subjektets transformering till performativ process skulle kunna artikuleras som en subjektets återuppståndelse i gestalt av en sorts auto-excavator eller självgrävande själ.
Sedan samlade sig Susannes föreläsning kring den danske författaren och performanceartisten Claus Beck-Nielsens projekt. Hans ”självutplåning” och strategier för iscensättning av hur författarens ”död” genererar en ny horisont kallad der Werkführer. I detta sammanhang fördes också en diskussion utifrån den ryske poeten Aleksandr Skidan och dennes tankar om poesins villkor i ett totaliserat kommunikationstillstånd där alla subjekts- och identitetsgrundande impulser är på förhand determinerade av ett system som ser alla men ingen särskild. En förnimbar (fast outtalad) förkastningsbrant i diskussionen var ifall ”författarens död” är något som fortlöpande sker i den skrivandes möte med språket, eller något som har inträffat i en annan historisk skala och därför måste förstås som en definitiv förlust av möjligheten av tematisera subjektiva upplevelser. Andra linjer i diskussionen gällde axeln vittneslitteratur-bekännelse och den uppfordran denna axel riktar till performationsestetiken när det gäller representativitets-och sanningsanspråk. Diskussionen berikades också av några konststudenters närvaro, och frågan om konstens och litteraturens ömsesidiga öppnade formulerades från flera håll. Hela samtalet fördes i en kunskapssökande anda som lovar gott när det gäller möjligheten att nå bortom den låsta situation man annars i liknande sammanhang ofta möter: den systemorienterade estetiken ser i den meditativa bara subjektiva maktanspråk och den meditativa estetiken ser i den systemorienterade bara hotande kontrollförlust.

Efter denna granna föreläsning tågade vi som vanligt till Hotell Reisen där umgänget fortsatte i det slags för årstiden typiska hundvädersfoder som kallas hummerodör. Undertecknad fann för gott att avvika kring halv tolv.


lördag

Under denna dag gällde det att utvärdera tidskriften Kritiker som nu funnits i ungefär ett och ett halvt år. Samtalet blev efter att tag ganska välstrukturerat och kom till sin ram dels att handla om relationen FSL-Kritiker, dels tidskriftens plats i ett nytt nordiskt mönster av deloffentligheter som LitLive, Ny Poesi, Verbale pupiller, Textmässan, med mera. När det gäller tidskriften själv urskildes och dryftades en rad element: essä, föredrag, recension, debattmaterial [Daniela accepterade digniteten som debattredaktör], ingress, dossier, ledare – samt nätversionen.
Ett viktigt spår i samtalet handlade om hur tidskriften skall hantera debattuppdraget. Ingen tvivlar på debatters värde, men det finns olika tänkbara hållningar. Man kan försöka redigera en debatt i förväg för att i samma nummer offentliggöra flera replikskiften. Man kan låta ett inledande debattinlägg stå isolerat och låta det dra till sig kommentarer. Till diskussionen om redigeringsprinciper fördes också tanken på en ”talmudistisk” debattlayout, med texter som växer ur varandra. Frågan om tempo och frågan om ifall det är önskvärt att debatten sprids till andra medier kom också upp.
En urskiljbar konfrontationslinje gällde den traditionella recensionen/essän kontra olika hybridformer. Jeppe talade för den förra genren och alla var nog eniga om att tidskriften bör vårda sig om denna form, dock utan att försitta de möjligheter som bjuds att pröva andra former som performativ, polyfon eller invasiv (direkt kriarättande) kritik.
Magnus W-O nämnde det problem recensionsurvalet utgör. Magnus H slog ett slag för det förflutnas gestalter: porträtt av tidigare generationers stora kritker. Mikael berättade att tidskriften fått medel för att på nordiska språk introducera utomnordiska kritiker och litterära tänkare.
En god idé som antogs var att alla till nästa träff tar med sig en eller flera böcker som borde recenseras i Kritiker. (Se också avslutande minnespunkter.) På så vis slipper vi det tids- och kraftödande arbetet att skriva/ ringa till förlagen och hoppas på att de skickar exemplar.
Samtalet gick sedan över till en spännande diskussion om två tematiska seminarieträffar om översättningen [träff 4/6, den 18-20 april] respektive recensionen [sista träffen 4/7, den 16-18 maj]. Tanken är att texter skrivna till dessa träffar skall komma Kritiker till del och samtidigt fungera som viktig förkovran för både seminariet och redaktörerna.
Detta fullpackade lördagsseminarium avslutades med två textsamtal, om Tanjas essä om Ann Jäderlund och Oscars texter om Erik Anderssons på många vis unika erfarenheter som Tolkienöversättare, från dvärgars viktighetsspråk till ortsnamn och ”trollens dravel”. Andersson hade ju att hantera inte bara översättningen av en stil, utan också av en enhetlig värld över vilken till yttermera visso skränande svärmar av självutnämnda uttydare kretsar med fanatisk (dock sällan halkyonisk) vingföring.
När det gäller Tanjas imponerande ansats välkomnade seminariet nya aspekter på författarskapet, utöver de redan eftertryckligt etablerade (exempelvis Jäderlund som kärleksdiktare eller hennes kända folkviseintertexter). Narcissustemat, liksom en generell erfarenhet av tecknets klyvnad i närvaro-frånvaro och ”yta”-”djup”, en differentierad förståelse av lek-spelmotivet liksom ett fenomen som bladet – ja allt detta och en hel del annat ansågs i sig äga en sådan potential att ytterligare tematiska fokus inte behövdes. Däremot skulle essän kanske, enades vi om, vinna på en mer genomtänkt disposition och proportionering av de passager där essäisten redovisar sin hållning till tidigare kända läsningar av fenomenet Jäderlund, detta vår litteraturs lika bekymrade som envisa svar på gestalten Echo.

Lördagen förgrenade sig sedan i natten, via nämnda uppläsning på Copacabana som nedtecknaren med stor tacksamhet hörde till paus, varefter andra ”djup” kallade honom till sig.


söndag

Söndagsförmiddagen kulminerade kan man säga med Arves briljanta tal över ämnet Oidipus og varefetisjen, en vindlande men konturskarp gestaltning av hur vi likt Oidpus under inverkan av varans orakulära dom tvingas välja mellan att realisera vårt öde (förlisa i skuffelesen) eller göra uppror. Föreläsningen hade formen av läsning ur ett kommande romanprojekt som man med stort intresse kommer att ta del av.
Stickord: Oidipus, fötter, bländning, barn, barmhärtighet, döden, varan, skuffelsen, missunnsamheten (besvikelsens följd), hoppet, skriften, den ”stora” dödens egen död (någon gång under Hobsbawms ”långa sekel”), Aristoteles Poetik, början-mitten-slutet, vilan, brådskan – ja, kort sagt hur bekantskapen med litteraturen under inflytande av dessa erfarenheter långsamt avkläds förståelsen.

Att minnas till nästa gång

DEADLINE: 14/1 -08

TAG MED EN ELLER FLERA BÖCKER HEMIFRÅN SOM BÖR RECENSERAS

TEXTER som skall läggas fram

Øystein: Maja Lundgren
Cathrine: Om översättning
Kari: En läsning av något
Daniela: Laura Lindstedt färdig
Joar: Silje Vethal
Jeppe: En essä
Calle: Karl Larsson
Oscar: Bernard Noël; Tiller (?)


STORT TACK FÖR EN FANTASTISK HELG!

Den 7-9 mars gästade FSL Litteraturhuset i Oslo. En rad fina föredrag och flera roliga debatter avhölls.

FSL träff 4/ 2, den 26-28/10 2007,
Kungl. Konsthögskolan, Skeppsholmen.
Sammanfattning av Magnus William-Olsson



Närvarande helt eller delvis:, Henrik Petersén, Cathrine Ström, Daniela Floman, Calle Dieker, Helena Boberg, Ulf Eriksson, Magnus William-Olsson, Stella Parland, Joar Tiberg, Oscar Rossi, Magnus Halldin
Frånvarande: Paal Bjelke Andersen, Jeppe Brixvold, Mariann Enge, Martin Glaz Serup, Kari Løvaas, Tue Andersen Nexø, Öynsten Vidnes, Jyrki Kiisknen, Pär Hansson

FSLs andra träff inleddes med följande tragikomiska historia: ”Då eg skulle dra frå den leiligheten eg har lånt nokre dagar her i Bergen, kunne eg ikkje finne nøkkelen. Etter å ha endevendt leilighet, inventar, klede, lommer, skuffer, sko og ikkje minst mitt eige minne frå innerst til ytterst for å finne nøkkelen, kom eg til slutt til at det mest sannsynlege er at eg har
gløymt igjen nøkkelen i låsen på utsida, og at nokon har stjelt den i løpet av natta. Om nøkkelen ikkje dukkar opp, så må eg få låsen bytta. I alle fall kan eg ikkje reise herifrå no, ulåst.”

En självförvållad inlåsthet i olåsthetens tillstånd – ett predikament som på något sätt tycks mig obehagligt tänkvärt, inte bara för vårt (FSLs) vidkommande, utan kanske för alla dem som, i likhet med oss, sysslar med kritik och litteär tolkning.

FREDAGEN inleddes med att FSLs nye medlem, Joar Tiberg, presenterade sig, liksom vi andra presentade oss för honom För de som inte var med går det att läsa en mer kortfattad presentation av FSLs nuvarande och tidigare deltagare på www.kritikerseminariet.nu under rubriken ”deltakare”. Vissa saker av intresse för vårt arbete som åtminstone inte jag inte kände till förut framkom. Som t.ex. att Stella Parland studerat och ofta vistas i Italien och följaktligen lägger ännu ett språk till dem som seminariet redan rymmer. Oscar berättade att han fått anslag från Kulturkontakt Nord för att projektera en serie böcker där nordisk poesi översätt till och från Finska/Svenska. Calle talade lite mer precist om sitt filmprojekt som bär arbetsnamnet ”Vilka av Ekelöfs dikter passar bäst in på hans ansikte”, varvid vi förde en intressant diskussion om ansiktet som analogi till den poetiska texten med referenser till allt ifrån kyrkofäder till Levinas.
Så gick vi över till att tala om Cathrines recension av Marie Norins Kupa. Text vann många lovord. I början diskuterade vi länge hur texten betecknar och pekar ut genus. Vi uttalade också en del om modernismbegreppet, som – lite oväntat - förefaller ha fått en ny aktualitet i samtida kritik. Och vi talade ganska mycket om titelns respektive mottots förhållande till texten – hur bestäms dess status? Hur läser vi mellanrummet mellan motto och text?
Ulf presenterade sedan Kvällens föreläsare Mikael van Ries. Det blev en hel liten föreläsning som inbegrep såväl hans verksamhet som intrepretatör, litteraturteoretiskt introduktör, Norén- och Celanläsare, som hans mångåriga verksamhet som tidningsman. Ulfs text kan läsas under rubriken Nyheter på www.kritikerseminariet.nu
Jag höll sedan en kort introduktion av Paul Celans författarskap med utgångspunkt i en artikel jag en gång skrivit. Också den kan läsas under rubriken Nyheter på www.kritikerseminariet.nu Slutligen läste Magnus Halldin ett urval celandikter och lät oss till sist lyssna till Celan när han själv läser ”Todesfuge”.
Kvällens förläsning ”Depescher från tidens schakt –Paul Celan och den poetiska utsägelsen” var mycket uppskattad och välbesökt. Utifrån en ett över trettioårigt, ytterst noggrant läsande av Celans poesi talade van Reis med en obekymrad och imponerande auktoritet som bara stor förtrogenhet om Celan och hans poesi tillåter. Han talade utifrån en självbiografisk läsning som föreföll förhålla sig till ett närmst upplöst verkbegrepp. Ingenting i Celans liv, vare sig det han skrev gjorde eller sade, var utan signifikans i van Reis läsning. Han talade också för att Celan grundar en radikalt ny poesi med förintelseerfarenheten och förintelsens faktum som grund. Det är en läsning som har mycket som talar för sig. Men den rymmer naturligtvis också problem. Själv låg jag länge på natten efteråt och tänkte över den celanska poesins blick. Jag förnimmer ofta att jag skriver rakt in i förflutna diktares blick, in i de namndgivna dödas särskilda uppmärksamhet. Men tanken på att Celan skulle obesrvera det jag själv skriver kändes om inte outhärdlig så ohanterlig.
Det var en ytterst rik föreläsning och jag tror inte att jag var ensam om att längta efter att få läsa den celansbok van Reis sade sig vara i färd med att sammanställa.
Efteråt gick vi på Hotell Reisens fina bar, drack vin och fortsatte samtalet.

LÖRDAGEN. Vi började tala om min recension av Palle Sigsgaard debutdiktsamling. Frågan om hur mellanrummen, skillnaden, inte som särskiljande utan som ort, diskuterades en del. Vi talade om kunskapsteoretiska modeller och om den danska poesins pseudofilosofiska traditioner hos Per Höjholt och Inger Christensen och Niels Frank bland andra. En del fördjupningar av recensionen föreslogs, men den allmänna meningen var – till min förvåning – att de bestämmande mellanrubriker texten rymmer skulle behållas. Oscar gjorde en intrikat läsning av bokens vackra omslag som på grundval av närheten mellan danskans räv och röv gjorde troligt att titeln Glitrende stöv danser palimpsestiskt dolde den snarlika titeln Glitrende röv danser.

Sedan gick vi över till Oscars recension av Oline Stigs novellsamling. Mycket sades. Framförallt betonades en grundläggande ambivalens i texten, möjligen fångad i tanken ”Varför gillar jag det jag inte tycker om?” Henrik menade att Oscar borde behålla texten sådan den är och skriva till ett par självproblematiserande sidor. Andra, t.ex. Daniela, menade att han hellre borde närläsa mera och framförallt ta sin egen upplevlse på allvar och faktiskt undersöka hur texten skapar denna kluvna förnimmelse hos läsaren.

Efter Lunch talade vi om Oslobesöket. Jag berättade om det administrativa läget. Det verkar som om många norska ”institutioner” är intresserade av att vara med. Norla, Kritikerlaget, Forfatersentrum och Litteraturhuset. Men ännu finns inga konkreta pengar.
Vi talade en del om möjliga föreläsningar. Henrik sade att han troligen vill tala om Hamsun. Calle talade om att göra något om Espens Stueland. Oscar ville tala om Tiller. Daniela ville göra något receptionsorienterat. Stella skulle kolla upp en antologi med nyskriven norsk dramatik och Ulf vill tala om Den tomma platsen i demokratins centrum om Kristine Naess’ gestaltade poetik.

Därefter diskuterades länge det norska poesirabaldret med utgångspunkt Benedik Wolds starkt kritiska artikel om samtida norska poesi och poeter tryckt i Vinduet i början av sommarn detta år. Flertalet förhöll sig starkt kritiska till tanken på att poesin blott kan berättigas om den kan återföras på sociala och samhälleliga variabler. På debatters vis förekom, menade man, det alldeles för få faktiska exempel. Det visade sig handlar mer om ideologi än poetik. Ändå visade seminariet en viss förståelse för själva problematiken kring poesins marginalisering. Långa och intrikata resonemang mattades till slut allt mer och dryga tjugoåtta timmars hårt resonerande (vakna och i sömnen) tog ut sin rätt. Tio minuter efter utsatt tid bröt vi och gick till lunch.

På kvällen hade vi en mycket minnesvär uppläsning.
Calle inledde med att läsa en novell skriven för nio år sedan om en havererad litteraturkritikers underliga leverne och upplevelser i utkanten av Tripoli, samt korta dikter. Sara Mannheimer läste ur sin roman Reglerna som kommer på Wahlström och Widstrand i April, Oscar läste en nyskriven reflekterande långdikt som heter ”Funny” vilken bland annat innehöll frasen ”allt jag gör blir till muskler” liksom ”många hårda vokaler som aftounderhållning”. Magnus H läste en nedskriven och bearbetad manligt födsloneurotisk dröm som framkallande pärlande och ibland andkippand skratt från publiken. Stella läste dikter framförallt ur Dikter om öden och döden som fick publiken att kikna och hålla fast sig i sina stolar. Helena läste nya dikter från ett handskrivet skrynkligt ark, dikter där hon utvecklar ett blottläggandets tema och skrivsätt. Mindre uppriktighetens är ärlighetens poetik – vinglande på sin tunna tråd mellan det förbrukade och det oerhörda. Jag läste några berättelser ur Jag talar till de döda, en bok som kommer på Wahlström och Widstrand i mars nästa år. Cathrine läste översättningar av Jacques Roubeau och Joar avslutade med att läsa framförallt ur sin Fåglar i förorten som kom ut på Albert Bonniers förlag i våras.

SÖNDAGEN kom med strålande sol. Dock var det många deltagare som inte kom. Kring detta vill jag inte moralisera. Men ett sammanhang som FSL vilar på att alla som deltar i det vill delta i en givandets gemenskap som med nödvändighet innebär att var och en tar ansvar såväl för talandet som för lyssnandet. När någon har förberett sig länge för att tala till just oss är det inte bara oförskämt att oanmält utebli, på så vis förstör man också – tycker jag - den ganska sköra gemenskap som är hela verksamhetens själva förutsättning.


Den helgen skall vi också diskutera Kritiker med utgångspunkt i de nummer som utkommit. Vi hoppas att hela Kritikers redaktion kan vara med.

Oscar Rossi höll sedan en vacker liten föreläsning under rubriken Något mellan Finland och Sverige som gjorde gällande att en ny bild av ”finnen” har funnit fäste i det svenska samhället. Han talade vidare som den svenska författarinnan Susanna Alakoskis succéroman Svinalängorna vars framgång han menade hade sin grund i att den handlar om ”finnar”. Mycket annat sades också.
Diskussionen efteråt blev livig och lyckades bara hejdas av tågtider och simhopp.

Tack för en fantastiskt helg!

Så kom då FSL-gruppen samman igen, ur de regniga väderstreckens mångfald, delvis ny, delvis sig lik sedan förra serien. Visserligen var flera upptagna på annat håll, bland annat med en textmässa i Danmark (som vi säkert får höra rapport om vad det lider), så gruppen var långtifrån fulltalig. Fördelen med detta var att de närvarande fick tid att lära känna varandra och gott om utrymme att tala.

Denna den tredje rundans sista träff – som vanligt i «Modellsnickeriet» vid kajen intill Konsthögskolan – präglades när det gäller diskussionerna av ett förnyat närmande seminariet och tidskriften Kritiker emellan. Säkert är detta en naturlig rörelse i en organism som från början fått just denna relation definierad som något öppet och flexibelt.

Fredagskvällen ägnades åt den mycket uppskattade föreläsningen «Sökandet efter den riktiga betoningen» av översättaren, kritikern och redaktören John Swedenmark, med efterföljande rikt samtal, huvudsakligen kretsande kring relationen mellan rytm, mening och förståelse.

Efter mycket planering, ansökningar, förfrågningar, puttande av mail fram och åter genom cyberrymden, upprörda diskussioner om möjliga identiteter för och i den finländska huvudstaden var vi så äntligen på väg till Helsingfors. På lördagkvällen intog vi Ny Tids redaktionslokaler i Kabelfabriken och genomförde en storartad uppläsning i tre set.

På många sätt gav denna träff ovanligt intensiva och komplexa diskussioner, kanske därför att vi var färre än vanligt. På fredagskvällen talade Elin Wikström inför en ganska stor publik om sitt arbete. Hennes föredrag hade formen av utförligt reflekterande och kommenterande bildvisning. Livlig diskussion följde, i ordnade och därefter i oordnade former.

Fredagskvällen ägnades åt gästföreläsaren Anders Olsson som kom och berättade om drivkrafterna bakom och innehållet i sin nya bok Skillnadens konst, där den svenska samtida fragmentdiktningens porträtt tecknas mot bakgrund av en historik över den fragmentariska skrivkonstens utveckling från Herakleitos över franskklassisk aforistik och Jenaromentikernas fragmentfilosofi till det modernistiska genombrottet, där formerna bryts ned och sedan fogas samman igen, gärna med hjälp av musikaliska principer.

Inför kvällens föreläsning diskuterades bl.a. Henriks ambitiösa förord till hans nyöversättning av Knut Hamsuns Sult. Sigrid Combüchen, vars bok om Hamsun, Livsklättraren, nyss utkommit, höll en ganska lättsam och dialogorienterad presentation av egna tankar kring de biografiska och självbiografiska genrerna. Diskussionen efteråt blev livlig och rörde sig över vida fält, från biografiers sanningsanspråk till hamsunbildens förvandlingar.

På fredagen klockan 13.00 i strålande sommarväder samlades nya och gamla deltagare i FSL för inledningen till en ny vända. De flesta kom och många träffades för första gången. En smula nervöst, kanske. Men min känsla var att det rätt snabbt gick över.

Sista träffen inför denna cykel ägde rum i ett fuktigt och våldsamt blommande Kungälv. Det kändes vackert detta att samlas en sista gång under de särskilda omständigheter som folkhögskolemiljön skänker.

På fredagskvällen höll den ytterst charmerande Jörgen Bruhn en klargörande föreläsning om Bachtins romanestetik vars fokus låg på hur han arbetade med att förlika det etiska med det estetiska. Det diskuterandes en del efteråt. Och många stannade för att dricka ett glas.

Seminariet ägnade sig bland annat att samstämt berömma Marias essä-romantext «Vågar jag skriva om annat än Ryssland?» för dess känslighet i människoskildringens rörelse mellan vämjelse och värme, dess dramaturgiska och perspektiviska potential, dess vakna stil och spännande tematisering av två erfarenheter: kärleken och minnet av en far.

På fredagen kl 13.00 sammanträffade vi för första gången i Modellsnickeriet, dess vackra rum med utsikt mot havet. Det var en händelse som tycktes förebåda en ny fas i seminariets arbete. En vackrare belägen sal finns knappast i Stockholm.

Innevarande cykels femte träff avhölls i strängt vinterväder, innanför en konsthögskoleentré som vaktades av timme för timme växande istappar. Träffens kvalitet får att döma av flera vittnesbörd sägas ha varit ovanligt god. Textsamtalen blev intensiva, uthålliga, och gästföreläsningen om moderna reselitterära strategier höll den nivå man kan vänta av den mångförslagne Arne Melberg.

Vi odlade (så gott situationen medgav) den ena av de två dygder seminariet vilar på, nämligen argumenterandet (och all retorik och allt begreppsraseri har sin givna och legitima plats däri), medan vi platt försummade och glömde dess tvillingdygd, som är lyssnandet (och fortsätter vi med det kan vi lägga ner seminariet).

Diskussionen kring Annelies texter utifrån Ursula Andkjær Olsen gav prov på det som kommit att bli kännetecknande för FSL:s samtalskultur: långsamhet, nyansrikedom, tålamod, uthållighet, intensiv kreativitet, formuleringsglädje. Härligt!

Första helgen på Skeppsholmen. De som inte kom missade den helt lysande föreläsning kring tystnad och upprepning som Sara höll. Hennes föreläsning väckte en intensiv diskussion kring pauser, ögonblick, kairos/kronos, Augustinus och Ambrosius, Harold Pinter och mycket mycket annat. Det var helt enkelt en strålande avslutning på en fantastisk helg.

Under två dygn präglade av en formidabel brittsommar med bländande släpljus och stillastående lövverk i det tysta, dramatiska landskapet kring Kungälvs gamla fästning avhöll FSL 2 sin inledande träff på Nordiska Folkhögskolan.

«Ju närmare vi begrundar ett ord, från desto större avstånd betraktar det oss,» sade Karl Kraus. Så är det också med Fria Seminariet i Litterär Kritik: vad var det egentligen som hände i alla dessa diskussioner och under alla dessa vad jag förstår ofta genialt improviserade försök att utlägga text?

Mötet hade temat «Främmande språk» och var tänkt att lägga tonvikten vid översättning. Emellertid lämnade såväl Monica och gästföreläsaren Lars-Erik Blomqvist återbud. Vi var dock mycket väl försedda med starka texter, och temat «Främmande språk» visade sig användbart också i samband med de texter som inte direkt behandlade eller bestod av översättningar.

Som inbjudan angav hade denna träff en filologisk emfas: det gällde att reflektera kring hur begreppsarbetet (etymologi, diskursers och stilarters och språkhållningars historia i förfluten och akut mening) bidrar till den kritiska textens angelägenhet, öppenhet och kraft.

Fredagens seminarium ägnades begreppet «det allusiva rummet». Magnus började med att introducera begreppet i en historisk kontext via Pound, Eliot, Nykritik, komparativism, intertextualitet, Kristeva, Barthes, Riffaterre. Ulf höll sedan en föreläsning med utgånspunkt i läsningar av Antonio Machado, Jorge Manrique och José Emilio Pacheco.

Lång och livlig diskussion om författaren, kritikern, signaturen, boken kontra verket, offentligheten, kritikens förhållande till skönlitteraturen i den egna praktiken, om vådan av och det önskvärda i att vilja möta den «rena» texten.

Denna gång huserade FSL i salen Aasen, vars stora glasvägg fyllde rummet med vinterljus. Fredagen inleddes med gästföreläsningen «Den litterära erfarenheten» av litteraturforskaren Carin Franzén från Stockholms universitet.

Åtnjutande Stewe Claesons exempellösa gästfrihet på Nordiska folkhögskolan i Kungälv kunde FSL (Fria Seminariet i Litterär Kritik) genast inrätta sig i den vackra Snorresalen. En både gemytlig och skärpt stämning infann sig som skulle råda hela träffen ut.